Vilks.net

Ingen dager synes än i samtidskonsten men lite stjärnblänk kan den alltjämt bjuda på. Historien bakom krisen torde vara välbekant för mina bloggläsare. Konsten övergav estetiken och formen som konstens identitet och placerade innehållet som det primära. Detta skedde under 1980-talet. Många vackra förnyelsevinster kunde kasseras in och under de följande decennierna befann sig konsten i en intensiv utvecklingsfas. Emellertid är det nu svårt att komma vidare eftersom konstens innehåll/ämne inte längre är intressant i sig. Slutstationen blev socialkritiken som nu häftar vid konsten som en sorglig skepnad. Den har dessutom trängt ned i de lokala utställningarnas rännilar och deklareras med hjälp av texter som får mig att sucka tungt. Den här dök upp idag; konstnärerna:

”har en knivskarp blick på vårt samhälle, dess strukturer och maktförhållanden. På olika sätt och i olika medier gestaltar de berättelser om vardag där skevhet och krav på rättvisa löper som en röd tråd.”

Nja, ser man framåt får man nog se bakåt, en eller annan form för återtåg till den estetiska sfären är nog det man så småningom kan förvänta sig. Tills vidare är romantiken och modernismen (vilka, skall man komma ihåg, konstituerar konst i vår mening) det förlorade förlovade landet vars ingång spärras av ängeln med det flammande svärdet. Men det finns möjligheter att öppna några bakdörrar. Detta har varit känt länge. Från början en kritik av konstnärsmyt och modernistisk framstegsoptimism, stod det klart att man under förevändning att kritisera kunde återuppliva det förbjudna och omöjliga. Under senare tid har kritiken mattats och i viss utsträckning ersatts av kreativt återbruk.

Idag var det pressvisning på Malmö Nordic, utställningar och arrangemang om det nordiska under de kommande månaderna. Ett av inslagen var Ragnar Kjartanssons utställning Scandinavian Pain på Moderna. Den består av en uppbyggd lada i konsthallen med en utställning av verk av Edvard Munch. På taken har en neonskylt med texten ”Scandinavian Pain” monterats.

Verket har sin upprinnelse i Momentum i Moss 2006 där Kjartansson deltog. Han hade funnit en något förfallen lada som låg alldeles vid havet. Så blev det hans kommentar till ett nordiskt kännemärke, den lidande expressionisten samtidigt bedövad och upplivad av Ångest (”Angst”). Efter det skulle Kjartansson bli mer uttalad i sitt återbruk vare sig det har gällt tyska lieder, känslosamma schlagers eller Mozart. Det är alltså väsentligt att han inte är någon cyniker som gör sig lustig över de verk han bearbetar. De gamla verken gör sig väl hörda om än under oväntade omständigheter. I utställningen på Moderna blir det möjligt att på ett överraskande sätt ta ställning till Munch.

Kjartansson är starkt i ropet. Han är bland mycket annat med på Venedigbiennalen juni och deltar även i Göteborgsbiennalen i höst. Hans artfactsplacering på 1.150 kommer att förbättras en hel del. Jag har en del sympatier för det här både för återbrukstanken och för att Kjartansson utgör en kontrast till den teorityngda socialkritiken. Han är ingen teoretiker men klara sig tämligen väl genom sin praktiska kreativitet. Det är inte alltid han ger rätt svar på kritikernas frågor. Idag fick han spörsmålet om hur Scandinavian pain såg ut idag. Han svarade då att det numera handlar om ”guilt” vilket han fick dra sig ur med överbryggande skratt.

Jag deltog också i Momentum 2006, året innan jag drabbades av konstvärldens karantän, och lärde känna Kjartansson. Hans lada låg bredvid mitt bygge och jag minns hans konsekventa idoghet att genomföra den performance som ingick i verket. Han låg nämligen under utställningstiden i källarrummet. Besökarna kunde se honom genom en lucka. Då och då kunde man höra hans suckar och mummel genom högtalarna. Under stora delar av utställningstiden kom det mycket få besökare men det hindrade inte konstnären från att genomföra sitt projekt till punkt och pricka.

