Vilks.net

I dessa dagar är jag engagerad i Lukasgillet i Lund och det blir därför några mellanrum i skrivandet. Lukasgillet stiftades 1898 och är från början en sammanslutning av konstnärer och läkare. Dessa båda yrken hade Lukas som skyddshelgon. Både konstnär och läkare tolkas brett, däremot är gillet endast tillgängligt för män. Mera om detta senare.

Idag kan jag inte låta bli att hänvisa till nättidskriften e-flux. Dess redaktion bestående av Julieta Aranda, Brian Kuan Wood, Anton Vidokle betraktas som en av de mest inflytelserika i konstvärlden och följaktligen utgör den en säker trendvisare. Jag har tidigare haft uppfattningen att socialkritiken har haft sitt bästa men jag tror inte det längre. Tvärtom kommer den sannolikt att ytterligare befästa sin position i samtidskonsten. Kampen mot det neoliberala är ett givet mål som har fått påspädning av upproren i Nordafrika och av Wall Street-ockupationerna. Jag har ytterligt svårt att tro att konsten är i stånd att lämna något väsentligt bidrag utanför sina egna institutioner men det existerar uppenbarligen sådana tankegångar. I tidskriften kan man se att diskursbygget accentueras. Dock med samma välkända figurer som alltid är med i den socialkritiska karusellen: Agamben, Rancière, Benjamin, Alain Badiou osv. Riktningen är tydlig nog. Mera socialkritik framöver. Det skall bli intressant att följa biennalutvecklingen under 2012. Berlinbiennalen är vikt för politiska utspel. Manifesta 9 som äger rum i Limburg i Belgien kommer att dra åt samma håll:

”Keeping to its mandate of playing a critical role to advance and enhance dialogue within broader Europe, and in line with Manifesta’s continuing ambition to create opportunities for research and innovation at the very vanguard of cultural experimentation, Manifesta 9 will form a platform to investigate the possible modus operandi of a biennial. This makes space to examine the role in which art, heritage and culture can play in society-at-large.”

Biennaler som plattform för förändringar är lockande seminarieämnen.

Den socialkritiska samtidskonsten gör ännu ett försök att bli politiskt aktivism.

Jag skall ge mig iväg ett par dagar till dold ort för att föreläsa om samtidskonstens mysterier. I det sammanhanget skall jag behandla hur det går till att ge den kontemporära konsten en dosering Schumann och andra godbitar. Ytterst minnesgoda läsare kan möjligen erinra sig Documenta 2007 då Roger Buergel placerade Frauenliebe som beledsagande tongångar till sin presentation av utställningen. Konstvärlden var inte nådig. Långt mycket bättre har det lyckats för Ragnar Kjartansson att genomföra ett sådant projekt. Skillnaden är visserligen stor, Kjartansson har gjort det som performance. Men ändå hur kan det komma sig att konstvärlden plötsligt jublar? I en intervju säger Kjartansson:

”Schumann’s “Dichterliebe” is based on Heinrich Heine. But why Heine, why Schumann?

I don’t want to make sense. The art world today strives so much to make sense, and I think it is more interesting to leave some free space for an individual, emotional approach.

What is art about? I want to create a momentum, a sensational moment. To create a bit this out-of-body experience. And it is such a sensitive and vibrant breathing poetry with this fantastic music.”

Det kan tyckas vara synnerligen tunn is som konstnären färdas over. Ett romantiskt-modernistiskt perspektiv. Men han förpackar det på rätt sätt. Kjartansson är inte i stånd att sjunga Schumann som det skall gå till. Men han är inte heller helt oäven. Vidare rör han sig med upprepningar och inslag av oväntat agerande. Och inte minst kan det hela ses som en performance som om han verkligen önskade göra det (som han säger att han egentligen vill). På den nyligen avslutade Performafestivalen i New York kunde Kjartansson kamma hem Malcolm McLarenpriset på $ 10 000 för bästa performance. Den här gången var det Mozarts Figaros bröllop, knappt 3 minuter av slutscenen som repeterades under 12 timmar. Rätt förpackning så blir det möjligt. Vägen öppnas till det förlovade landet där konsten tidigare hystes.

Socialkritiskt? Inte helt omöjligt. I den lektion som han höll på Performa undersöker han temat ”förlåtelse” vilket är huvudmotivet i Mozartsutsnittet.

