” Perhaps, rather than thinking of social practice art as a strategy for unlikely survival against the forces of neoliberal enterprise culture and its strip-mining of creativity, we could inscribe this still-emerging narrative with a stubborn sense of materiality and a vibrant itness, that if nothing else would challenge unspoken hierarchies, and divisions of labor, because a critical, social practice should above all acknowledge the limits of the social within the social itself.”

Diskursen står som alltid i vägen för en omedelbar handlingsplan. Men den är också en tillgång eftersom konsten som lättviktig socialkritik inte är särskilt övertygande. De senaste dagarna har Berlinbiennalen genom den tjeckiske konstnären Martin Zet drabbats av en massiv kritikvåg. Hans konstprojekt för biennalen är samla in 60 000 eller så många som möjligt av Thilo Sarrazins beramade bok Deutschland schafft sich ab, 2010 (German does away with itself). Boken som är kritisk mot det mångkulturella Tyskland och som betraktas som främlingsfientlig har åstadkommit en upphetsad debatt. Nu vill Zet motarbeta främlingsfientligheten genom att på olika platser samla in exemplar som sedan skall förstöras. Detta har föranlett starka reaktioner från medierna i Tyskland och associationen till nazisternas bokbål har framförts. Zet har meddelat att han håller fast vid sitt projekt. Man får nog säga att konstprojektet inte tillhör de mest lyckade. Det går knackigt för Berlinbiennalens stora uppladdning för den aktivistiska konsten.

Martin Zets affisch för sitt konstprojekt

Maria Lind förordar inte några dramatiska aktioner från konstens sida. Hon ser snarare saken från ett curatoriellt perspektiv där den socialkritiska dimensionen skall finna sin form. En läsvärd intervju har kommit i Kunstkritikk. En intressant detalj i den komplexa definitionen av ”abstraktion” handlar om abstraktion som tillbakadragande. Lind vill se att vissa konstnärer ”drar sig tillbaka” och odlar en ”opacitet” istället för det som annars brukar sägas ”transparens”. Exempel på fördunklande konstnärer är enligt Lind några av de gamla relationella estetiker som Lind har arbetat med: Dominique Gonzalez-Foerster, Philippe Parreno och Pierre Huyghe. De sägs använda fördunklandet som ”kritisk strategi”. Hur som helst kan man utläsa på artfacts hur effektiv en sådan strategi kan vara för karriären.

OWS är en av samtidskonstens stora inspirationskällor och i fredags fick den en liten avledare i form av Occupy Museum, en grupp på ett 20-tal aktivister som genomförde en demonstration på MOMA i New York. Arrangemanget riktade sig mot konstens kapitalisering. Artnet.

Konstnären Jim Costanza protesterar

I Belgien öpppnar Manifest den 2 juni. Här placeras den socio-politiska programmet i en gammal kolgruva med temat The Deep of the Modern. Denna ”dialog mellan olika lager av konst och historia” sönderfaller i tre delar, Poetics of Reconstruction som inriktas (observera mitt ordval) ”on the aesthetic responses to the global “economic restructuring” of world-wide systems of production”. Vidare The Age of Coal, tio tematiska sektioner som kommer att handla om kol ur olika aspekter. Slutligen det fyndiga ”17 Tons” som är en sammanslagning av den välkända sången 16 Tons (Merle Davis 1946) och Marcel Duchamps kolsäcksinstallation Seventeen Miles (1942): “This exhibition will be a series of collaborations between individuals and institutions who, although coming from many different disciplines and social strata, continue to activate the collective memory and to preserve both the physical and conceptual heritage of coal-mining.”

Curatorn Cuauhtémoc Medina från Mexiko är väl mest omedelbart igenkännbar för att han curaterade Teresa Margolles rosade utställning på Venedigbiennalen 2009. Blod var det den gången, nu handlar det alltså om kol. Han besökte Iaspis i somras. Medcuratorer är Katerina Gregos (som var curator för den danska utställningen om yttrandefriheten 2011 i Venedig) och Dawn Ades konsthistoriker som bland annat curaterat en Francis Bacon-utställning.

Kol förefaller mig inte som den bästa förutsättningen för en vinnande utställning. Men mirakel har inträffat förr.

Här var det tredje våningen: Jerusalem.

