Vilks.net

Om någon undrar över vad jag ägnar mig åt, utöver att försöka följa varje rörelse i samtidskonsten, kan jag berätta att jag faktiskt deltar i en biennal. På behörigt avstånd: Shiryaevobiennalen i Samara som ligger vid Volga. Inget kontroversiellt bidrag, lite material från Ladonien. Det projektet har pågått sedan 1996. Nästa vecka kommer förresten landets, sedan några månader nyvalda drottning, Carolyn I (bosatt i Indiana), på sitt första besök i hemlandet.

Arrangören för Shiryaevobiennalen, Roman Korzhov, kommer i morgon att framträda på en konferens om konst i öststaterna på Kalmar Konstmuseum. Utöver att delta i Shiryaevobiennalen har jag fått uppdraget att skriva Höganäs kommuns konsthistoria från urtid till 1970. Faktiskt är det många kända konstnärer som har varit verksamma här. Som en kuriositet kan jag nämna att några hundra meter bort, väl synligt från mitt fönster, ligger det hus där Elis Eriksson höll till varje sommar.

Ladoniens medborgarantal är för närvarande 15.780. Av dessa är 398 bosatta i Brasilien. Osökt kommer jag därigenom att tänka på min Stockholmsresa och Bonniers Konsthalls utställning ”Spiralen och kvadraten”. Den består till stor del av brasilianska konstnärer. Ingen är gladare än jag för att Bonniers Konsthall genomför kvalitetsutställningar med intressanta samtidskonstnärer, men utöver att fördjupa bekantskapen med dessa kända eller relativt kända namn kan jag inte säga att det fanns något uppseendeväckande. Oftast är de utställda verken fyndiga men det tar inte lång tid att få fram konceptets poäng. Laura Lima är t ex påhittig och kan skänka färg åt utställningar, hennes Marra med två evigt brottande mansfigurer är anslående men är det nödvändigt att de skall hålla på till den 8 januari? Lima deltar förresten på Lyonbiennalen med sina uppklädda höns.

Laura Lima: Gala Chicken, 2004

Det som engagerade mig mest i ”Spiralen och Kvadraten” var filmen Juksa av Maurício Dias och Walter Riedweg (989). Den kontemporära dokumentärfilmen är ingen lätt uppgift. Juksa handlar om en avfolkningsort i Nordnorge. En intressant och lättillgänglig film. Men så var det detta med konst. Tydligen har konstnärsduon menat att filmen i sig och även om den visas på konsthallen, inte är tillräcklig för att skapa konstidentitet. De har därför arrangerat ett rum med sandgolv. Dessutom en större skärm som visar bilder av havsvatten. Detta grepp lägger inte till något väsentligt annat än att det skapar en skillnad. På det sättet brukar man normalt inte visa dokumentärfilmen, men eftersom det är konst och inte dokumentär, har man tydligen saknat något. På sitt sätt är det ett led i den problematik som förs fram i Lyon- och Istanbulbiennalen: relationen mellan det estetiska och det politiska. Något som också är en identitetsfråga.

Maurício Dias och Walter Riedweg: Juksa (2006)

Numera blir det ofelbart rabalder när jag skall dyka upp någonstans. Bokmässan rustar sig för min ankomst i nästa vecka. Det kommer säkert att gå lugnt till och konstintresserade kan, om man så önskar, komma till Axess monter på fredag kl. 15 då det kommer att debatteras angående den alldeles nyutkomna boken Under omprövning – En antologi om konst, kanon och kvalitet. Debattörerna är fyra, förutom undertecknad, Johan Lundberg, Anna Brodow Inzaina och Thomas Steinfeld. Dessa tre är bidragsgivare till boken. Mitt besök beror inte på detta utan att jag själv har producerat en skrift som jag tidigare har nämnt: Art – Den institutionella konstteorin, konstnärlig kvalitet och den internationella samtidskonsten. Två skrifter som båda är kritiska mot den rådande konstregimen och dess uppfattningar om konstteori och kvalitet. Fast på väldigt olika sätt.

