Vilks.net

Jag fortsätter att tjata om biennaler men det går inte att komma ifrån dem. Trots den skepsis som konstvärlden uttrycker mot biennalraseriet fortsätter de sitt segertåg. Hur man än vänder och vrider på saken är deltagande i biennaler det som attraherar konstnärerna. Om man inte är med, ja, då måste det vara något som är fel.

Höstskörden är riklig. Den 3 september är det dags för Gwangjubiennalen i Sydkorea. Ett tema måste det ju vara och det är inte lätt att hitta något som säger något annat än vad vi redan vet. Gwangjubiennalen har valt en litterär titel, Then Thousand Lives, en samling av 4 000 poetiska porträtt som återger varje person författaren Ko Un hade mött. Från detta drar man den något sökta liknelsen att se bidragen i biennalen som ett galleri av porträtt, fallstudier för vår önskan att skapa substitut och avbildningar av våra nära och kära och oss själva, som man lägger ut texten.

Bland de över 100 deltagande konstnärerna finns också Cyprien Gaillard (f. 1980). Jag har en längre tid hållit ett öga på den figuren eftersom jag tror han kommer att klättra vidare mot toppen. När Gwangjubiennalen sätter igång deltar han samtidigt i tre biennaler. Han samarbetar med musikern Koudlam och hans senaste video finns här ”Eagles of Africa” (2010).

Postmodernismen kan vara lätt att glömma bort. En sak som reglerades vid det tillfället, alltså i det tidiga 1980-talet, var konstens tidsbegrepp. Modernismens konst var inställd på framtiden och kunde, enligt egen utsago, avisera framtiden innan den ännu hade inträffat. Denna framtidskonst hade bakom sig en ärofull konsthistoria, vars aktualitet aldrig upphörde.

Andra tider skulle alltså komma och den konst vi idag har att ta ställning till är en nu-konst, utan framtidsvisioner och utan att åberopa någon glansfull historia. Nu-konsten har samma situation som världen utanför konsten: Nu är någonsin. Och i nuet skall man ta ställning till världens elände och människans villkor.

Med den skrivningen, och det är alltså den rådande diskursen, är manövreringsutrymmet egentligen inte stort. Ur en synpunkt är det naturligtvis oöverskådligt: Varje ämne och varje tänkbar teknik kan utnyttjas, men snävas effektivt in i nukapseln där denna dess huvudsakliga uppgift skall bedömas och kommenteras.

Biennalerna är självfallet svårt drabbade av denna ordning. São Paulo biennalen, som öppnar den 25 september, får en lika välkänd som intetsägande textmodellering:

”it intends to instil[l] its audience with the sensitive experience that emerges from the mesh of displayed works and their ability to critically reflect the world in which they are inscribed. In short, to provide examples of how art weaves a politics that is deeply entrenched into it.”

Den här biennalen tillhör de äldre och ärorika men har på senare år förlorat en del av sin status. Ekonomiska svårigheter är en väsentlig orsak, en annan är att den alltmer har intresserat sig för sig själv. Bland de 161 konstnärer och konstnärsgrupper som skall delta är över 50 från Brasilien eller har direkt anknytning till landet. Symbolgestalten för brasiliansk samtidskonst Hélio Oiticica (1937-80) är som alltid med.

Det är ändå inget större fel på listan av konstnärer, där finns lite av varje som det brukar vara på biennaler. Curatorn Moacir dos Anjos gör ungefär det man brukar göra som det framgick av texten ovan. Han har tidigare arbetet med några av de mest kända brasilianska konstnärerna bland andra Cildo Meireles, Ernesto Neto, Nelson Leirner som alla är med.

Vi kan se fram emot ännu en biennal med nuförpackade konstnärer. Säkert inte alls dålig utan som det brukar vara: Hygglig standard.

Karina Skvirsky Aguilera från USA med latinamerikansk bakgrund kommer att visa videor, förmodligen också den här. Den har sina små poänger.

