Vilks.net

Hur skall det gå för Thomas Nydahl? I sin nyutkomna bok Black Country har han tagit bladet från munnen och skrivit en välbalanserad bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige. Och han är, som många andra, outsägligt trött på en debatt som till stor del består av tillmälen: När han har samtalat med tre trotskister i Wolverhampton kommenterar han:

”En annan tydlig likhet med vårt eget land framkom när de tre männen betecknade allt de ville bekämpa som ’fascism’. Begreppet har, liksom här, fått den svepande icke-betydelse, som gör att verklig fascism blir allt svårare att skilja från sådant som är allmänt reaktionärt eller missnöjesyttringar som inte ens formulerats politiskt. Begreppen ’fascism’ och ’rasism’ har, från att ha varit värdeladdade beskrivningar av faktiska omständigheter, gradvis förtunnats för att slutligen bli vår tids variant av svordomar, den man kastar efter människor och företeelser man ogillar.”

I denna, djupt pessimistiska bok, drar han sig inte för att ge sig på så känsliga saker som att fördöma vänsterns vänsterprassel: ”Idag går ’vänstern’ hand i hand med detta prästerskap från islams länder och miljöer”. Han försöker dessutom ge en mera nyanserad bild av Tommy Robinson och EDL. En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad? Hans bok kan beställas här.

Den yviga ivern att vräka ur sig ”rasist” kan illustreras med professorn i idéhistoria Mohammad Fazlhashemi. Jag fäste mig särskilt vid hans medverkan i Hedvig Weibulls dokumentär om rondellhunden. Han är upprörd vilket man hör på hans röst och när han kommenterar rondellhundsteckningen kan han inte hålla sig. Han jämför den med de antisemitiska teckningarna från den förra delen av 1900-talet och menar att det är fråga om samma sak fast det nu gäller muslimer och inte judar: ”Titta på de antisemitiska teckningar som framställde judetypen på ett väldigt negativt sätt och ville framhäva det karakteristiska för judar. Judar hörde inte hemma i Europa. De avhumaniserades som djur. Den aspekten har inte blivit uppmärksammad men jag hoppas att den lyfts fram.”

Vill man höra den exakta ordalydelsen kan man gå till 22.30 i programmet. Lite bildtolkningsstudier skulle nog inte skada för idéhistorikern. Nedan ser man rondellhunden tillsammans med en antisemitisk teckning gjord för Danmark. Hur han får rondellhunden att bli en karakteristisk muslim avhumaniserad som djur kan man undra över.

Ett för dagen passande ämne dyker upp när jag skall besvara en ny ordväxling med Peter Ekström (Kulturdelen). Han har svårt att förstå att jag beskriver konstvärlden och har fått för sig att det jag säger är mina ”förslag”:

”Som jag ser det så är det viktiga med konsten den individuella upplevelse som den förmår att skapa hos betraktaren. Utifrån detta är det också den individuella betraktaren som måste ta ansvar för att bestämma om konsten är ond, god, bra, dålig och så vidare. Bedömningen blir därför beroende av den individuella moralen. Alternativet är att lämna över ansvaret – och därmed också frågorna om vad som är konst, vilken konst som har kvalitet och konstens moraliska aspekter – till någon annan instans. Lars Vilks föreslår att denna instans är konstvärldens elit. Som jag ser det är detta ett orimligt förslag.”

Det är alltså inget förslag utan en mer eller mindre bister verklighet. Den enskilde konstnären kan ta vilka ansvar denne önskar, vem bryr sig om det? Konstvärldens elit avger sin dom och eftersom den bygger på vänsterideologi och politisk korrekthet är det svårt att finna några avsevärda mothugg. Ekström är upprörd över denna styrning men han får nog svårt att dra fram ett enda exempel där han inte delar konstvärldens uppfattning. Ekström brukar framhålla konstmarknadens kommersiella inflytande men vägrar inse att konstvärldens elit ställer sig avvisande till dess överdrifter. Visserligen kan inte ens eliten göra något åt detta men det är en annan historia. Om någon opponerar sig mot konstvärldens styrning är detta naturligtvis tillåtet men det marginaliseras effektivt. En sådan får inte vara med. Som ett obetydligt exempel kan det erinras om rondellhunden. Konstvärlden förnekar inte min rätt att teckna en sådan hund men anser att det är onödigt och ett missbruk av yttrandefriheten. Självcensur rekommenderas och jag blir olämplig som deltagare i konstvärlden. Och även här håller väl Ekström med. Han skrev tidigare med syftning på detta:

”I mitt huvud skapas en bild av en pojke som petar i en myrstack med en pinne och grubblar över myrornas oförnuftiga springande hit och dit.”

Konstvärldens elit och dess kontroll över moralen kan jämföras med vår tids politiska arena. Det alldeles färska exemplet som dök upp igår var att Mikael Jalvings bok Absolut Sverige hade översatts av Lennart Svensson. Denne har skrivit ett kontroversiellt blogginlägg om Breivik. Skall han därför inte kunna användas som översättare? Den politiska eliten, som styr den politiska moralen, anser förmodligen inte det. Vissa åsikter får man inte ha för att utföra vissa uppdrag. Där den politiska eliten bestämmer dagordningen blir följden uteslutning och marginalisering. Den intressanta frågan är hur man skall dra gränserna. Man kan förstå att Svensson kan vara olämplig för uppdrag där han kan misstänkas propagera för sina åsikter, men, som sagt, var drar man gränsen?

Det här med förlag och böcker kan man fundera över. Som jag skrev för några dagar sedan fick Lars O Ericsson söka sig ett nytt förlag sedan det hade dykt upp en misstanke hos det ursprungliga förlaget. Nu är vi där igen. Mikael Jalvings bok Absolut Sverige har översatts till svenska och distributionen skulle skötas av Recito Förlag. Thomas Nydahl skriver på sin blogg att det i sista stund blev tvärstopp. Förlaget låter meddela: ”Tyvärr måste jag meddela att vi beslutat inte distribuera boken då det sätter oss i en situation vi inte känner oss bekväma med.”

Någon närmare uppgift om vad som är obekvämt har inte meddelats. Jalvings bok berör hyperkänsliga politiska frågor och kan alltså numera få förlagen att kallsvettas. Även jag är inblandad emedan jag har skrivit ett förord till boken. Skulle det vara riktigt illa kan detta ha spritt skräck i förlagskretsarna. Man skulle tycka att händelsen har ett nyhetsvärde som borde föranleda några kommentarer från medierna. Ytterst sätt handlar det om yttrandefriheten. Men jag tvivlar på att saken kommer att uppmärksammas.

Trollen smittar, otvivelaktigt, och ett bra exempel är den nyligen timade händelsen med statstjänstemannen och redaktören Staffan Lundgren som avkrävde Lars O Ericsson avbön för att denne hade försvarat yttrandefriheten. Lundgren har gjort ett par inlägg på den här bloggen där han hävdar att avbönen inte skulle vara offentlig. Det torde mest vara ett försök att krångla sig ur den ansträngda situationen. Lundgren representerar förlaget Axl Books och det krav han ställde för att fortsätta arbetet med utgivningen av Ericssons konstkritik kan inte handla om några privata affärer. Lundgren har markerat sina svepande gester tidigare och det visar att han inte bara en gång har missat grovt på målet. Men som ofta sker med människor som inte kan hålla känslostormarna i styr.

Det förnäma Axl Books (förlaget skall självfallet applåderas för sin utgivning men kanske inte odelat för sin redaktör) har av Ericsson övergivits. Istället kommer Orosdi-Back att trycka Ericsson. Denna helt onödiga manöver på grund av hets mot yttrandefrihet.

Gränsmarkörer för yttrandefriheten på besök i konsthistorien, olja, 2012

Den kommande måndagens PK-debatt har redan skapat en intensiv protestvåg på Facebook. En sådan reaktion är en god mätare på den grasserande rasistfebern.

Debatten kommer alltså att handla om konst och medier. En angiven referenspunkt är Dan Jönssons bok Estetisk rensning. I den redovisar han och kommenterar en rad uppmärksammade konsthändelser under 2000-talet.