Ragnar Kjartansson med sitt pris

Idag såg jag den. Den plågsamma formuleringen ”fokuserar på att lyfta fram”. Den ramsan producerades av Signal, center för samtidskonst. Signal är det inget fel på men nog kunde man anstränga sig till en smula kreativitet inom den litterära formuleringskonsten. ”Framlyftandet” har fått samma pestliknande spridning som fokuseringsmanin.

Men det var inte denna hopplösa klagan på den stereotypa språklavinen jag tänkte skriva något om. I New York pågår en ny upplaga av Performa, en återkommande performancefestival. Två kritiker, Linda Yablonsky (artnet) och Ken Johnson (NYT), har problem med vad som är performance och vad som är teater. Elmgreen & Dragset uppsättning Happy Days in the Art World anser Yablonsky hör hemma i teatern och får stöd av performancedrottningen Marina Abramovic. Johnson kommer, efter att ha sett ett antal föreställningar, fram till: “what if anything distinguishes comic entertainment from art in the sense that art is understood in the fine art world?” Det han inte kan komma över är Reggie Watts som han finner alltför professionell för att härbärgeras i konsten.

Den institutionella teorin ger ett enkelt svar. Eftersom dessa föreställningar äger rum i konstvärldens kontext blir de konst. Teater och underhållning äger inte rum inom konstvärldens kontext. Om man flyttar ett teaterstycke eller komisk underhållning till konstvärlden blir det en skillnad som skapas av konstvärldens kontext. Klassificeringen är den minst problematiska, långt intressantare är tilldelningen av kvalitet. Teater och underhållning fungerar bäst i sina egna världar. Vad Ken Johnson inte lägger märke till är att han blir betänksam, alltså att han reagerar som medlem i konstvärlden. Han finner inte några goda argument för att det skall vara tillräckligt intressant som konst. Institutionen Performa kan å andra sidan ha sina motiv, nämligen att visa öppenhet mot angränsande verksamheter, allt i linje med att konsten skall vara inklusiv och gränsöverskridande. Men det hjälper inte, konstvärlden har sina normer och måste naturligtvis bevaka sina gränser för att inte upplösas i ett inflatoriskt inferno.

Här är ett utdrag från Elmgreen & Dragset (182), den senare delen av deras medverkan, party och performance sammantaget med fotografer och allt.

Censurbenägenheten fortsätter att florera i konstvärlden. Den här gången är det Artur Zmijewskis video Berek (1999) som har avlägsnat från utställningen ”Side by Side” (om relationen Tyskland – Polen) på Martin Gropius Bau i Berlin. Museidirektören Gereon Sievernich tog bort den sedan han hade fått klagomål från besökare. Filmen visar nakna människor som leker tafatt (eller ”pjätt” som man säger söderöver) i en källare. Källaren skall dock vara en gaskammare, troligen är det så att det växlar mellan gaskammare och ett neutralt källarutrymme. Sievernich menar att hans åtgärd gjordes av hänsyn till Förintelsens offer och deras anhöriga. Varken curatorn Anda Rottenberg eller konstnären informerades om borttagandet. Rottenberg fick år 2000 sparken från konsthallen i Warszawa efter att i en utställning ha visat Maurizio Cattelans skulptur av påven knockad av en meteorit.

Det är möjligt att den tyska museiledningen inte vill stöta sig med utställningens samarbetspartners i Polen där censurbenägenheten kan luta sig mot en alldeles levande och aktiv hädelseparagraf. Mer information (på tyska) i Art.

Artur Zmijewski (266) är curator för den kommande Berlinbiennalen 2012. Biennaler curateras sällan av konstnärer men i Berlin är det nu andra gången. Maurizio Cattelan höll i 2006 års upplaga. Zmijewskis biennal kommer att få en markant politisk profil och man får hoppas han inte räds censurhindret. Ett avsnitt ur videon Berek kan ses HÄR.

En helt annan sak: Den stackars utvisningshotade Khalid Saeed har fått en petitionslista på nätet. Som pakistansk ateist möter han inget större gehör i det djupt politiskt religiösa Sverige och särskilt många underskrifter har han inte fått. Den som vill gå emot strömmen och förbarma sig kan nå sidan HÄR.