Nelson Leirner, Fotboll, 2005

I dagens Aftonbladet uttalar kolumnisten Anders Westgårdh expressivt sin besvikelse över att Vilks till GP har meddelat att han inte röstar. Hans argument är att jag inte stödjer det demokratiska systemet, det som ger honom en möjlighet att verka. Westgårdh tycker att jag åtminstone skall rösta blankt, ”en sån där typisk konstnärsgrej som signalerar missnöjet med utbudet av tillgängliga partier”. Tvivelaktigt om det är en ”konstnärsgrej”, konsten drar alltid till vänster.

Men jag röstar eller röstar inte av plikt utan efter eget huvud. Det demokratiska systemet är inte i fara beroende på att folk inte röstar. Däremot har det blivit uppenbart att de stora valen inte kan påverka särskilt mycket. Normalt sett förstås, det kan naturligtvis uppstå situationer då den demokratiska friheten hotas av inskränkningar. Då kan det vara aktuellt att ge sig av till urnorna.

Som det ser ut nu kan man välja mellan två block som har förtvivlat svårt att profilera sig mot varandra. Vem som än segrar kommer det inte att ske några större förändringar. Förändringar är komplexa åtgärder som alltid måste ingå ändlösa kompromisser. Accepterar inte blocken kompromisser kommer de att förlora för många röster vid nästa val. Om SD kommer in i riksdagen kommer det inte att få någon betydelse eftersom våra ansvarskännande politiska ledare har lovat att komma överens utan deras stöd. Vi får i så fall se om de lyckas med att veva runt den soppsleven.

Man kan nog säga att de röstandes önskningar har blivit vad konsten, som Jacques Rancière till slut klämde fram, är för politiken: Symboliskt. Valet väsentligaste uppgift är att medborgaren skall uppleva känslan av att äga ett inflytande.

I röstetider kan man alltid ty sig till trädpartiet där engagemanget är stort. I varje fall enligt den i den kommande Sâo Paulo-biennalen aktuelle Gabriel Acevedo Velarde från Peru/Tyskland.

Det mångkulturella samhället har varit föremål för en hel del diskussion här. Senast i kommentarerna på den föregående posten. Jag har vid flera tillfällen framfört min, inte särskilt originella kritik: Problemet med mångkulturen är vilka värderingar som skall gälla för alla de många kulturer som ingår i den utropade mångkulturen. Just ”utropad” är väsentligt. Dagens globala värld är en mångkultur och utan att någon myndighet utropar något sker ett intensivt utbyte mellan alla möjliga kulturer. Men först när det handlar om att bestämma grundvärderingarna i en utropad mångkultur blir det problem.

Som ett intressant exempel kan man se på den internationella samtidskonsten. Utan vidare kan man säga att den är globaliserad. Konstnärer från hela världen deltar och konstvärlden visar stort intresse för att de tidigare mindre eller obekanta konstländerna skall visas fram genom egna representanter. Däremot är det inte fråga om någon mångkultur. I konstvärlden är kulturen enhetlig, den bygger på västerländsk teori med ett antal referenser från filosofi, sociologi osv. Denna inställning delas av de medverkande, vare sig de är konstnärer, curatorer, kritiker eller något annat. I den agenda som är gällande förekommer naturligtvis mångkultur, förståelse för utomeuropeiska samhällen, kritik av kolonialismen och kapitalismen etc. Denna kritik är producerad utifrån västliga grundvärderingar och sammanfattas i de återkommande formler som meddelas: problematiseringar och undersökningar av kön, klass, etnicitet och hierarkier. De problem som kan dyka upp i världen utanför i form av fanatiska stolligheter och hänvisningar till religiösa urkunder med evighetsanspråk förekommer inte i konstvärlden annat än som något man kan tänka sig försöka förstå och respektera på stort avstånd.

Mångkultur diskvalificeras i konstvärlden genom att man ställer krav på en komplex och avancerad diskurs. Det blir ändå problem i konstvärlden när viljan att förstå det outvecklade kolliderar med västerländsk frihet, t ex då feministiska anspråk och homosexualitet kommer i kläm genom andra kulturers avvikande uppfattningar. Konstvärlden får ändå inga större problem med sådana situationer. Man kan helt enkelt undvika att fördjupa frågan och rikta intresset mot något annat håll. Konstvärlden har inget ansvar för den övriga världen. Visserligen brukar konstvärlden framhålla att den hyser ett sådant ansvar men det har inga konsekvenser. Genom sin isolering och hårt hierarkiska styrning kan man vara hur global man önskar. Situationen är givetvis inte önskvärd och det problematiska har kommit att framstå allt tydligare vilket man t ex kan se i Sinziana Ravinis recension i GP av Berlinbiennalen. Ravini markerar att det socialkritiska i konsten stannar vid att bli intern teater och vill tänka sig att det kan finnas något mera verkligt:

”Denna skådespelslogik råder både i och utanför konstvärlden. För vad gör människor som reaktion på det faktum att de lever i ett skådespelssamhälle? De startar sina egna skådespel via internet, bloggar, facebook och så vidare. De är konstnärer utan att veta om det eller söka symboliskt erkännande för det

Det är där den romantiske konstnären befinner sig – den som inte ens är medveten om sitt eget konstnärliga skapande, eller den som är medveten om det, men som inte förväntar sig något utomstående institutionellt erkännande för det.”

Jag skulle här först tillägga att den ende konstnär som är tänkbar är den romantiske eftersom konstbegreppet vilar i den ursprungsfamn som är den romantiska. Sedan är tanken på en ouppfattad undergroundkonstnär något att fundera på. Endast konstvärldens bekräftelse kan skapa en konstnär, vare sig över eller under grunden. Om det finns anspråk på att göra något som befinner sig utanför konstvärlden måste det alltid innebära att det förr eller senare skall nå fram till konstvärldens bekräftelse och därmed erövra den nödvändiga kvalitetsnivån. Om det inte sker är det inte fråga om konst.

Verklighet för konstvärlden i Berlinbiennalen. Roman Ondaks Zone, en interaktiv installation eller en garderob för inlämning av kläder och väskor.

Ingenting tyder för närvarande att det skall bli någon uppryckning för den internationella samtidskonsten. Postmodernismen inledde en omfattande förändring och utveckling som ledde fram till konstens socio-politiska kontrakt. Konstens bidrag till detta område förmår inte längre engagera ens konstvärlden på samma sätt som tidigare. När Nils Forsberg skriver om Bukarestbiennalen (som jag tidigare skrev en bloggpost om) i Expressen blir det en politisk meditation över tillståndet i Rumänien. Medan konstnärerna är tvungna att hålla sig till halvkvädna visor (dels för att upprätthålla konstens otydlighet och dels för att vara politiskt korrekta) kan kritikerna ta för sig av verkligheten.

På tal om postmodernismen. Jean-François Lyotard (1924-1998) gjorde ett stort antal försök att förklara vad postmodernismen innebar. Han tvingades till en rad kursändringar men hade också en rad fyndiga formuleringar. Vem minns inte att ”ett verk kan bli modernt endast om det först är postmodernt”. Med det menade han att det postmoderna innebär friheten att inte vara enig medan det moderna är just enighet. Det handlar mer om en grundläggande syn på konsten som är tänkt att överskrida det befintliga. Hur som helst, utifrån den synpunkten kan man säga att dagens konst återigen har blivit överväldigande modern. Eller rättare sagt, dess kontextinpackning. För vad de stackars internationella konstnärerna än gör kommer det att betraktas som socialkritisk konst. Får dock sägas att de allra flesta finner sig mer än väl i detta.

Erica Trejs skrev för ett par dagar sedan i SvD en bra artikel om konstnär Vilks. Hon menar bland annat att ”Vår internationellt sett mest kända samtida konstnär heter Lars Vilks”. Alldeles riktigt men han är inte känd som konstnär och inte känd i den internationella konstvärlden. Han brukar beskrivas som karikatyrtecknare i Nerikes Allehanda. Strängt taget skulle man kunna formulera detta kändisskap i dubbelt superlativ: Han är Sveriges ”mest kändaste” konstnär. Å andra sidan är konkurrensen obetydlig. Vem, utanför den avancerade delen av konstvärlden, skulle kunna nämna namnet på en svensk konstnär?