I konstvärlden kan noteras att Lyonbiennalen öppnade igår och att Istanbulbiennalen drar igång i morgon. Av dessa är den senare en av samtidskonstens referenspunkter. Därför bevakas den i en del svenska medier. Nils Forsberg på Expressen är på plats och vi får snart veta hur det utföll. Men det går redan nu att se runt med hjälp av Vernissage TV. Lyonbiennalen anses lättviktigare och därför gör man ett lite mera ambitiöst försök med Victoria Noorthoorn som tänker sig att dra lite i estetiken. Med hjälp av irländarna Yeats (som levererade temat ”En fruktansvärd skönhet är född”) och Beckett (vars mycket korta stycke Breath inledde utställningen). ”Det är nödvändigt att åter tänka på de estetiska frågorna”, säger Noorthoorn. Emellertid är ett närmande till de estetiska frågorna ingen lätt uppgift. Estetikens möjlighet som konstens frihet finns i att den utgör en distans till det verkliga, säger hon vidare. Det är alldeles riktigt, att estetisera är att skapa distans och denna distans blir i konsten möjlig att uppfatta på olika sätt. Det vi främst har idag är att distansen gör konsten till ett alternativ som skiljer sig från annat, dock oklart på vilket sätt. Tidigare fylldes distansen av det uttrycksfulla (och gör det väl på sätt och vis än idag) eller ibland det sköna. Det sköna har blivit besvärligt eftersom det skall äga ett existentiellt djup utan att gå upp i det sublima och absolut inte landa i det dekorativa.

När jag var i Stockholm såg jag Peter Fries utställning ”Beyond Reach” på Lars Bohman. Som man kan läsa på hemsidan gör man sitt bästa för att få ihop något rimligt som kan försvara Fries blomstermålningar. Onekligen är hans bilder dekorativa och det kan väl stanna vid det. Någon ögonfröjd kan de traditionella konstälskarna få ha i fred. Men Joanna Persman i SvD får snart fart på sitt konstkritiska uppdrag och hänger sig åt upplevelsens formuleringsfröjd. Vi får lära oss behovet av eskapism (i dessa tider) och att ”Ett vissnande kronblad berättar ibland tillräckligt om en oåterkallelig förlust”. Bo Madestrand i DN intar en defensiv position och får fram något med att de är provocerande med sin behagfulla kravlöshet. Men hans avslutningsknorr är ”så räcker det med blommor nu”.

Men tydligen är det populärt med blomsterkvastar ty sådana producerade också vinnaren av Carnegie Award, Heikki Marila. På en viss nivå i konstvärlden vill man tydligen hänge sig åt det melankoliska och sentimentala. Också Birgitta Rubin skänker läsaren en uppvisning i den hänförde kritikern när hon skriver om Karin Broos utställning (DN). I detta läge måste jag säga ”leve de internationella biennalerna”.

Blomstermålning av Peter Frie

Göteborgsbiennalen har fått ett välvilligt mottagande av kritikerna. Långt ifrån helt och hållet men sådant är knappast längre möjligt för en biennal. Och som biennal finns det inte heller något att anmärka på, det är en biennal gjord efter konstens alla regler. Johannes Björk har t ex gjort en fördjupad och läsvärd granskning på Kunstkritikk. Biennalens titel Pandemonium – Art in a Time of Creativity Fever avser, i samtidskonsten är man inte rädd för de verkligt stora greppen, tillståndet i världen. Och i detta väjer man inte för att låta konstens komma till undsättning. Men titeln kunde måhända inskränkas till tillståndet i konsten eftersom den internationella konsten har blivit ett monster vars uppstickande blinkfyrar utgörs av biennalerna. En central aspekt i biennalen är ”The Educational Turn”, alltså att kunskapsproduktionen (och gärna i kollektiv anda) skall vara svaret på vad konsten skall ägna sig åt. Det monstruösa i det kontemporära har utvecklats genom att det är relativt lätt att lära sig hur man gör biennalrelaterade konstprojekt och hur denna standardmodell har fått ett enormt genomslag. Genom det curatoriska arbetet placeras sedan produkterna i enklare modeller med relevanta socialkritiska teman. Det är självklart att hela denna operationsmodell som är helt institutionaliserad och officiellt understödd, inte kan åstadkomma någon egentlig kritik av något som helst.