I fredags i Baden-Badens konsthall var det dags för ännu en föreställning av Chto Delat? (”What is to be done” – välkänt Lenincitat) och deras återkommande form – sångspelet. Chto Delat? är en rysk konstnärsgrupp ursprungligen med tio medlemmar (inte enbart konstnärer, även någon kritiker och flera filosofer) och som under de senaste åren har varit framgångsrik i konstvärlden (2.026 på artfacts). Gruppen är främst intresserad av politisk aktivism som de inte minst bedriver genom konsthallar och gallerier.

Tveklöst är gruppen ett bra exempel på den internationella samtidskonstens aktivisttrend. Genren är inte lätt att hantera och den intresserade kan med fördel ta del av ett av gruppens senaste projekt, sångspelet The Netherlands 20XX. När man passionerat bär på ett budskap kan detta övermanna allting annat och det är också vad som sker med detta (och även med de andra av deras sångproduktioner). The Netherlands 20XX betingas naturligtvis av högervindarna och kulturåtstramningarna i Holland. Chto Delat? tar i ordentligt och frammanar visionen av Holland som en ”Nationaldemokrati”, dvs. en nazistisk stat där invandrare deporteras till avrättningsläger. Några av dessa har i filmen lyckats fly från sitt tåg och har tagit sin tillflykt i ett museum (van Abbemuseet) där de begär asyl. Museet försöker rädda flyktingarna genom att förklara att de är artists in residence och att de skall agera i operan Victory over the Sun i El Lissitskys dräkter. Något som också visas i en sevärd scen. Sångspelet kan självfallet inte ha ett lyckligt slut. Först hamras det på med att flyktingarna har räddat sig genom museets potential av autonom och harmlös konst och ironiskt att denna konst skall lära oss att tänka kritiskt. Därefter meddelas att flyktingarna gripits och att museet inte har några möjligheter att göra något mer.

Summan av den kardemumman är att konsten, för att möta den neoliberalistiska kapitalismen och konsumtionssamhället, får överge sin autonomi och förvandla sig till aktivism. Men kanske inte helt och hållet. Så länge aktivismen äger rum inom konstvärldens konstrum blir den estetiserad och utan större betydelse. Men skänker icke desto mindre en air av revolutionärt motstånd.

Om länken ovan inte fungerar kan man se filmen på You Tube

Tidskriften Faktum, gatutidning i Göteborg men nu också i Malmö, har uppmärksammat konstnär Vilks:

Den fråga som ställs i rubriken om hur länge konstnären lever torde tydligen äga ett visst allmänintresse. Den uppgift som kan avläsas på omslagssidan 20 januari 1946 – 19 augusti 2007 skall ses som symbolisk. Garanterat är det ingen spökskrivare som nu sitter bakom tangentbordet. Den 19 augusti är den dagen då Nerikes Allehanda publicerade sin artikel om rondellhunden, något som ledde till omfattande komplikationer. Dessa är på intet sätt övervunna idag. Ingen tidning skulle trycka bilder av profeten, varken den gamla klassikern eller ens den allra senaste serien av oljemålningar (det senare är riktigt, jag har tagit fram oljefärgerna). De kan inte heller ställas ut utan får invänta en mer avslappnad tid. Den 20 januari 1946 har jag svårare att förstå eftersom min födelsedag normalt inträffar den 20 juni. Men det kan vara en vilseledande manöver för att inte stigmatisera den 20 juni som då och då kan vara midsommarafton eller midsommardagen.

Den större frågan om min livslängd kan delvis besvaras. Eftersom mitt Nimisprojekt kommer att pågå fram till den 31 juli 2030 kan det inte komma i fråga tidigare än den 1 augusti 2030. Och ingen garanti för mitt avtåg kan lämnas vare sig för den dagen eller för följande. Däremot är det sannolikt att jag vad det lider kommer att lämna det jordiska. När detta har skett kan man begrunda om det blir någonting kvar av konstnär Vilks strävsamma liv. Möjligen att han gav den en gång så populära rondellhunden ett oväntat ansikte.