Ett politiskt, men tämligen stillsamt, utspel på temat ”Livets glädje”. Men sponsorer vill inte ha något som kan störa deras kundrelationer. Museet har å sin sida tagit ställning för konsten och Sansour och verket skall visas. Censureringen gör dock inte konsten och konstnären någon otjänst. Indignationen och den positiva uppmärksamheten är helt och hållet en fördel. För inte kunde väl någon förvänta sig att de kapitalistiska marknadskrafterna står upp för konsten ens vid de sällsynta tillfällen då en kontrovers, som för några kan verka stötande, seglar upp? Lacoste har i varje fall placerat sig till höger i det politiska fältet. Ett sådant fält är under animerad debatt i den svenska pressen alltsedan Bertil Ohlsson för ett par dagar sedan skrev en artikel (DN) där han undrar om kultur alltid måste vara vänster. Sven Wollter har skrivit ett svar på den och man kan konstatera att han är betydligt bättre som skådespelare än debattör. Lite intressantare är Åsa Linderborgs upprörda bidrag (Aftonbladet) där hon lyckas samordna partiledare Göran Hägglund med Anders Breivik. Till detta högersällskap kan förmodligen också fogas Lacoste trots att de var beredda att offra en kund i just Breivik. Även Linda Skugge riskerar att hamna i detta sällskap sedan hon ”kommit ut till höger” vilket hon gläds åt i Expressen.

Alltför upplyftande är det inte att följa vänsters förtvivlade ansträngningar att återta sina gamla mandat. Inte är det mycket roligare i konsten där de politiska markeringarna förmodligen kommer till ett avgörande i år. Jag har tidigare nämnt att Berlinbiennalen och Manifesta med allra största sannolikhet kommer att annonseras med politiska kampord. Till dessa får man också lägga Paristriennalen som öppnar den 20 april under Okwui Enwezors ledning. Temat är ”Intense Proximity”/”etnografisk poesi” vilket skall behandla den globala situation som uppstått när allt har blivit nära och, naturligtvis, ger upphov till postkoloniala friktioner.

Hemmavid har Dan Jönsson (DN) klagat på att såväl Moderna Museet, Göteborgs konstmuseum, Kalmar konstmuseum har visat retrospektiva nostalgiutställningar som skymmer sikten framåt. Men viss nostalgi blir i hans perspektiv rätt sort och han jublar över (DN) Gerhard Nordströms utställning i Malmö konsthall där han får se Nordströms Vietnaminspirerade målningar från 1970-talet.

Intressant är det hur som helst: Kommer vänstervågen att få en dominant position? En ny vår för socialkritiken? Eller hävdar sig en mer måttfull linje som man kan förvänta sig på Whitneybiennalen i mars och på Documenta i juni?

”Should art consciously participate in current debates and serve as a critical voice in society respectably to generate democratic processes within society?

Why don’t the politicians responsible work together with art and cultural professionals, and why are there not any advisory committees for this field?”

Den första frågan är naturligtvis retorisk. Den andra, ja hur kan det komma sig att politikerna inte rusar till den internationella samtidskonsten för att ledas på de rätta vägarna?”

I Berlin genom biennalen genomfördes den protestaktion av Marina Naprushkina vilken jag tidigare har skrivit om. Hon fick stöd av Pawel Althamer (325) en av de mest engagerade socialkritiska konstnärerna. Han hade med sig musiker. Det förefaller som om det hela stannade vid denna gemensamma performance. Helt andra attityder kommer från kollektivet Voina i Ryssland (de är medcuratorer på Berlinbiennalen). Förmodligen har de eldat upp en polisbil i Sankt Petersburg i protest mot den ryska politiken. Man kan följa dramat i en video. Detta har i vanlig ordning gett upphov till en diskussion huruvida det är ett konstverk eller aktivism. Läsare på den här bloggen torde enkelt kunna besvara frågan. Det är ett konstverk om Voina eller någon annan i konstvärlden ser det så. En betydligt intressantare fråga är om det är ett bra konstverk. Och det kan mycket väl vara ett sådant eftersom det sannolikt kommer att mottas med beundran och respekt i varje fall från den del av konstvärlden som för närvarande önskar att se konsten som politisk aktivism. Men det som är möjligt i Ryssland är betydligt svårare i konstvärldens kärnområden. Där är man mer benägen att diskutera och luta sig mot professorer i Political Science. T ex Jodi Dean som har uttalat att ”The role of theory is to provide weapons.” Sådant är ljuv musik för den radikalt socialkritiska delen av konstvärlden. Och kanske kan konstkritiken skriva om OWS – som konstkritik? Det funderar i alla fall Peter Amdam på i Kunstkritikk. Redaktören på denna tidskrift säger också: ”I løpet av neste seks månedene får vi både Berlinbiennalen og dOCUMENTA (13) og begge disse ser ut til å bli sentrale hendelser innen nettopp den typen politisk kritikk vi jobber med.”