Ernst Billgren är också med i artikeln och passar på att säga att jag ritar som en kratta. Klagomålen angående min kompetens som tecknare inleddes med rondellhunden. Tidigare har inte några sådana klagomål framförts. Bäst vore att lösa den här tvisten genom teckningsenvig mellan mig och Billgren. Men det lär bli svårt för mig att kunna visa teckningar på någon anständig utställningsplats. Ty förbannelsen (hopkokad av politisk korrekthet och rädsla) kommer ännu en tid att sätta stopp för sådant. Igår fick jag veta att en föreläsning har blivit inställd. Den skulle äga rum i ett konferensrum på ett hotell. Den interna säkerhetschefen menade att riskerna var för stora. Om det nu var det eller rädslan för att få en stämpel av politisk inkorrekhet.

Ett brandattentat har förövats mot skulpturen Asema (Station) i Ii i Finland. Förmodligen är det fråga om lokala vandaler. Sådana har jag haft problem med förr. Åtskilliga av mina projekt är brandskadade. T o m och inte minst rondellhundsprojektet.

Jag har nu på allvar kommit igång med den alltid pågående upprustningen av Nimis. Sommarens objekt är tornet Ascendentens Funktion. Igår upptäckte jag att det hade placerats ett stort antal flaggor över hela Nimis. Ännu har jag inte lyckats lösa gåtan om vem som ligger bakom detta. En organisation som kallar sig ”stavnen”, alltså ”stäv”. Flaggorna visar en stiliserad bild av en båtstäv. Vill ni se detta och flaggspelet finns en video HÄR.

Också en text som proklamerar att folket har återtagit makten från adeln fanns uppsatt.

En obetydlig historia om mångkultur. Bland de små 9-åriga skolbarnen fanns också en muslim. Fröken inbjöd muslimmor att komma till skolklassen för att berätta om muslimska traditioner. Ett alldeles lovvärt initiativ. Men muslimmor nöjde sig inte med att berätta för barnen om traditioner utan övergick också till politik då hon kastade sig över ”den där Vilks som hade gjort något fruktansvärt”. Fröken lät detta stå oemotsagt och försatte åtminstone ett av barnen i en svår situation ity hon kände farbror Lars som hon hade svårt att förstå som förfärlig.

Känsligt, känsligt, fröken duckar och blir stum.

Nåja, vi skall inte hänga upp oss på sådana bagateller. Idag är det midsommardag och dessutom lördag. Som kvällens underhållning släpper jag den efterlängtade filmen om Ii-biennalen. Missa inte att se biennalens den norske konstnären och tillika dansmästaren Egil ta för sig.

Någonstans under 1990-talet förvandlades konsten till en. Förstås gäller detta bara för dess spetsfunktion – och samtidigt kan man urskilja just en sådan. Idag är det ingen svårighet att peka ut internationell samtidskonst och förkunna dess giltighet. Den som vet har ingen svårighet att skilja giltigt från mindre giltigt. Och biennalerna är det tillförlitliga riktmärket. Segern för DIS är total. Den finns överallt och utgår från exakt samma premisser som delas av arrangörer, curatorer, konstnärer och kritiker. Dess politiska korrekthet kan kännas påfrestande men räddas alltid av de enskilda bidragens obligatoriska oklarhet – och fyndighet. Helt räcker det ändå inte. Det vill sig inte riktigt i samtidskonsten.

Eftersom det finns många biennaler kommer de mindre kända att konstant drabbas av medieskugga. Skandaler är inte vanliga men om en sådan inträffar blir det en krusning i den annars rådande samstämmigheten.

Bukarestbiennalen är en liten biennal som öppnade för några dagar sedan. Bland de deltagande konstnärerna kommer flest från Sverige. Ett något oväntat inslag som torde hänga samman med goda nätverksförbindelser och ekonomiskt stöd från hemlandet. Temat är ”Handling”. Inte mycket att säga om det, temanamnen på biennalerna befinner sig sedan en längre tid på en alltmer påtaglig kitschkurs.

Nå, något blev det ändå med den här biennalen eftersom censuren har slagit till. Det är inte bara i Sverige som nakenhet och homosexuella anspelningar leder till åtgärder. Geologiska museet, som skulle hysa fotomontage av Kaucyila Brooke, slog bakut (”Pornografi”, sade direktören) och så blev det inget med det. Brooke är en hyggligt känd konstnär som tidigare deltagit i Berlinbiennalen. Hennes vistelseorter är Los Angeles och Wien. Konstnärens projekt ”Tit for Twat” har pågått sedan 1990-talet. Naturligtvis skall händelsen uppfattas med indignation men samtidigt kan man inse att det var det bästa som kunde hända, både för konstnären och biennalen.