Med konst kan man arbeta på olika sätt och även sådant som risktagandets karaktär kan variera starkt. Christian Jankowski (168, stigande)) visade två lyxbåtar på Frieze Art Fair i London, båtarna kunde köpas som båtar för £500.000 resp. 65 miljoner Euros. Om man däremot önskade dem som konstverk certifierade av Jankowski får den intresserade punga ut med £650.000 resp. 75 miljoner Euros. Utläggningen av den konstteoretiska diskursen (med levande bilder) för denna readymadeteknik kan man följa här. Den är inte så värst intressant. Däremot är påslagsbeloppet något att betänka. Så mycket kan alltså den av konsten tillförda andliga dimensionen värderas.

I samtidskonsten kan man urskilja några olika aktuella skolor. En av dessa är, som knappast är obekant, forskningskonsten. En annan är den politiska aktivismen. Den dominerande och ledande är den standardmodell som fortsätter att framträda på biennalerna. Den hyser de båda andra i måttfull inpackning. Forskningskonsten blir den självklara ”undersökning” som de flesta konstnärer ägnar sig åt utan några direkta vetenskapliga anspråk. Aktivismen figurerar som social kritik, så där lite lagom aktivistiskt och radikalt. Höstmodet i konstvärlden kan utan vidare sägas vara ”lite mera åt det estetiska hållet, lite mindre åt det socialkritiska”.

Charles Esche representar den linje som ser konsten som politisk aktivism. Sedan ett antal år är han direktör för det välrenommerade Van Abbemuseet i Eindhoven. En intressant och verkligen läsvärd intervju med Esche finner man på Kunstkritikk.

I intervjun berör Esche också lokalpolitiken i Malmö. Som de flesta säkert minns var Esche chef för Rooseum 2002-2004. Problemet med Rooseum var politikernas missnöje med att publiksiffrorna blev allt lägre. Esches idéer om att locka vilsekommen ungdom till konsten visade sig inte heller vara särskilt framgångsrika. Esche har nu drabbats av liknande problem i Eindhoven där politikerna återigen är missnöjda med publiksiffrorna och hotar med indragna medel. Något beslut har ännu inte tagits i ärendet.

I vart fall berättar Esche att orsaken till att Rooseum gick omkull var att moderaterna satt vid makten. De visade ingen förståelse för Rooseum. När socialdemokraterna övertog taktpinnen blev det en tillfällig räddning. Men då dessa inte kunde komma över att det var moderaterna som hade grundlagt Rooseum lät man institutionen gå bankrutt. Så lyder i alla fall Esches historieskrivning.

Intervjun är en utmärkt provkarta på samtidskonstens politiska agenda. Närmast reflexmässigt avger Esche sina svar om hur Europa har blivit ointressant och hur konsten globaliserats och utplånat det nationella tänkandet. Visserligen har västvärldens konst anammats av världen utanför men de har gjort den till något helt annat. Den USA-finansierade Havanabiennalen är ett av hans föredömen, lustigt nog. Jag undrar också vilka förändringar konsten har genomgått på den globala scenen som skulle skilja den på något intressant sätt från de västvärldens. Det kan vara så enkelt att de inte har några nationella paviljonger, ty sådan avskyr Esche. Men det är endast Venedigbiennalen som håller sig med sådana. Och mot det finns inte heller något stort motstånd inte minst beroende på att många mindre framträdande konstländer får möjligheten att visa upp sina konstnärer.

Nå, Esches idé har inte ändrat sig sedan Rooseum. Han fortsätter med ”New Institutionalism” vilket innebär att bedriva politisk aktivism inifrån institutionen, att genomföra program som ger alternativa beskrivningar till dagens komplexa och globala värld. Och i en sådan form att det blir intressant såväl för en bred som för en smal publik. Publiken skall framför allt känna sig välkommen. På frågan hur han tycker att det har gått svarar han att sådana här projekt tar lång tid och blott framtiden kan utvisa utfallet.

Den stora svårigheten med en konstinstitution som bedriver aktivism är att denna aktivism alltid blir ensidigt politiskt definierad. Skall en institution vara strängt partisk i politiskt hänseende? Och det är som sagt svårt att få en sådan inriktning att bli lockande för en större publik. Utan en större publik blir den politiska aktivismen mer eller mindre meningslös.