Jag skall idag bara säga några ord om Jönssons behandling av konstnären som ”the bad guy”. Han skriver om detta i kapitlet om Pål Hollender. Knappast någon lär ha glömt det famösa inslaget i Hollenders film från 2001 Buy Bye Beauty, alltså när konstnären tar för sig av den prostituerade som han köpt för statliga pengar. Jönsson skriver:

”Men om nu konstnären träder ut ur offerrollen, och som Hollender istället väljer att framställa sig som förövare? Här finns egentligen inga historiska föregångare. Det överskridande som sker, sker så att säga åt ’fel’ håll. /…/ Att träda ut ur offerrollen är alltså i princip detsamma som att träda ut ur konstnärsrollen.”

Här får man tillägga att det finns historiska föregångare. Jag nämnde för en tid sedan John Duncans nekrofila arbete från 1980. Men man kan med större fog tillägga Santiago Sierra som i en lång rad installationer har utnyttjat svart arbetskraft som mot betalning har fått agera enligt hans önskan. Bland annat genom att låta sig tatueras. Säkert kan man hitta många fler. En vändning är det fråga om, eftersom det handlar om ett beteende som bryter mot konstregeln att inte utsätta tredje part för kränkning eller skada genom konstaktivitet. Att denna regel bryts är nog inte så egendomligt. Den traditionella konstframstöten mot makten har varit att förhåna och provocera borgaren och kapitalet. Då dessa instanser är ytterst flexibla (och målgruppen får idag snarare ses som vita västerlänningar) och då konstnären själv alltmer har intagit en plats som borgerlig medelklass skall man inte förvånas över det överskridande som Jönsson talar om. Man kan säga att det rör sig om en högre grad av verklighet, att publiken konfronteras med en fysisk närvaro istället för dokumentationer som iakttar ett passande dekorum. Emellertid är det inte bara fritt fram, konstvärlden prövar alla avvikelser med största noggrannhet och vände måhända sitt ansikte till konstnären och give denne nåd. Hollenders fall har prövats och diskuterats och så här långt kan man utan vidare säga att hans konstnärskap har gett honom en plats i svensk konsthistoria.

För konsten är alltid god (så är den definierad) och så även Hollender. Men det slutgiltiga omdömet tillkommer alltid konstvärlden. Om denna inte finner att konstnären har handlat på ett acceptabelt sätt blir följden marginalisering.

Frans Josef Petersson recenserar Dan Jönssons bok Estetisk rensning (Aftonbladet). Jag har ännu inte hunnit läsa Jönssons bok men några intressanta kommentarer av Petersson kan vara värda att fundera kring. Boken handlar om det senaste decenniets konstskandaler. En sak som Petersson tar upp är om konsten särbehandlas av domstolen. Jönsson menar det och anför exemplet om Anna Odell som blev dömd medan wallraffande journalistik klarar sig. Det är tveksamt om journalister klarar sig, exemplet att Expressen dömdes för vapenbrott visar att ingen kommer undan paragraferna. Däremot kan både konsten och journalistiken behandlas milt eftersom rätten kan ta hänsyn till att syftet varit gott. Rätten tog hänsyn till Odells uppsåt när de utdelade ett mindre bötesstraff. För att förstå den domen måste man också väga in uppmärksamheten och det stöd från konstinstitutionerna som Odell fick. Min egen erfarenhet är att det också beror på vem som sitter i rätten. När Nimis kom upp i tingsrätten 1983 hade jag fördelen av en konstintresserad domare och det är den troliga förklaringen till att jag då visserligen fälldes men endast dömdes till ansvar. Hovrättsförhandlingen försiggick, bland annat med exkursion i regnväder, med god stämning i rätten. Dessutom var en av nämndemännen (kvinna) en inflytelserik anhängare. Rätten fann en friande utväg som inte hade observerats av min försvarare. Däremot föll jag i HD:s pappersdom. I Arxmålet var domaren ogynnsamt inställd vilket var lätt att uppfatta. Då blev det strängare, min försvarare menade att böterna på 100 dagsböter om 100 kr var oväntat högt. Även i rättegången om Omfalos hade jag en fientlig domare. Och då förlorar man.