Ibland känns det svårt att ta del av samtidskonstens djupsinniga budskap. Inte för att ens detta är något nytt, men det tar aldrig slut utan genererar sig i allt vidare led. Idag meddelades om en konsthallsutställning att ”Utställningen ifrågasätter maktstrukturer i samhället och visar hur kort och förgängligt livet kan vara.” Inte ens ovanligt klumpigt formulerat, för det upprepas frenetiskt då det inte saknas konstutställningar med seriösa anspråk. Deskriptivt sett kan man dock inte säga annat än att det är dagens stående matsedel: Konsten skall påvisa något allvarligt fel i samhällsapparaten men samtidigt visa upp det med inriktningen ”hur det är att vara människa”, oftast med betydelsen ”hur eländigt det är att vara människa”. I Gävle konstcentrum skall man den 18 april diskutera vilken funktion konsten skall ha i samhället. Svaret frammanas i den retoriska frågan ”Skulle konsten kunna vara en samhällets utvecklingsavdelning där politik, olika samhällsaktörer, kulturliv och konst samverkar?”

Man kan bara hoppas att det inte går så illa. Men svårt är det att få fart på förhandlingarna. Som jag redan har nämnt siktar den kommande Venedigbiennalen på ett gammalt säkert kort; några outsiders får förgylla den kvalitetssäkrade föreställningen. Hilma af Klint är alltså med bland biennalutställarna men hon flankeras av sin store idol, självaste Rudolf Steiner. Jodå, Steiner är också vederbörligen godtagen av konstvärlden och huserar på ranking 5.326 (af Klint ligger på ungefär samma nivå 5.255). Och det lär bli ett lyft genom biennalen. Steiner har levererat flera bidrag som intresserat konstvärlden. Dels hans insatser inom arkitekturen men också teckningar och hans svarta tavlor på vilka han tecknade och skrev under sina föreläsningar. En av hans beundrare var Joseph Beuys som likaledes engagerade sig i svarta tavlor.

Sökandet efter annorlunda kreativitet har sina begränsningar. Det måste genomföras och godtas av konstvärlden och når på den vägen status som konst vilket faktiskt är det man minst av allt önskar eftersom det då slutar med tjusiga utställningar och marknadsintresse.

Peter Cornell menar i Expressen att: ”Länge fick konstnären/bohemen rollen som avvikare men är numera inte lika övertygande med enskild firma och bokföringsskyldighet.

I stället har konstnärens roll övertagits av den bipoläre – han eller hon som överskrider alla regler, en mer demokratisk avvikare, utanför konstnärens kast.” Det ligger något i det. Konstnärerna har eftersträvat att bli inordnade och tagna på djupaste allvar med sin överskridande och ifrågasättande konst. När man nu har nått ett gott stycke på den vägen kan man konstatera att priset var högt. Det nya budet är ”Du skall avvika på annat sätt än genom att avvika på den rätta vägen som vi tillsammans framvandrar.”

Har man inget annat för sig kan man diskutera måleriet. Kommer det tillbaka? På Moderna i Malmö (14 april) skall det i alla fall diskuteras vart det är på väg. Naturligtvis är det så att ur demokratisk synvinkel är måleriet totalt överlägset alla andra tekniker. Men de som makten haver släpper, på goda grunder, inte genom den överväldigande volym som vilar i fördämningen. Problemet är vad måleriet skulle kunna som inte andra, och mer tidsanpassade, tekniker kan hantera. Kanske är det dags att skissa på en neoestetik.