Det hot som riktades mot Röda Sten och som förde med sig att lokalerna utrymdes verkade till en början positivt för biennalen. Det kunde vara riktat mot konsten, som Sinziana Ravini skriver (DN): ”Men här kom upproret inte från konstens sida, utan mot själva kons¬ten. För varför väljer man annars en konstbiennal som måltavla?”

De fyra herrar, varav tre nu är häktade, har dock inte den profil som gör detta troligt. Om det förekommer angrepp på konsten är det praktiskt taget alltid från högerextremt håll. De förberedelser till mord (som anklagelsen lyder) verkar inte kunna ha någonting med biennalkonsten att göra. Vem som skulle mördas är fortfarande höljt i dunkel men GP uppger att ”Enligt källor till GP ska mordplanerna dock ha varit riktade mot en utpekad person, en man som lever under beskydd från Säpo.”

Vi får hoppas att detta inte avser ”skandalkonstnären Vilks” (som Kim West rubricerar på Kunstkritikk) för då drabbas den stackars biennalen av en uppseendeväckande men oren handling.

Mårten Arndtzén, som i vanlig ordning inte alltför mycket låter sig imponeras av Göteborgsbiennalen (SR) kastar fram tanken att ”Det hade kanske inte varit så dumt om det där terrorhotet var en performance, ändå.”

Åtminstone det kan dock anses vara förverkligat. Involveringen i mitt Rondellhundsprojekt är tillräcklig för att ge händelsen en sådan plats.

I det nya numret av Artforum skriver Claire Bishop om Venedigbiennalen. Mest intressant är att hon hävdar att biennalerna har förlorat sin ledande position. Denna har istället gått över till museerna. Man kan naturligtvis undra om det finns någon betydelsefull motsättning mellan museernas och konsthallarnas verksamhet gentemot biennalerna. De lider under samma ansträngning nämligen att visa den nyaste konsten. Men Bishop ser en annan möjlighet till förnyelse, att förändra den konsthistoriska Master Narrative. Hon hänvisar till det fleråriga projekt som ett antal museer arbetar med under namnet L’Internationale. Så här sammanfattar hon sin synpunkt där dessa museer:

”have begun sharing their collections to question a centralizing master narrative of art history, seem to present a new paradigm of translocalism. If biennials at their best sought to create a regime of representation that challenged the dominant mediatic repertoire, to generate diversity, to propose a transnational public sphere, and to stimulate research, then today these roles have been taken over by the museum (ironically, the Enlightenment institution par excellence). Meanwhile, as mainstream Euro-biennials become showcases rather than proposals or investigations, the criticism that the biennial has grown closer and closer to the art fair gains credence.”

Onekligen har museerna lite större möjligheter att gräva i historien än biennalerna. Projektet L’Internationale är inriktat på att med seminarier, konferenser och utställningar ta fram material som handlar om Östeuropa under perioden 1957 – 86. Man nämner också Sydamerika som en i detta sammanhang intressant region. Sydamerika har haft en något enklare resa inte minst genom existensen av São Paulobiennalen. Sedan 1990-talet har konstnärer från Brasilien och Argentina intagit sin plats i den konceptuella traditionen. Östeuropa är mer komplicerat men alltsedan denna stora region öppnats mot väst har ett omfattande flöde av konstnärer dykt upp. Bishops idé är att tydligen att museernas konsthistoriska forskningar skall ge ett sådant resultat att det förändrar The Master Narrative. Jag skulle nog säga att vad vi har sett och kommer att få se är att The Master Narrative kompletteras. De östeuropeiska konstnärerna var, ehuru avskilda genom den kommunistiska diktaturen, en del av samma utveckling som vi känner genom konsthistorien. Fluxusrörelsen och konceptkonsten kunde influera även Östeuropa. Men de fanns sina egna uttryck och sina egna arbetsformer inte minst mot den politiska bakgrunden och de svårigheter som förelåg. Men museernas konsthistoriska forskningar är också ett finansieringsproblem och en fråga om de utställningar som kommer av detta kan konkurrera med de nyhetsivrande biennalerna.