Petersson skriver vidare: ”I texten framstår den [samtidskonsten] i alla fall mest som en homogen projektionsyta för hans egna politiska, och möjligtvis estetiska, besvikelser. ’Man tror att man beskriver världen, men det enda man beskriver är sig själv’, heter det i en formulering som ofrivilligt fångar bokens reaktionära logik.”

Snarare än reaktionär skulle jag vilja se Jönssons uttalande som en ofrånkomlig del av konstens tradition. Konstnärer, men även kritiker och curatorer, är intressanta som autentiska personligheter i konsten. Hur man än försöker komma ifrån det fortsätter konstnären att vara den som uttrycker något speciellt. Vi ser det inkapslat även i konst som forskning där man (hittills resultatlöst) försöker beskriva konsten som särskild och alternativ kunskapsform. I praktiken är det bara så att konsten och konstagenterna är det som visar sig, världen utanför når man inte.

Petersson avslutar med ”Den springande punkten tycks vara en irritation över konstvärlden som konsensuell. Och visst finns där flockmentalitet, precis som i andra sociala gemenskaper. Men det är Jönsson själv som i svepande ordalag avfärdar dagens politiska konst, och det är han som lutar sig mot nykonservativa slagord om ’historiens slut’ och tar samtidskonst och postmodernism för synonyma begrepp. Kring dessa idéer har i alla fall jag inte märkt någon konsensus. Utom i Jönssons egen bok, vill säga.”

I konstvärlden finns det ingen konsensus om att det föreligger en långtgående konsensus i konstvärlden. Det gillar man inte och trots att det är den enklaste sak i världen att beskriva och dokumentera dess ensidighet vägrar, åtminstone den helt övervägande delen, att lyssna på det örat.

En helt annan sak: Aktionskonst är som bekant populärt i avancerade kretsar. Auktionskonst har däremot inte samma valör. En tid har jag arbetat med ett litet projekt ”Aktionskonst Auktionskonst”. Det har visat sig störts omöjligt att placera några av mina målningar innefattande den onämnbara RH i några auktioner. Flera samlare och bekanta har gjort upprepade försök men samtliga har tillbakavisats. Det gäller även nätauktioner. Däremot bör det vara möjligt med målningar som jag har gjort med neutrala motiv. En möjlighet som därmed öppnar sig är att göra en målning som ser ut som en riktig målning men som bär en insmugen RH dock endast läsbar för den som exakt vet var man skall se. Om vi antar att auktionsfirmorna är misstänksamma och i praktiken skannar sådana målningar i ett sökande efter olämpligt innehåll kan denna metod möjligen klara även en hård skanning. Emellertid kan jag inte räkna med något stöd från den radikala delen av konstvärlden som annars inte sympatiserar med auktionshusen.

Slutligen och sist skall jag meddela att det blir en veckas uppehåll i bloggskrivandet då jag ger mig av till okänd ort för att fördjupa mig i konststudier.

Sent omsider fick jag tillfälle att läsa Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans bok om Nordkorea, Alla monster måste dö. Det är en både underhållande och insiktsfull bok som är väl värd att läsa (se t ex recension i SvD). Nordkorea är ofattbart, kontrollerat och disciplinerat på ett helt annat sätt än vad vi i den vägen har sett i Europa. Vad som särskilt intresserar författarna är hur fiktioner och kulisser byggs upp. Ingen vet vad det nordkoreanska folket tänker eftersom alla som kommer till Nordkorea är helt avskärmade från befolkningen.