Rudolf Steiner, svart tavla från 1920

Listan över vilka konstnärer som skall delta i Venedigbiennalen har publicerats. Med den och curatorn Massimiliano Gionis statement kan man få en uppfattning om var tyngdpunkten i den aktuella samtidskonsten befinner sig. Jag vill påstå att den aktuella trenden, som vi redan har kunnat följa en tid, är konsolidering. Några ömmande trender är svåra att iaktta. En värdemätare är också e-flux journal vars nyutkomna nummer också visar en obestämdhet om i vilken riktning konsten skall dra iväg. Gionis ”Encyklopediska palats” är som han meddelar “a show about obsessions and about the transformative power of the imagination”. Utfyllarna av detta tema är i första hand en lång rad kända namn. I tillägg anlägger han ett antropologiskt perspektiv och har med en del outsiders som har skapat visuella gestaltningar på helt eller delvis egna villkor, alltså mer eller mindre utanför konstvärlden. Man kan nog säga att det här stärker en mera traditionell konstidentitet. Ett tema som inte är särskilt sensationellt och med konstnärer som huvudsakligen kommer från Europa och Nordamerika – 86 %. Vill man på ett realistiskt sätt skildra konstvärldens status är det väl ungefär så det ser ut. Utomeuropeiska konstnärer är visserligen ingen bristvara men merparten är utbildade och verkar i väst. Man kan räkna med att han kommer att få hård kritik för den vinklingen. Men så ser det nog ut: Samtidskonsten konsoliderar sig genom att ta ett steg tillbaka för omgrupperingen av befintliga styrkor. I alla fall på de riktigt stora arenorna. På de mindre försiggår andra aktiviteter kring det som också är välkänt, globaliseringen, social kritik och de alltmer tynande intressesfärerna konst som forskning och konst som politisk aktivism.

Två svenskar är med på listan. Linda Fregni Nagler som torde vara tämligen obekant för de flesta i den svenska konstvärlden. Hon är född i Stockholm 1976 men har sin verksamhet i Italien. Jag tror inte hon har haft någon utställning av betydelse i Sverige. Det andra namnet är Hilma af Klint som naturligtvis passar väl in i den del av Gionis koncept som berör outsiders. Deltagande skänker också liv åt de stora förhoppningar som från många håll ställs på Klints placering i konsthistorien. Med Venedigbiennalen kommer hon att göra ett språng framåt i sin berömmelse men frågan är om det räcker.

Ett av argumenten som har använts för att berättiga Klints konstkvalitet är att jämföra henne med de alster som producerades av Ernst Josephson och Carl Fredrik Hill. Men det finns flera skillnader. Båda dessa två fortsatte att agera som konstnärer visserligen med perverterade ambitioner som följd av deras mentala tillstånd. Men ännu viktigare är att deras arbeten kunde nå konstvärlden och påverka den. Båda konstnärerna har utövat ett starkt inflytande på konstnärer och andra aktörer i konstvärlden. Deras alster är inte heller något icke-konstnärligt projekt utan har inte någon annan avsikt än att, trots situationen för dem, vara konst. I Klints fall torde det vara uppenbart att hon inte hade det minsta intresse av att visa sina bilder som ett inslag i konstvärlden och dess diskussioner kring den abstrakta bilden. Och när de blev tillgängliga var det för sent för att man på allvar skall kunna se dem som en del av den visuella problematiken i samtiden. Det som återstår är det antropologiska och den fria estetiska upplevelsen av verkens skönhet. Den första delen är på sitt sätt intressant för konsten eftersom det är en del av ”egendomliga yttringar” som alltid har fascinerat konstvärlden. Klint kan ge upphov till nya verk som handlar om besatthet som dock ur konstens synvinkel för ses som missriktad. Som ren estetisk upplevelse är det inte mycket annat att säga än att det naturligtvis går för sig. Men samtidigt blir det ett besvärande faktum att det så självklart handlar om något annat.

Konståret har börjat och den regel som för närvarande gäller är att det är lätt att ställa prognoser för den officiella frontlinjen bland elittrupperna i den internationella samtidskonsten. Fjolårets utbud var sålunda lätt att, redan i förväg, summera och man kan på goda grunder anta att vi får vara med om ungefär detsamma i år. Biennalerna som alltjämt är vägvisare i konstvärlden kommer säkert att bjuda på intressanta och välgjorda produktioner. Alltså bra konst och ett uppradande av angelägna problem i världen. Eftersom konsten har bundit sig vid ett samhällskontrakt, det att vilja förändra världen på en politisk nivå, får man räkna med att det åter kommer att bli ett tillkortakommande med den saken. Och att vi för uppleva samma besvikelse från förhoppningsfulla konstagenter.