Att ändra The Master Narrative är en oerhörd lockelse för den kontemporära konstvärlden. Men grunderna i den berättelsen är skapade i Västeuropa och USA. För hur skall man känna igen vad som skall ingå i en eventuell New Master Narrative? I fallen Sydamerika och Östeuropa är det inga svårigheter, det är samma grundstruktur. Går man längre ut i världen finns det just ingenting att lägga till om man inte vill luta sig mot det antropologiska konstbegreppet. Svårigheterna är dock enorma att finna en parallell eller någon anknytning till utvecklingen från modernismen. Saken ordnar sig förstås när vi kommer in i det kontemporära som är öppet för alla som vet att rätt föra sig. Men Master Narrative blir nog kvar även efter den mångkulturella festen.

Emellertid är det alltjämt möjligt att österut finna intressanta konstnärer som kompletterar historien. Ett av de märkligaste namnen är Fluxuskonstnären Tibor Hajas från Ungern. Han är född 1946 och avled 1980. Postumt är hans karriär i full gång vilket framgår av denna kurva på artfacts:

Kalmar Konstmuseum har ägnat stor uppmärksamhet åt konstnärer från Östeuropa. Just nu pågår en utställning som ställts samman av Index i Stockholm. En andra del (curaterad av Martin Schibli) öppnar den 17 september och i det arrangemanget ingår också en endagskonferens. Mer om detta här.

Tibor Hajas: Self Fashion Show 1976

Konsthösten laddar verkligen upp. Den 10 september öppnar Göteborgsbiennalen och den är på alla sätt en riktig biennal. T ex återfinner vi där Isaac Julien, en av de moderna biennalveteranerna vars specialitet är postkolonial video i poetisk dräkt. Som sig bör skall det också vara plats för en markant installation och sydafrikanen Wim Botha fixar den. Liam Gillick gör en undersökning av Uddevallamodellen (som skulle göra arbetarna delaktiga i den kreativa processen). Utgången av den undersökningen blir säkert en fortsättning på den kritik som Gillick bedriver mot den neoliberalistiska kapitalismen. Curatorn Sarat Maharaj är synnerligen kvalificerad och temat är angeläget: Vad skall uppstå ur det kontemporäras febrila aktiviteter? Ja, ett säkert svar är: Ännu en biennal. Mycket bättre än så kan det inte bli och det får vi vara nöjda med. Jag skall själv med största intresse besöka evenemanget.

Moderna Museet drar igång en serie föreläsningar om estetik, alla förankrade i museets samlingar. Ingen tvekan om att konstvärlden kan visa upp att det finns resurser man. Men hur det nu än är kan man säga detsamma om såväl estetiken som samtidskonsten, något nytt på gång?

Tensta Konsthall möter upp med en serie hemma hos-reportage. Hur arbetar olika konstinstitutioner? Naturligtvis på en mycket hög nivå där man särskilt framhåller att man vill erbjuda något annat än konst som underhållning. Konsten skall istället ut i samhället och förmodligen göra något slags nytta där.

För att belysa maktsituationen i konstvärlden har jag gjort en teckning. Det torde inte möta några svårigheter att igenkänna den kontemporära dominanten som pressat de tidigare makthavarna expressionismen och formalismen ut i marginalen. I detta flöde av händelser och energi dyker det upp många enskildheter. Som i den förra teckningen kan man med en skärpt blick återfinna ett och annat ansikte, tre mänskliga gestalter och dessutom en inte alldeles lättfångad häst. 10 sådana objekt bör man kunna komma upp till. Var de finns kommer att publiceras under morgondagen.