Det helt främmande brukar fångas i begreppet ”den andre”. Men det kan inte appliceras på Nordkorea. Här är det frågan om en social konstruktion uppbyggd med fiktionens traditionella medel och baserad på ett västerländskt koncept. Ett stort utrymme ägnas den tidigare (och i för sig i Nordkorea alltjämt) store ledaren Kim Jong Ils filmintresse. Propagandafilmerna kunde inte leva upp till hans estetiska krav på känsla. För att få fram bättre film kidnappade han regissörer och skådespelare. Spelet mellan fursten och den som skall tjäna furstens estetik leder i boken till en kommentar om den västerländske konstnärens förhållande till makten. Ehuru välkänd är historien intressant. Fiktioner finns överallt och naturligtvis även i konstvärlden. Författarna återger berättelsen om när Karl V 1548 besökte Tizians ateljé. Tizian tappar sin pensel och kejsaren böjer sig ned för att ta upp den. Konsthistorikern Arnold Hauser har sett detta som en rollförändring. Eller med andra ord, födelsen av den moderne konstnären. Nu kan man vara säker på en sak, händelsen har aldrig inträffat. Anekdoten kommer från skribenten och målaren Carlo Ridolfi som föddes några decennier efter Tizians död. I Giorgio Vasaris biografier över renässanskonstnärer (Vasari träffade personligen Tizian) förekommer den inte. Kan man istället se det som symboliskt? Konstvärlden önskar sig en ärorik historia där den moderna konsten åtminstone kan föras tillbaka till renässansen. Det man lätt glömmer bort är att renässansmålarna och deras gynnare stod helt främmande för två av konstens grundläggande och nödvändiga egenskaper: Överskridandet (sätta sina egna självsvåldiga regler och utmana sin kundkrets) och avvisandet av teknik (Rafael skulle vara lika stor konstnär även om han hade saknat händer). Dock blev en rad enskilda renässansmålare blev favoriter hos furstarna, genom skicklighet och behag.

Författarna citerar vidare från Hauser om att Michelangelo föraktade furstarna och att han därmed blev den förste ”moderne, ensamme, demoniske” konstnären. Läser man samtida traktater får man enbart bilden av den tekniskt överlägsne målaren som arbetade efter naturen och som skapade stor skönhet. Däremot är det inte orimligt att Michelangelo föraktade furstarna, åtminstone några av dem. Han hade ständigt bekymmer med att få ut sina arvoden och naturligt nog var han uppbragt över detta. Furstarnas gunst för hantverkarna (för det var vad de var) var nyckfull. Även konstvärlden har smak för melodramer.

Pierre Nolasque Bergeret: Karl V tar upp Tizians pensel, 1808

En kommentar till gårdagens inlägg tyckte att min kritiska inställning till konsten går lite för långt: ”Vad blir kvar om man slår fast att konsten i huvudsak är en självupptagen historia utan någon möjlighet till varken samhällelig eller själslig påverkan?”

Ja, vad skulle bli kvar om konstvärlden fick gå genom den alltför behövliga ekluten? Något måste göras så att vi slipper troskyldiga deklarationer som t ex den här (det handlar om en utställning på konsthallen i Bergen):

“Art is an expression of human experience in the world, and it has a cognitive potential that can open one’s eyes to the world in new ways. Art too has solid value. It is central and relevant, and always survives.”

Nog för att konsten överlever, men i vilket tillstånd? Såsom konsten har förankrat sig i politiken lider den av att inte kunna vara radikal. För det finns ingen radikal politik. Någon skulle kanske nämna neomarxismen men det enda nya som jag har sett med den är förhoppningen om ett annat slags revolution: mikrorevolutioner. Revolutionera där du står i något obetydligt ämne. Och för övrigt är marxismen ett av de västerländska herrefolkens påfund. Därmed är vi framme vid den bekväma formuleringen att vi måste anstränga oss för att skapa ett rättvisare samhälle. För alla. Hur det nu skall gå till. Vill alla vara med och vem skall sponsra projektet?