Bland de biennaler som vi har framför oss inleder Sharjahbiennalen i mars. Den senaste upplagan slutade i en censurskandal där curatorn sparkades med omedelbar verkan. Han, Jack Persekian, var ändå en lojal trotjänare, som genom ett förbiseende snubblade på lite islamkritik. Så var det roliga slut. I år kommer man att sikta på säkra kort och årets tema är globala förbindelser mellan Arabien och områden utanför Väst. Det ligger i tiden och kommer säkert att rendera en stillsam biennal av hög kvalitet. Venedigbiennalen kommer som alltid att vara huvudnumret men det är tveksamt om den, sedd som en plats för progressiva försök, uppnår mycket mer än att vara den allra viktigaste mötesplatsen för konstvärldens aktörer. Och man kan räkna med att det blir en välgjord utställning. Massimiliano Gioni har lyckats väl med en rad utställningar och den här kommer att handla om att samla all kunskap. På Istanbulbiennalen är man intresserad av publiken och temat rör sig kring ”the notion of the public domain as a political forum”. Frågan som ställs är hur man skall kunna skaffa sig en publik till dessa evenemang (för att sedan påverka den politiskt) en fråga som ständigt återkommer och där hittills inga framsteg kan skönjas.

Bortsett från den alltmer skönmalande konstkvarnen kan vi glädja oss åt en och annan oregelbundenhet. En sådan är Carl Michael von Hausswolffs aska från förintelselägret Majdanek i Polen. Hausswolff har hållit sig undan medierna, ”för att inte bli allmän egendom”, men har till slut gett en intervju i DN (kanal betal). Intervjun har kommenterats av den alltid like stränge och moraliske Mårten Arndtzén (P1) som skarpt kritiserar Hausswolff för hans obestämda uttalanden. Hausswolff framhåller att konsten är en fiktiv värld och det har han rätt i. Men det är ändå så att det finns förbindelser mellan fiktionen och den värld som vi benäget kallar för verklighetens. Och så var frågan om askan är äkta vara. Här slirar Hausswolff på målet. Möjligen är han taktisk med tanke på den brottsutredning som pågår i Polen (som jag ser det är den utredningen ett exempel på fiktionens inträde i det som kallas verkligt) och det kan vara bekvämt att ha möjligheten att säga nej om det skulle komma till skott. Hausswolff har, och det påpekar Arndtzén, en svaghet för spöken vilka i detta fall skulle ha talat till honom från askan. Men även det kan ses som en uppdiktad eller suggererad historia användbar för ett konstnärligt syfte. Arndtzén manar sedan till materialkänsla på etisk grund – och då bör man inte använda sådan aska. Nå, om man skall följa dagens vedertagna moral lär det inte kunna bli mycket annat än välregisserade biennaler. Och i fallet Hausswolff är konstvärlden oenig vilket är ett gott betyg för att något ändå har blivit gjort. Något som är värt att uppmärksamma och debattera. Istället för en konst som presenteras som så rätt och riktig att alla nickar entusiastiskt gäspande.

Mårten Arndtzén har försökt sig på att sammanfatta konståret 2012 (P1). Det har han lyckats väl med. Han nämner konstmarknaden som, trots att ekonomin har börjat bli skakig, har haft en god säsong. Så årets stora nummer Documenta i Kassel som på bred front har mötts av positiva omdömen från kritikerna. Därigenom kan man också säga att den är representativ för den konst som gäller det här året. Man kan inte heller komma ifrån att den blev en styrkedemonstration från elittruppen, den internationella samtidskonsten. Arndtzén, liksom många andra, klagar lite över det diskursiva underlaget. Curatorn Carolyn Christov-Bakargiev valde att ta med allt som kunde tänkas vara intressant varför det fanns många spår, mycket att fylla ut med teori. Det här betyder också att det inte finns något som utgör det dominerande temat i dagens konst. Delvis var det också så att mycket av det utställda klarade sig med mindre teori än brukligt. Nå, kan man fråga sig, vilken riktning tar konsten efter den här väldiga demonstrationen? Ingen som vet, dock kan man nog se att den politiska ambitionen har passerat sin högsta punkt. Arndtzén nämner Berlinbiennalen som också är något som präglat 2012. Det var då vi skulle se den politiska konstaktivismen gå lös på världen. Det visade sig att det fungerade mindre väl. Arndtzén framhåller dock från Berlinbiennalen ett exempel som han tror lite på, Nada Prlja vars provocerande mur i stadslandskapet markerade gränslinje mellan rika och fattiga kvarter. Han frågar sig om den lyckades med att sätta igång något. Förmodligen gjorde den inte det, konstaterandet att det finns ekonomiska klasskillnader i en stad är svårt att göra något åt och särskilt svårt för konsten. Protesterna mot hennes mur kom inte att handla om kapitalismen utan om dess utseende och intrång i gatubilden. Och inte var det heller någon anarkistisk gest, Berlins borgmästare hade godkänt projektet och försvarade det. Det här visar hur svårt det är för biennaler att få igång någonting. Det som visas är förhandsgranskat och måste också tillfredsställa arrangörer och sponsorer.