Här hemma minns Mårten Arndtzén 2011. Och vad han erinrar sig med välbehag är Atenbiennalen som förlorade hela sin finansiering och därmed blev icke-kommersiell, Tahrirtorgets närvaro i Venedigbiennalen samt Ai Weiwei.

Med andra ord är det nog rätt långt till något paradigmskifte. Socialkritiken gör ännu ett försök att klättra upp på barrikaderna för att utropa neomarxismen. Trösterik är att det just nu går så dåligt för vänstern att t o m konstvärlden tycks kunna ses som ett alternativ. Åtminstone i sina egna ögon. För tyvärr är det nog så att ingen annan förstår dess politiska ambitioner.

Avslutningsvis kan jag erbjuda en av mig utförd performance. Denna kan ses i Expressens tv. Lägg märke till den intensivt närgående måleriteknik vilken jag utövar i mina ansträngningar att fånga ett Arildsmotiv från 1911. Målningen är garanterat fri från rondellhundar.

En fråga är om tillställningen är att betrakta som konst eller inte. Förmodligen är svaret enkelt, det är ett konstprojekt. Jag har svårt att tänka mig att Kalmar konstmuseum skulle sponsra en ren politisk manifestation. Och som en del av Berlinbiennalen blir det också indraget i konsten. Slutligen är Naprushkina konstnär och hennes konst handlar nästan uteslutande om att protestera mot Lukashenkos regim. Som konst utgör det en estetisering av den politiska kritiken och förvandlar traditionsenligt denna till ett reflektionsobjekt, det är inte ”på riktigt”. Så fungerar konsten och så måste den fungera. Poängen är att det genom en sådan handling skall bli möjligt att skapa ett alternativ till ordinära politiska protester. Den problematik som uppenbarar sig är vad detta alternativ skulle vara för något. Naprushkina har en pragmatisk syn hon brukar säga att det inte spelar någon roll för hennes del om det är politik eller konst. Ur hennes synpunkt är det naturligtvis huvudsaken att det blir en protest och att hon får hjälp med att administrera den. För Berlinbiennalen kan det handla om att man följer upp den just nu så heta trenden att låta konsten bli aktivism. Alternativet kan förstås dyka upp i tidningen. Genom att ställa frågan om man måste välja mellan två obehagliga neoliberalismer kan det möjligen vara så att konsten i detta manifest kan visa ett vägvinnande alternativ. Återigen är också detta besvärligt, skall konsten lösa problemen och inte som alltid har varit dess styrka, ställa frågor? Så har vi detta med den egna syltburken. Bland biennalens sponsorer återfinns t ex BMW och USA:s ambassad.

Idag kan jag inte låta bli att hänvisa till nättidskriften e-flux. Dess redaktion bestående av Julieta Aranda, Brian Kuan Wood, Anton Vidokle betraktas som en av de mest inflytelserika i konstvärlden och följaktligen utgör den en säker trendvisare. Jag har tidigare haft uppfattningen att socialkritiken har haft sitt bästa men jag tror inte det längre. Tvärtom kommer den sannolikt att ytterligare befästa sin position i samtidskonsten. Kampen mot det neoliberala är ett givet mål som har fått påspädning av upproren i Nordafrika och av Wall Street-ockupationerna. Jag har ytterligt svårt att tro att konsten är i stånd att lämna något väsentligt bidrag utanför sina egna institutioner men det existerar uppenbarligen sådana tankegångar. I tidskriften kan man se att diskursbygget accentueras. Dock med samma välkända figurer som alltid är med i den socialkritiska karusellen: Agamben, Rancière, Benjamin, Alain Badiou osv. Riktningen är tydlig nog. Mera socialkritik framöver. Det skall bli intressant att följa biennalutvecklingen under 2012. Berlinbiennalen är vikt för politiska utspel. Manifesta 9 som äger rum i Limburg i Belgien kommer att dra åt samma håll:

”Keeping to its mandate of playing a critical role to advance and enhance dialogue within broader Europe, and in line with Manifesta’s continuing ambition to create opportunities for research and innovation at the very vanguard of cultural experimentation, Manifesta 9 will form a platform to investigate the possible modus operandi of a biennial. This makes space to examine the role in which art, heritage and culture can play in society-at-large.”