Medan vi väntar på att de stora visionerna skall falla samman av sin egen tyngd kan man fundera på ett ständigt aktuellt ämne: Terrorismen som jihad. Magnus Sandelin har i en nyutkommen bok behandlat saken utifrån ett lokalt perspektiv: Jihad Svenskarna i de islamistiska terrornätverken (ett sådant ämne dyker aldrig upp i konstens socialkritik). Boken belyser också hur illa det fungerar. Antalet radikala terrorister är inte stort i Sverige men kan inte nonchaleras. Dock är det så att då detta ämne berörs sätts rasiststämpeln i rörelse. När terroristmisstänkta på goda grunder hamnar i domstol har de goda utsikter att bli ömkade som utsatta och oskyldiga stackare. I de flesta mål har de också blivit frikända. Att de har slunkit undan fällande domar betyder emellertid inte att de är små vita lamm. Sandelins bok ger en god bild av terroristernas förehavande. Att de kommer undan hänger samman med att myndigheterna måste ingripa innan handlingen genomförs vilket ger de åtalade möjligheterna att hävda att allt de sagt och skrivit bara är fantasier.

Sandelin undrar också om det verkligen är religionen som är den stora drivkraften. Förmodligen är den bara en delleverans i ett identitetssökande för vilsedrivna existenser.

Tidskriften Site har fått sitt bidrag från Kulturrådet nedskurit med 2/3. Motiveringen till denna åtgärd uppges vara ”låg kvalitet”. Redaktionen har svårt att förstå den motiveringen och om den skulle avse tidskriftens innehåll vore det naturligtvis helt missriktat. Orsaken är antagligen att Site är en ytterst smal tidskrift av allmän intellektuell art med hög standard. Tyvärr har Kulturrådet också börjat prioritera den praktiska nyttan och omedelbara användbarheten. Redaktionen menar dock att man kan klara sig genom att lägga om sitt arbetssätt. Site kommer i fortsättningen ut i bokform. Man får nog se redaktionsmedlemmarna Karl Lydéns och Kim Wests bidrag om ”Quality Education” som en förlängning av vad som har drabbat Site. Undervisningssystemet har som bekant förändrats från det traditionella bildningsidealet till marknadsanpassning. Som man säger i artikeln legitimeras kunskap inte längre som en väg till emancipation eller odlandet av den fria anden utan av vad man kan åstadkomma i mätbara resultat som svarar mot konkreta samhällsbehov. Kapitalismen får förstås bära hundhuvudet men den har funnits länge och det är nog mer komplicerat än så. För det är svårt för de intellektuella att legitimera kunskap på det gamla sättet eftersom det onekligen är en västvärldsprodukt, kolonialmakternas manliga ideal inom den andliga sektorn. Eftersom benägenheten att relativisera bildningsarvet har framförts med stor iver finns det inget samlat motstånd just på den punkten. Det kan vara så att västvärlden trots allt har lyckats med något. Den kritiska diskursen och dess traditioner som är förutsättningen även för relativiseringen borde vara något man inte kan förneka värdet av.

Sites senaste nummer, det första i bokform, har många läsvärda artiklar. En serie handlar om Turner, Monet och Beethoven utifrån deras sena verk. Charlotte Bydler har skrivit om receptionen av Barbro Östlihn. Och ett avsnitt handlar om utbildning och universitetens förändrade inriktning.

Jag kan nu meddela att det blir rättegång i Helsingborg den 10 april. Då kommer åklagaren Lars Magnusson att kräva 50 000 i företagsbot. Mitt motbud kommer att vara 0 kr till åklagaren. Så för vi se hur det går. I varje fall en stor dag för den relationella konsten och dess kamp mot de neoliberala kapitalisterna.

För den som vill se video från Nimis och Ladonien (även republiken Jämtland visas) kan man göra det HÄR. Reportaget, som spelades in i november och finansieras av en bilproducent. Dock fick jag inte någon ersättning – vill jag särskilt betona.

Niklas Rådströms pjäs Bibeln går snart upp på Göteborgs Stadsteater. Han intervjuas i SR och där berörs ett kärt ämne: Kränkningsrisken. I radioinslaget låtsas man förstås som det regnar när man talar om reaktioner på religiösa inslag i konsten. Man väljer att tala om en allmän risk, att det skapar, som det heter, ”starka känslor”. Nå, Rådström försäkrar att han går försiktigt och respektfull fram i sin text. Så det är nu bara att vänta på hans nästa försiktiga och respektfulla pjäs: Koranen.