Med hjälp av Makode Lindes tårta tar sig Arndtzen in på den svenska konstscenen, som under det här året har åstadkommit några skandaler, och fortsätter med en aktuell käpphäst, den strukturella rasismen. Han menar sig se den uttryckt i debatten kring Tintin och Lilla Hjärtat: ”Som om det vore farligt att lyssna på dem som vet hur det känns, att bli brännmärkt som mindre värd, genom ord eller bilder. Men vet ni vad? De är här nu. De har vuxit upp här. De vill och kan berätta om det. Tystnaden är bruten, och Sverige på väg att bli modernt.”

Det är lömskt med det strukturella eftersom detta handlar om hur ett samhälle är uppbyggt och om relationer mellan dess olika delar. Att det finns en strukturell främlingsfientlighet är nog så självklart, liksom det finns strukturella klassmotsättningar eller strukturell diskriminering av kvinnor. I det svenska kulturetablissemanget har vi ofrånkomligen en klassdiskriminering osv. Den intressanta frågan är vad man kan göra åt dessa strukturer, vilket är betydligt svårare. Och angående Tintin och Lilla Hjärtat kan man spörja sig om ett eventuellt avlägsnande av dessa kultursymboler åstadkommer någon positiv förändring.

Nadja Prljas mur för Berlinbiennalen

Den stränga bevakning av samtidskonsten som eljest brukar fylla dessa spalter, har under en längre tid blivit något tillbakasatt beroende på en del andra, dock till samtidskonsten knutna, händelser. Å andra sidan har jag ej uraktlåtit att bedriva spaning men inte funnit särskilt mycket av större intresse. Måhända befinner sig konsten fortsatt i skedet mellan den politiska aktivismen hängivenhet och dess pockande kontrast det poetiska/formella. Man skulle kunna tro att det bara är att slå ihop dessa entiteter men de är utomordentligt svåra att balansera mot varandra. Sophie Goltz sammanfattar den pågående São Paulobiennalen:

”The exhibition misses out on the transfer: what was at many points a socially engaged survey does not equate ‘poeticity’ (artistic activity) with ‘politicity’ (social action), but rather releases the very potential of contradictions and antagonisms. In so doing, it confronts us with collective desire and action as opposing poetic modes of changing reality.”

Den där svängen kommer ständigt igen i dessa dagar och naturligtvis är det ingen ny uppfinning. Som det låter i SvD och Katarina Wadstein Macleods avslutningskläm angående Maria Fribergs utställning på Fotografiska:

”I ett av fotografierna sträcker ett barn upp sina händer, liksom svävande i den röda och vita färgmassan, och det är svårt att värja sig för det stämningsfulla. Men det är också svårt att värja sig mot känslan av att ytans effekter är på bekostnad av innehållet.”

I konsten blir innehållet – och det är helt avgörande – ett formproblem. Eller ett relationsproblem där formlösningen inte bör vara alltför följesam. Detta är välkänt men har blivit besvärligt sedan curatorerna började deklarera konstens socio-politiska dimension och därmed band varje utställning till ett alltmer förutsägbart program. Och alltmer anpassat till en publik som kräver kränkningsfri konst.

Under tiden får jag fortsatta att trampa vidare i konstprojektspåret. Till detta hör frågor om yttrandefriheten. Björn Wiman (DN) hävdar provokationens berättigande och det gör också Johanne Hildebrandt (SvD). I den artikeln får jag kampera med Pastor Jones och den beryktade Muhammedfilmen men antagligen skall jag vara tacksam för det. Den här artikeln i norska Aftenposten kan också vara av intresse. I övrigt gäller som vanligt att vi skall ta krafttag mot den svenska rasismen. Om detta skriver Johanna Langhorst (Aftonbladet) och vi får hoppas att artikeln får svenska folket att verkligen inse sin strukturella rasism. I denna, den yttersta av tider, gören bättring. Bäst vore nog att inrätta en tribunal där svenskarna kan dömas efter den grad av strukturell rasism de besitter.