Här är de mest markanta utmärkta:

”Curatorn är för konstnären vad mostrar och fastrar är för deras syskonbarn. Till födelsedagar och julafton kommer de med presenter som du egentligen inte önskar.” Julian Heynen (curator för tyska paviljongen i Venedig 2003 och 2005, chef för konstsamlingen NRW) skriver en kritisk artikel i Die Welt (på tyska) om curatorrollen och citerar Bethan Huws (1203), walesisk konstnär. Han påpekar också att curatorn har skapat en egen konstriktning ”Biennalkonceptualismen” vilket man får tillstå att han har rätt i. Denna konstriktning är inte begränsad till biennalerna utan har trängt in i alla allvarligt menade utställningar. Curatorn är den som alltid vet vad som gäller, som kan visa upp relevanta konstnärer och föra fram teman genom att vända och vrida på aktuella begrepp, antingen från konsten eller från någon annanstans. Curatorn är en global företeelse som är fullständigt assimilerad. Den curaterade utställningsmaskinen går segrande fram och den tycks också vara nödvändig. För gör inte curatorn allt rätt? Väljer vad som är korrekt och aktuellt, tänker på publiken liksom på att ordna utställningsmaterialet så att det blir konsumtionsvänligt. Det lyckas naturligtvis långt ifrån alltid. Heynen är balanserad i sin kritik (jaja, han sitter själv på den stolen) och hyser förhoppningar om att curatorn skall lyckas med att utforska ”frändskapens kontinenter” och vara på spår efter ”tillhörighetens poesi” (det postkoloniala sitter djupt). Nå, det strukturella problemet är nog att curatorn representerar det alltför välordnade. Konstnären, alltid underordnad, och konstverken inpackade i ett tema som saluförs som precis det den bildade världen behöver, polerat och fernissat. En alldeles lagom värld. Med sina många lojaliteter är det ytterst svårt för en curator att uppträda med det som konstvärlden ändå viskar om: Den farliga konsten, risktagandet. De faror och risker som det handlar om i denna utställningsvärld är blott det som handlar om konkurrensen – med de andra curatorerna eller att drabbas av kritikernas missnöje.

Bethan Huws: Utan titel, 2006

På tal om översättningar, jag tänker på Bonniers Konsthalls utställning, kan det vara på sin plats att visa denna geniala uppfinning som löser de flesta översättningsproblem, åtminstone de som hänför sig till det sonora: Ladophonen. Den är skapad av Vassilius (Grekland), Minister of the River Ladon (ja, det finns en sådan flod i Grekland).

Den libyska revolutionen rullar vidare och Andreas Malm ser (Aftonbladet) äntligen en stor vänsterframgång. Han är övertygad om att det är en klassisk uppställning där alla väsentliga delar av befolkningen finns med: ”studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater”. Malm vädrar därmed morgonluft och hoppas på långt fler revolutioner: ”Jemen, i Bahrain, i Jordanien, i Grekland, Storbritannien, Spanien, Indien, Iran, Chile, Palestina”.

Lite mer sansat får man nog inse att revolutioner numera har vissa förutsättningar. De genomförs med hjälp av NATO och därefter är det, i bästa fall, ett intåg och deltagande i den neoliberala globaliseringsmarknaden. Något har man naturligtvis vunnit. I Libyen kan man bli av med tomten Gaddafi och folket kan få lite mer inflytande. Men sedan blir det svårare: Är du lönsam lilla nation?

I konsten har man slutat med revolutioner. Särskilt många har inte förekommit men i varje fall har man kunnat tala om revolter. Men även revolternas tid tycks vara förbi. De vägar som är aktuella i höstens visningar kan nog sammanfattas till tre:

Kunskapsproduktion, vilket är huvudpunkten i Göteborgsbiennalen som sparkar igång den 10 september. En sådan inriktning är tacksam eftersom ”kunskap” alltid kan utvinnas av vad som helst om man fördjupar ett konstnärligt initiativ. Och då ”konstnärlig kunskap” (som ännu inte kan definieras) är något annat än ”vetenskaplig kunskap” kan det bara bli rätt.

Att något underbart skall inträffa är vad man hoppas på i Yokohamabiennalen och i Lyonbiennalen. I den senare med tillägget försiktig provokation. Hur man skall värdera detta är svårt att säga. Förmodligen är det något man tar till när man har prövat allt. Man kan vara tämligen säker på att det inte kommer att inträffa något underbart.