Sinziana Ravini som har gett en fyllig rapport i GP kan inte undanhålla sig att påpeka:

”Än så länge är det bara censurskandalen som visat på konstens subversiva kraft.”

Tveksamt om det är konsten som står för det subversiva. Det råkar bara vara så att bilderna kom från konsten. Hade de kommit från något annat håll hade de nog mött ännu större motstånd. Brookes projekt kunde ha visats inom ramen för den övriga utställningen om det hade funnits plats. Men det fanns det inte. Konsten är numera ytterst sällan subversiv annat än på papperet. Den” naturliga fientligheten” mellan konst och publik har sedan länge försvunnit.

Kaucyila Brooke: från serien Tit for Twat, fotomontage.

Denna ständigt intressanta fråga: Var står konsten idag, vartåt lutar trenden? Berlinbiennalen vars sjätte upplaga öppnade förra helgen är ofrånkomligen värd att begrunda i detta perspektiv. Socialkritiken, som har verkat bli något mindre framträdande, tog sig igen genom fjolårets Istanbulbiennal. Berlinbiennalens Curator Kathrin Rhomberg går på samma linje och sålunda fortsätter socialkritiken sin stabila position i samtidskonsten. Men väljer man Rhomberg kan man lätt räkna ut vad man får. Åren 2002 – 2006 var hon en av ledarna för konstprojektet Migration. Hon har också curaterat rumänen Ion Grigorescu och Roman Ondak från Slovakien, vilka därför kommer med på köpet.

Årets upplaga ägnar sig mer åt postkolonialism och migration än åt att begrunda Tysklands öde – vilket har varit ett genomgående inslag i tidigare biennaler. Rhombergs tema är realism med den lösa frasen ”vad väntar därute”. Konstens förmåga att påverka samhället har inte visat sig övertygande och Rhomberg får också nöja sig med att säga att den kan förändra eller åtminstone påverka vårt sätt att se på saker och ting.

Biennalen har delvis dragit sig till Kreuzberg uppenbarligen för att möta mera migrationsverklighet än den som finns vid lokalerna i Berlin Mitte. Presskonferensen ägde rum Anatoliska Kulturcentret där kulturminister Bernd Neumann, mot fonden av en väldig bild av shiamuslimernas Ali, framlade att kultur är värdefundament.

Kritikerna har överlag inte varit stormförtjusta men inte heller motsatsen. En fråga som har dykt upp är huruvida de numera i stor skala förekommande dokumentära inslagen är vinnande för konsten. För det finns gott om videoboxar med socialkritiska filmer.

De valda konstnärerna är med ytterst få undantag relativt okända. Starkast intryck har Petrit Halilajs rekonstruktion av familjens förstörda hus gjort. Komplett struktur med lösgående höns. Han är född så sent som 1986, det är sällan så unga konstnärer dyker upp i biennaler på den här nivån.

Temat får nog sägas vara hopplöst på annat sätt än att det kan locka till att diskutera konstens alltmer standardiserade presentation och vad en curator kan åstadkomma med sina statement. Men det finns en hel del som är värt att se och begrunda. Israel är naturligtvis på tapeten bland annat genom den israeliska dokumentärfilmare Avi Mograbis  ”Details 2 and 3” (2004). Den har sina subtila poänger. I en helt annan genre finns engelsmannen John Smiths ”Girl Chewing Gum” (1976). Den skall man inte missa.

Presskonferensen i Anatoliska Centret

Som jag nämnde igår har jag som föreläsare blivit något kostnadskrävande. Säpo har, i tidens anda, blivit ett affärsdrivande företag och kräver 25 % av kostnaderna för säkerhetsrisken konstnär Vilks av arrangörerna. Den enda lösning jag kan se på detta tämligen besvärliga problem är att föreläsaren beväpnar sig och prydligt lägger sin rostiga yxa intill sin bärbara dator.

Enligt tidningen Metro som jag talade med igår skall det i en rondell på Hisingen i Göteborg finnas en skulptur av Vilks som ko. Rondellkon har alltså kommit. Förmodligen finns det någon tanke bakom valet av djur men jag har ännu inte lyckats få ihop det.