I övrigt kan vi debattera vidare. För min del på Publicistklubben måndagen den 8 oktober, Kulturhuset. Efteråt övergår yttrandefriheten i den mera lättsamma formen vildgryta med kokt potatis och broccolipaj.

Mitt andra omfattande projekt Nimis, Arx, Ladonien har långt ifrån nått vägs ände. Idag har jag, såsom jag ofta plägar, slagit spikar i resandet av den nya tronen i det att Ladoniens drottning därstädes skall kunna överblicka riket. Intresset för Ladonien är fortfarande stort. Under september månad har ca 150 nya medborgare registrerats. De anländer från världens alla hörn och jag har inte en aning om hur de har fått vittring på landet med den steniga kusten. Jag fann den här vackra filmen från tidigt i somras.

Den påbackning som Charlie Hebdo bestod med tycks inte ha haft någon större betydelse i det stora blasfemisyndromet. På det hela taget blev reaktionerna begränsade jämfört med de stora vågorna 2006. Antagligen är det så att ifrågasättandet av profetens absoluta position bara kan genomföras med provokationer. Allt annat, respekt, dialog eller vad det kan vara, är ett teoretiskt stadium. Upprepade provokationer brukar inte kunna upprätthålla samma glöd och intresse. Hade de kommit ännu tätare hade det förmodligen blivit ännu mindre engagemang. Men det var ändå en del bråk och åtskilliga människor miste livet i Pakistan som i praktiken är en helt islamistisk stat. Den pakistanske järnvägsministerns dusör för den som tar livet av filmskaparen väckte dock inte någon entusiasm.

Vänsterns insats i detta ärende hänger samman med att dess huvudsakliga uppgift har blivit att agera kulturvänster. Inget nytt men det kan vara värt att påminna om förflyttningen från ekonomiska frågor till kultur, alltså identitet och erkännande. Vänstern känner sig tvingad att ingripa till den religiösa fanatismens försvar. Ett sätt att avvärja problemet har varit att hänvisa till att de protesterande utgörs av extrema grupper som är helt marginella. Problemet är ändå större än så men det hindrar inte att en och annan på vänstersidan ser våldsprotester som medvetet politiska. Så t ex Torsten Kälvemark (Aftonbladet).

Kälvemark gick för en tid sedan hårt ut i Jämtlisaken. Han tycks helt sakna sans för att det skulle vara möjligt att tänka sig att det finns ett konstprojekt involverat. Det kan vara svårt för den som alltför starkt rycks med i den politiska ruljansen och därför omedelbart ser det som en enkel och självklar uppgift för ett kulturvänsterperspektiv. Jag har ett visst intresse att inte bara låta konstverket befinna sig i sin naturliga rörelse och har funderat en hel del på hur Konferensen skall kunna presenteras. Ett sätt är att återanvända en del material från konstvärlden. Den här, som jag med lätt hand korrigerat något, är inte så oäven:

”The conspicuous position of Lars Vilks’ exhibition in public space was an important element in the artist’s wish to appear in a wider public context with an incitement to further discussion at several levels. As a new stage in the dialogic development of the project we present an exhibition that looks like a conference and some of the reactions that arose in its wake. The exhibition is an attempt to break down the traditional dynamics of the exhibition format, where the conference as postulate is answered by public discussion, criticism from the expert milieux and coverage in the media, but where it is rare to return to the exhibition and look at it again in the light of these reactions. To what extent can such a project contribute to public debate beyond the traditional art-critical discourse? What is the potential of art to engage in criticism with the artwork as language, and to make an impact in the larger public forum?”

Texten är hämtad från en nyligen genomförd publikation (klicka på Marianne Heier) i Bergens kunsthall.

En annan är de tre presentationer som Adrian Searle (The Guardian) gör från den nu pågående biennalen i Liverpool. Lägg märke till den vidare referensen genom Guest + Host = Ghost som härstammar från en Duchamputställning 1953.