Biennaler som plattform för förändringar är lockande seminarieämnen.

Den socialkritiska samtidskonsten gör ännu ett försök att bli politiskt aktivism.

Det är möjligt att den tyska museiledningen inte vill stöta sig med utställningens samarbetspartners i Polen där censurbenägenheten kan luta sig mot en alldeles levande och aktiv hädelseparagraf. Mer information (på tyska) i Art.

Artur Zmijewski (266) är curator för den kommande Berlinbiennalen 2012. Biennaler curateras sällan av konstnärer men i Berlin är det nu andra gången. Maurizio Cattelan höll i 2006 års upplaga. Zmijewskis biennal kommer att få en markant politisk profil och man får hoppas han inte räds censurhindret. Ett avsnitt ur videon Berek kan ses HÄR.

En helt annan sak: Den stackars utvisningshotade Khalid Saeed har fått en petitionslista på nätet. Som pakistansk ateist möter han inget större gehör i det djupt politiskt religiösa Sverige och särskilt många underskrifter har han inte fått. Den som vill gå emot strömmen och förbarma sig kan nå sidan HÄR.

En av de saker som jag berörde, men i det här sammanhanget inte kunde gå närmare in på, är det stora intresset för Havanabiennalen 1989. Det rör sig om när konsten blev global och postkolonial. Kan man säga att det inleddes med nämnda biennal? En alldeles färsk skrift i ämnet lär göra saken ännu mera intressant. Ämnet har dock varit intressant under flera år

Havanabiennalen skapades 1984 för att ge utrymme åt främst latinamerikansk konst. Med den tredje upplagan 1989 blev den curaterad på ett professionellt sätt under temat ”Tradition and contemporaneity”. Konsten i ”tredje världen” hade komplicerats med att ”andra världen” efter Sovjetunionens fall inte längre existerade. Den intressanta frågan är alltså om Havanabiennalens curatorer skapade den globala konstscenen. Hur såg då konstscenen ut 1989? Postmodernismen befann sig i ett intensivt skede, särskilt i Europa och konstnärer som Jeff Koons och de amerikanska fotokonceptualisterna med Cindy Sherman i spetsen fick sitt stora genomslag. Utställningen Magiciens de la Terre där man integrerade samtidskonstnärer med det perifera och ”primitiva” (termen var på fallrepet redan vid den här tiden) ägde rum på Centre Pompidou i Paris. Den var knappast vad vi skulle kalla för postkolonial affär. Svårigheten med att placera in 1989 som en central punkt är att det är tidigt. Okwui Enwezors biennal Johannesburg 1997 får väl sägas vara den närmaste uppföljaren och vanligtvis ser man främst Documenta 2002 som det eftertryckliga genombrottet. Jag skulle nog snarare vilja men att Havanabiennalen 1989 är ett uttryck för den perifera konsten. Vid den tiden var också Skandinavien en periferi; Östeuropa och Ryssland var alltjämt en oskriven historia för internationell konst. Ser man på de konstnärer som deltog i Havana 1989 domineras deltagarlistan av Syd- och Mellanamerika men med betydande inslag från Afrika och Asien (även ett antal nordkoreanska konstnärer är med). Det är svårt att finna några kända namn (utom ett, Mona Hatoum) och frågan är vilken medvetenhet om den internationella scenen som fanns i dessa konstnärers verksamhet. Men den curatoriella globala konsthistorien söker sina rötter och budet är alltså nu 1989.

Till denna rad av biennaldynamik kan också fogas den nyöppnade Atenbiennalen med titeln Monodrome. Curator är Nicolas Bourriaud och biennalen “aims to provoke debate around something that has broken down, but also offer the possibility at a glimpse of something new to come.” Det förefaller som om sammanbrottet också, och förmodligen alltför bokstavligt, har drabbat själva biennalen. Det finns inga ekonomiska medel och inga sponsorer eftersom kaoset i Grekland inte är gynnsamt för kulturella arrangemang. Just detta är naturligtvis saken, biennalen får omvandlas till en kollektiv studio med aktivism på programmet. Här är en lite videoteaser Jag antar att det inte blir några internationella stjärnor bland deltagarna emedan det saknas pengar att betala med. Mårten Arndtzén har påpassligt rapporterat (P1) från detta och från en optimistisk Bourriaud som ser den relationella konsten äntligen vika in i verklighetens strejker och demonstrationer. För att hålla igång evenemanget annonserar man efter frivilliga deltagare. Alla som önskar kan alltså delta i Athenbiennalen. Med ännu större spänning än vad som från början förväntat kan konstintresserade invänta Athenbiennalens stora verk: Bourriauds film om sin egen utställning: ”as the exhibition is designed and produced, its various stages of development are providing the basis for a feature film directed by Nicolas Bourriaud. The film will be a work of fiction albeit based on real events. This is the first time that the relationship between contemporary art and filmic language is investigated so thoroughly and so creatively.”