Återkommen från Holland skall jag kasta mig in i nya äventyr. Även om föredraget i Eriksbergshallen blev annullerat blir det helt enligt planerna en konstresa med föredrag till den omtalade renässansutställningen.

Tiden är knapp men jag har på intet sätt uppgivit min ständiga konstspaning. Snart stundar Berlinbiennalen (juni) och konstnärslistan har en svensk överraskning då Sverige representeras av Sven-Åke Johansson som är tämligen okänd som konstnär. Han är främst musiker men har bland annat ställt ut teckningar på Galleri Ping Pong i Malmö (2008). På det hela taget kan ett sådant val inte sägas vara oväntat. Curatorerna kompletterar gärna med några ovanliga konstnärer som inte följer den sedvanliga rutinen. Johansson har med Berlinbiennalen tagit ett skutt uppåt på artfacts med ca 25 000 placeringar vilket onekligen är beundransvärt. Han medverkar också på en legendarisk jazzinspelning med Peter Brötzmann.

Vilks – en säkerhetsrisk

Som det brukar sägas, låt oss blicka framåt. Den 11 maj kommer det med all sannolikhet att gå bättre att genomföra en föreläsning på liknande tema som i Jönköping: Yttrandefriheten och konsten. Ytterligare info HÄR.

Emellanåt har jag funderat på mångkulturen och konsten. I vart fall har den internationella samtidskonsten visat att mångkulturen kan bemästras med största framgång. Men reglerna är också obevekliga – utan att de ens behöver uttalas. Mångfalden blev snabbt en nödvändighet i den internationella samtidskonsten, vilket gav den det namnet. Den postkoloniala skuldkänslan kunde regleras dels med alla de postkoloniala projekten men också genom att kårens sammansättning aktivt sökte nya medlemmar från alla delar av världen. Det förväntades att dessa konstnärer skulle göra projekt om hemländerna. Därav uppstod en skillnad som inte har varit något riktigt stort problem, västvärldens representanter som gör konst i allmänhet och sedan dem från övriga länder som gör områdesspecifika sociala projekt.

För att överhuvudtaget komma med i DIS måste man iaktta de rådande reglerna om politisk och socialkritisk medvetenhet. Ytterligare förutsättningar är att ha kännedom om den rådande diskursen där ett antal författare och filosofer ingår. Konstvärldskunskap är alltså nödvändigt. När detta är uppfyllt är medlemmen nästan fullvärdig. Fortfarande kan en icke-väst konstnär inte göra konst i allmänhet. Men även detta sista integrationshinder torde kunna övervinnas. En liten detalj är att DIS-mångkulturen är starkt exklusiv vilket säkert underlättar.

Mångfalden finns också i den finansiella sektorn. Konsten har traditionellt finansierat av den amerikanska marknaden. Under de senaste åren har den engelska blivit ungefär lika stor. Den franska är även den att räkna med. Men spridningen har fått genomslag och Kina är stort, liksom den starkt växande Indiska marknaden. Även Brasilien är betydande. Nya marknader finns också i Mellanöstern. Multikultikapitalismen går sålunda utmärkt trots att man tills vidare saknar Afrika.

Ett genombrott är sakta men säkert på väg i frågan om en konstnär i allmänhet från varsomhelst. På den 6:e Asia Pacific of Contemporary Art i Brisbane, Australien kunde man bland mycket anna beskåda den anslående älgen av japanen Kohei Nawa.

Kohei Nawa: PixCell-Elk #2 (älg med med fastlimmade glödlampor)

Kritikern Rex Butler skriver i Artforums aprilnummer: ”it is a brilliant and arresting object that says precisely nothing: it does not come out of a prior history of art, nor does it comment directly on any sociopolitical issues – the two dominant ways of attributing meaning to works of art in the late twentieth century.”

Han har nästan rätt, men bara nästan. Nawa kan faktiskt sin läxa och området att inte betyda något annat än att vara samtidskonst går ännu inte för sig. Nawas projekt brukar beskrivas som att utforska området mellan att se och att röra, en idé som utgår från bilder på nätet. Så det fångas trots allt upp i det socialkritiska mönstret.