En tid har min bevakning av konstscenen fått vika för en del händelser på hemmaplan. Nu när höstsejouren börjar rulla igång kan det vara på sin plats att notera ett par händelser. Den 7 september öppnar Gwangjubiennalen i Sydkorea. Om den kan man fatta sig kort, ja det enklast är att citera det de sex curatorerna deklarerar som ett ambitiöst försök att göra en lite annorlunda biennal:

“Gwangju redefines the biennale as a series of mutable possibilities

Amidst the incessant march of an ever-growing number of international biennales and the archetypal behemoth, multi-sensory biennale-as-ultimate-cultural-maker-cum-social-event, it takes a certain degree of self-assured conviction to present a non-monumental series of narratives around such open-ended principles as non-hierarchical mutuality and dialogue. Yet this is exactly what ROUNDTABLE: The 9th Gwangju Biennale seeks to do.”

Det är samma curatoriska ramsor som länge har plågat samtidskonsten, alltid innehållande begreppet “icke-hierarkiskt”. Å andra sidan är Gwangjubiennalen i första hand en pedagogisk biennal som gör det möjligt för sydkoreaner att få ta del av den internationella samtidskonsten. Och det med en imponerande budget. Något radikalt lär man få leta länge efter, bortsett från att de sex curatorerna faktiskt alla är kvinnor.

Samma dag, den 7 september öppnar São Paulobiennalen. Den är lite mer filosofisk med titeln ”The Imminence of Poetics”. Inte så lätt översatt men det handlar om de nära förestående hot som världen står inför och hur konstnärerna reagerar inför detta. Om någon orkar kan man läsa genom den här fördjupningen:

“The artists participating in the 30th Bienal have been selected for their distinct voices, because they speak, or do not speak, of one thing or few things, not of everything or everyone. The artists participating in the 30th are not experts, they are artists: they appear, keep silent or speak from the same dark echo in which the doubts and gray certainties of existence resonate: the archipelagic density of life: their place and their non-place; their in-between. The artists have been selected because of their attention to things that is different to the reign of the image. In their works, in addition to acknowledging the distance between things and words, images exist as spheres of questioning – including in the documental evidence – of the impossible identity between images and the world. The artists bear testimony, in their works, to life or to living memory: they believe in shadows, in traces, and in the body as a unique archive for survival, alterform, drift and voice. The artists in The Imminence of Poetics are all contemporary: the imminence of poetics is nothing other than this: there, in their niche, becoming contemporary: greeting the dawn with shadows in the flight of light, with the word on the tip of one’s tongue with sound or silence, and all their potential.”

Nå, det här är egentligen inga nyheter, biennaler annonserar sina idéer många månader i förväg. Man kan alltid hoppas på att något oväntat skall inträffa men det var länge sedan något sådant skedde. Vi kan emellertid vara helt säkra på att det kommer att visas många enskilda och intressanta konstprojekt.

Som illustration till konstvärldens bemödande har jag valt denna teckning av den syriske tecknaren Ali Ferzat som för sina frispråkiga teckningars skulle fick armarna brutna.

De reaktioner som mitt deltagande i SION:s konferens fört med sig kan med fördel jämföras med en konferens i konstvärlden organiserad av Berlinbiennalen för ett par månader sedan. Som en del av biennalprogrammet inbjöds terroriststämplade organisationer att framföra och diskutera sina åsikter:

“The first edition of the New World Summit in Berlin will take place on the 4th and 5th of May in an alternative parliament with both political and juridical representatives of organizations placed on international terrorist lists. The parliament is situated in the Sophiensaele in Berlin, Germany.

Day 1 – May 4th: Reflections on the Closed Society

Each of the speakers will introduce the goals of the organization they represent and then discuss the existence of the terrorist lists and its implications, from both personal and political perspectives. The lectures will allow the audience to become familiar with each organization, its goals and the limits it was confronted with concerning political participation. The first day there will be no questions from the public.

Day 2 – May 5th: Proposals for the Open Society

The speakers will elaborate on what they believe to be the right political reform concerning the existence of terrorist lists and their ideal of political participation and political representation. Then the audience will be able to ask the speakers questions and engage them in debate.”