Det tredje är förstås den alltid närvarande socialkritiken. Det går inte att komma ifrån. Varje försök att sväva ut i en mera traditionell estetik kommer att hejdas av tillvaron i den globala världen. Konsten får leva med socialkritiken på vilken dock ett par specialiteter kan appliceras. Det ena är ”djupreflektionen” som skall ge konsten en långsamhet vilket för den bortom journalistiken. Det andra är metarelationen, att reflektera över mediet, vilket också ger konsten en särställning i förhållande till nyhetsförmedlingen. Det är alltså en fråga om estetisering av journalistiken men resan är svår emedan det inte är enkelt att navigera mellan form och innehåll. Skribenten, curatorn, konstnären m. m. Alfredo Cramerottis bok från 2009 Aesthetic Journalism kan vara värd att diskutera. En recension med praktiska exempel på hur det fungerar när socialkritikens sätts i verket (på Manifesta 2010) kan man läsa här. Det är samma gamla visa, vem är mottagaren av all djupreflektion och metakritik? Och vad tjänar det till?

Utöver att på ett oslagbart sätt förmedla och bygga upp nätverkskontakter skulle jag våga påståendet att det intressantaste resultatet av Brice Curigers Venedigbiennal är en överraskning. När jag först skrev om biennalen uppmärksammade jag de fem frågor som hon ställde till alla deltagare:

“Is the art community a nation?

How many nations are inside yourself?

Where do you feel at home?

Which language will the future speak?

If art were a state what would its constitution say?”

Frågesedeln är inte särskilt sofistikerad. Jag kan tänka mig att den är en prövning för de medverkande. Därför har det ett intresse att se hur de olika deltagarna hanterar formuläret. Man kan indela svaren i olika kategorier. De som står över den sortens förnumstigheter. De svarar överhuvudtaget inte alls: James Turrell (283), Rosemarie Trockel (36), Sturtevant (473), Philippe Parreno (158), Chris Marclay (95), Trisha Donnelly (549). På den listan är det självklart att också Klara Lidén (1.159) är med.

En andra kategori är de konstnärer som aktiverar sin kreativitet och raljerar med frågorna. Martin Creed (299) svarar på de fyra första med ”I don’t know” och den sista ”I dunno”. Loris Gréauds (1.197) svar är lexikala förklaringar på frågornas innehåll skrivna i fonetisk engelska. Gerard Byrne (748) drar till med en nejlingvistik ”no, none, nowhere, nonsense, nothing”. Katharina Fritsch vill ha en konstitution som gör konstnärerna fria från skatter (något för Odd Nerdrum).

Men de flesta tar frågorna på allvar och konstitutionsfrågan blir ett sätt att definiera vad konst skall vara. Maurizio Cattelan (79) har inga fyndigheter för sig (vilket man skulle förvänta sig). Han tycker att alla i konsten skulle kunna skriva sin egen konstitution. Pipilotti Rist (42) ger utrymme åt sin new age-stil, medan Thomas Hirschhorn (109) oundvikligt vill att konstens konstitution skall plädera för motstånd. En rad konstnärers följsamhet kommer säkert av solidaritet gentemot Curiger. Hon har skrivit texter om Cattelan, curaterat Rist etc.

Om konstitutionsinnehållet säger Ida Ekblad (4.196) att det bara behövs ”du skall göra vad du vill”, Andreas Eriksson (2.656) menar att det räcker med ”ja”, Karl Homqvist (1.183) bereder plats för ”The first rule is to break the rule. Never tell others what to do.” Ryan Gander (460) ”a relay race, a baton of innovation passing from one generation to another” medan Latifa Echakhch (1.451) önskar att den skall vara identisk med de mänskliga rättigheterna. Ett av de mera upplivande svaren kommer från Josh Smith (992): ”Don’t be a dick like Peter Halley”.

Konstvärlden behöver ingen konstitution. Den finns redan som man kan läsa i de idéer som venedigkonstnärerna med ryggradsreflexer ger uttryck för. Visst är det så att ”gör vad du vill”, men med det obarmhärtiga tillägget ”så länge konstvärlden också vill det”. Och ”bryt reglerna” där det tillkommer ”på rätt sätt”.