De internationella samtidsbiennalerna kan på intet sätt räknas bort.

Med särskilt intresse har jag följt receptionen av Istanbulbiennalen. De två curatorerna Adriano Pedrosa och Jens Hoffman prövade en något annorlunda strategi då man utgick från Felix Gonzalez-Torres och valde fem av hans verk som tema. Den omedelbara vinsten består av två moment. Först att Gonzalez-Torres är untouchable. Hans position (55), trots hans korta liv (1957-1996), är odiskutabel som en portalgestalt till det kontemporäras utveckling under 1990-talet. Relationell estetik och en konst med intrikata politiska inslag ger honom full aktualitet även idag. Det andra är de fem avdelningarna som curatorparet skapat. Varje kritiker som skriver om detta måste ägna åtskillig plats att beskriva och referera allt detta. En inledning som bara kan bli positiv. Naturligtvis räcker inte detta men att finna tillräcklig relevans genom att låta ett antal konstnärer, varav många är mindre välkända, kommentera Gonzalez-Torres har goda förutsättningar att lyckas. Men det vinnande utspelet ovanpå detta är återgången till en, som curatorerna säger, ”riktig utställning”. För vad vill konstvärlden ha för något om inte en stram estetiskt baserad utställning som bekräftar att estetiken, även som stram formalism, äger en fullt ut fungerande politik. De flesta recensenter har fallit för detta och särskilt omhuldad är den del som bär namnet ”Untitled (Abstraction)”. Tänker man efter är det inte så märkvärdigt. Vad kan inte rymmas under rubriken ”allt är politik”. Men eftersom konsten ändå inte förmår att vara opinionsbildande räcker detta mer än väl för konstvärldens behov. Den förra biennalen var ett försök att skaka om kapitalismen men som väntat blev det inget av det. Och Pedrosa säger: “Last edition we felt there was a strong emphasis on activist art, on documentaries, on political and social practices and now we thought it was interesting to focus on art informed by politics, but has a visual, aesthetic and formal concern as well. When you are looking at the documentary, for example, or when you’re looking at the activist practices, they are not so concerned with the aesthetic, visual and formal.”

Så är man alltså medveten om det visuella och formala. Som dessutom alltid blir politiskt genom att 1) Gonzalez-Torres var politisk, och 2) man väljer konstnärer som är relevanta kontemporära och som därför är garanterat politiska.

Nå, kritikerna har alltså överlag låtit sig övertygas. Här är kritikens makt. Stora utställningar skall bedömas. Den enskilde kritikerns röst spelar inte någon stor roll men sammantaget och om det uppstår en god konsensus får en utställning sitt betyg och kan bli en markör i spelet om samtidskonsten. Kim West på Kunstkritikk är väl lite för upphetsad men hans kritik är läsvärd. En mera nykter och kritisk granskande hållning intar Sinziana Ravini i DN. Fiachra Gibbons i The Guardian är lyrisk. Gareth Harris i The Art Newspaper gör en mer sansad bedömning. För uppenbarligen blir det lite för mycket illustration i avdelningarna som har ”Passport” och ”Death by Gun”. Det går liksom att räkna ut vad som skall visas där.

Alessandro Balteo Yazbeck & Media Farzin visar ett foto från museet i Teheran där en av Calders mobiler i all stillsamhet ger ett intryck av konsten och politiken.

Clarie Fontaines tegelsten i omslaget av Guy Debords La société du spectacle är dock inte aktuell i konstsammanhang annat än som symbol.

Den kubanske konstnären Wilfredo Prieto (1375) deltar med detta arbete i den nu pågående Istanbulbiennalen, Politically Correct (2009). Särskilt svårt är det inte att fatta poängen vilket också är ett problem för konsten. Konst med en enkel punchline är något man blir färdig med och där man kan säga ”så fyndigt!”. Men greppet är oväntat och objektet skapar lite mer än att bara vara en illustration. Mer om biennalen kommer senare. Jag har bråda dagar. Idag har jag också skrivit en artikel på SvT Debatt.