Bland de utvalda organisationerna återfinns t ex al-Qaida Irak som genom en fatwa har satt ett pris på $ 100 000 för mitt huvud. Och Al-Shabab som flera gånger försäkrat att de skall mörda mig.

Den holländske konstnären Jonas Staal (15.608) motiverar programmet genom att han vill undersöka demokratins gränser och demokratins sätt att utesluta vissa röster. Man kan läsa mer och höra honom förklara HÄR.

Man skulle kunna tro att detta initiativ borde medföra ett häftigt fördömande från alla möjliga håll. Legitimeras inte terroristgrupperna genom att inbjudas att delta i en officiell biennal finansierad genom statliga medel och genom bland annat Volkswagen som sponsor? Men några större protester har inte kunnat förmärkas. Konstkritikerna har varit avvaktande som t ex Alexander Forbes på Artinfo: ”It’s undeniably an interesting project, but in the context of the biennale, again, it just feels strange. Even more so because he said, ’We could only do it because it’s in an artistic context.’ Statements like this make the exhibition seem ever less about art that changes the world, and ever more about political action or discourse functioning under a thin veil of aesthetics.”

Lägg märke till att kritiken är moderat, ett intressant projekt men inte helt lyckat. Jämför man detta med mitt, för man nog erkänna, obetydliga inhopp i SION, kan man inte mycket annat än att peka på hyckleri. Inga brösttoner om unkna åsikter och dåligt omdöme. Ingen ”guilt by association”.

Personligen har jag inga problem med den här konferensen. Konsten skall ha full rätt att tränga in och estetisera starkt kontroversiella frågor. Men varför detta hyckleri? Och vad som för den sansade kan vara värt att fundera över är ”Att beskriva världen är detsamma som att förändra den”, vilket Dan Jönsson (i ett annat sammanhang) anför i dagens DN. Som alternativ till att fördöma.

Konsten har gått in i sin sommarfas och vi får vänta några månader innan nya biennaler annonserar sina glada budskap. Fast vi kan redan se vad som väntar oss. Sist ut innan sommaren var Sydneybiennalen som öppnade för en vecka sedan under temat All our relations. Sydneybiennalen är finansierad med allmänna medel men brukar å andra sidan vara sällsynt harmlös. Den är en del av den australiensiska identitetskulturen och det är därför den har sin budget säkrad. Snäll och trevlig och med ett bestämt avståndstagande från den aggressiva modernismen såsom det deklareras:

“We are moving on from a century in which the radical in the arts largely adopted principles of separation, negativity and disruption as strategies of change. Based on oppositional thinking, such modernist principles proved tenacious and acted as a default criticality in a world in which the drive to progress became more complicated and the consequences more ambiguous.”

Bland annat har man grävt ett hål genom ett av golven för att visa vår relation till jorden. Mer här.

I september dyker det upp tre biennaler. Roger M. Buergel styr över Busanbiennalen med temat Garden of Learning. Vi skall där lära oss att man kan lära av konsten. I Taipei handlar det genom Anselm Franke om “the current situation of a global systemic crisis.” I São Paulo blir det poetikens ihärdighet.

Om jag skall säga något om konstens situation är det att den numera fullständigt regeras av en bestämd språklig diskurs. Dessa språkliga diskurser styr konstant in på spåret att vi har blivit globala i en värld av positiv mångfald. Denna öppenhet är ytterligt begränsad genom alla de villkor som måste uppfyllas för att man skall få vara med och spela i den internationella samtidskonsten. På många håll framhålls betoningen av den sinnliga upplevelsen men man skall inte tro att den äger någon frihet skild från det fastslagna regelverket. Sinnlighetens uppgift är främst att visa att konsten är en viktig alternativ väg till förståelse av den globala politiken.

Dock för man tillägga att detta förhållande innebär att allting kan förändras genom en enkel förändring i diskursen innehåll. Visserligen är det för närvarande inte aktuellt men så småningom kan det bli ett måste. Samtidssituationen ger också vid handen att vi med stor precision kan ange var konstens gränser går. Och att det inte är aktuellt att överskrida dessa. Haspen är med andra ord pålagd för trivsamma och ansvarstagande konststunder.