Josh Smith

Om någon har missat Karsten Thurfjells välgjorda program i SR om postmodernismen kan man lyssna här. För det finns anledning att fundera kring det postmoderna genombrottet under 1980-talet. Vad man gjorde upp med var romantikens och modernismens magiska autenticitet. Alltså att konstnären kan överföra vissa högre former av känslor och tillstånd genom penselskrift och färgfält. Och därvid producera det oförlikneliga originalet. De postmoderna kunde ta itu med detta original och till synes låta det vittra sönder. Allan McCollum som kommer till tals i programmet väckte stor uppmärksamhet med sina simulakrer, dvs. objekt som både var kopior och original.

Teckningar, alla olika, av Allan McCollum (335).

Även om det var mycket jubel i busken när det postmoderna ironiserade bort modernismen (i Sverige står Ulf Linde kvar som den siste store kämpen: ”Min rumpa är min rumpa”) kan man med fog fundera över hur det egentligen gick. Det autentiska originalet har inte försvunnit det har bara blivit formellt. Allan McCollums teckningar är t ex ett konstprojekt, en installation som handlar om original/kopia. Som installation är det ett autentiskt arbete, originellt och absolut ingen kopia. Konstnären och hans gallerist kan garantera för köparen att verket/projektet är en äkta McCollum. McCollums verk är inte självironiska och även om det skulle ha varit det skulle det sakna betydelse. Äkta självironi, autentiskt.

Det som håller samman kontinuiteten i konsten är konstvärldens övertygelse om sin betydelse och status, en status som av tradition också bekräftas av samhället. Original, originell, autenticitet, status överlever övergången från modernism till postmodernism. Och som vi vet har nya autenticitetsformer tillkommit genom konstens intensiva vändning till socialkritiken.

För att ingen tvekan skall råda proklameras konstens enorma betydelse och autenticitet genom biennalsystemet. Nu är det snart september och Istanbul, Lyon och Moskva kommer att biennala för fulla muggar. Peter Weibel, en romantisk och konceptuellt inriktad teoretiker, är tillsammans med Joseph Backsten ansvarig för Moskvabiennalen (tema ”Rewriting Worlds”) och kan deklarera:

”’Rewriting Worlds’ proclaims that art is a sphere where new things are unceasingly generated, and contemporary artists rewrite the world as it exists around them by conveying new ideas and viewpoints in their work.”

Istället för att uttrycka inre känslor med känsliga penselrörelser skriver dagens konstnärer om hela världen. Romantiken, och för den delen även modernismen, tycks inte ha släppt sitt grepp.

I mitt senaste inlägg nämnde jag att konstnärslistan för den kommande Istanbulbiennalen skulle hållas hemlig. Curatorerna säger dock att den inte är hemligstämplad utan att man enbart vill hålla den dold. Denna skillnad betyder att namnen, i viss utsträckning, redan har kommit ut. Man kan slå fast att det blir en viss latinsk profilering av Istanbul något som inte är oväntat med tanke på att curatorerna kommer från Syd- och Mellanamerika. Ett intressant faktum är att den svenske konstnären Runo Lagomarsino (född i Argentina, uppvuxen i Sverige och utbildad på Valand och Malmö Konsthögskola) är med. Det finns anledning att börja ta honom på allvar. Han har en ranking på 3.599 men ser man på hans karriärkurva är den imponerande.

2010 deltog han i Modernautställningen och i år torde han slå svenskt rekord i biennalfrekvens. Han är samtidigt med i Venedig, Prag och sålunda Istanbul. Nätverk bygger som bekant konstnärliga karriärer och förbindelsen mellan konstnären och de båda curatorerna för Istanbulbiennalen Pedrosa och Hoffmann kan man se när han deltog i en utställning 2009 i São Paulo. Lagomarsino är uttalat socialkritisk konstnär och han kan snabbt få fram relevanta projekt. Tillsammans med Klara Lidén är Lagomarsino en av våra få ”emerging artists”.

Ett radioprogram som gick igår i P1 om Nimis kan jag passa på att rekommendera.