Ett betydande medialt intresse har riktat sig mot ett fällt träd. Som jag antar att de flesta läsare har uppmärksammat har jag polisanmälts för att ha nedlagt ett träd på Kullabergs naturreservat. Det kan tyckas vara ett fruktansvärt brott att på skyddad mark angripa en rotfast invånare med en liten fogsvans. Emellertid tror jag knappast att företaget kan rubriceras som skadegörelse. På en sluttning på vägen till Nimis står ett antal granar. De har planterats för skogsbrukets räkning. Tidigare har det funnits en granskog alldeles ovanför. Hela detta parti kalhöggs för några år sedan. Men träden längst ner på sluttningen blev kvar. Förmodligen var materialet för dåligt, den här delen har aldrig gallrats och därför växer det dåligt. Jag har observerat att många av träden dör och brakar ner. Så det har varit ett välbehövligt tillskott till det stora arbetet att hålla Nimis i skick. Vid det här tillfället tog jag hand om ett dött träd innan det hade hunnit falla. Men det alltså bara en tidsfråga. Något större värde lär det inte ha eftersom det var för litet för att duga till skogsbruksnäringen. Dessutom planterar man nu björk för att få bort granarna enligt en ny plan om vilka trädslag som anses passa för reservatet.

Ibland kan en performance bli riktigt lik verkligheten. De indignerade röster som nu höjs, liksom rättsväsendets engagemang, är helt autentiska. Vem som står bakom anmälan är ännu oklart men även det lär kunna utvecklas till ett intrikat konstverk.

Bör jag liksom Juholt göra en pudel? Och försvara mig med att det inte står något om fällandet av döda träd på Konstnärernas Riksorganisations hemsida? Vad jag har hört är att konstnärer dessutom skall ta risker. Det anses vara föredömligt.

Det var ett tag sedan svensktoppen senast visades. Så här det ut för svenskarna

1. Nathalie Djurberg 508 + (536)

2. Johanna Billing 586 (571)

3. Henrik Håkansson 631 (608)

4. Ann-Sofie Sidén 715 (682)

5. Annika Larsson 901 (894)

6. Annika von Hausswolff 1013 (989)

7. (10) Klara Lidén 1026 + (1288)

8. (7) Carl Michael von Hausswolff 1100 (1064)

9. (8) Matts Leiderstam 1137 (1098)

10. (11) Karl Holmqvist 1158 + (1349)

11. (9) Miriam Bäckström 1214 (1157)

12. Jonas Dahlberg 1549 (1463)

13. (15) Tobias Bernstrup 1636 (1587)

14. Magnus Wallin 1650 (1584)

15. (13) Maria Friberg 1664 (1571)

16. Annika Eriksson 1687 (1603)

17. Cecilia Edefalk 1719 (1728)

18. (19) Clay Ketter 1770 + (1808)

19. (18) Annika Ström 1792 (1777)

20. (-) Felix Gmelin 1979

Öyvind Fahlström, som får räknas till en annan generation, har placering 559.

I den här upplagan har Mamma Andersson fått lämna 20:eplatsen till en nygammal bekantskap, Felix Gmelin. Mamma Andersson har dock nästan exakt samma placering med sina 1981. Nathalie Djurberg håller sig kvar i toppen, Klara Lidén och Karl Holmqvist är fortsatt på väg uppåt. Annars kännetecknas den svenska truppen av stabilitet, även om tendensen hos nästan alla är långsamt fallande. Fia Backstrom kommer troligen att dyka upp på listan framöver. Hon har nu 2055.

Noteras kan det imponerande genusperspektivet: Av de sju främsta är sex kvinnor.

Karl Holmqvists arbete på Venedigbiennalen Untitled (Memorial) 2011

Med det senaste numret av Paletten samlar sig redaktionen och dess medarbetare till en ny uppgörelse med den neoliberala kapitalismen. Mest utpräglat inom denna ram för konsten som politisk aktivism är konstnären Michele Masuccis (44.311) bidrag vars titel inte kan lämna något öga torrt: ”Finanskapitalets kreativa kris & konstpraktikens potential som kollektiv politisk handling”. Men första tanke när jag läste genom detta magnifika stycke var att man här hade ett sofistikerat institutionskritiskt textverk, en parodi på det kontemporäras revolutionsromantik. Emellertid förefaller det vara skrivet utan minsta distans eller ironi. Ja, säkert är det tänkt som en realistisk utopi. Konstnären som individ skall underordna sig kollektivet för att där arbeta med kreativ spridning av konstnärens välsignelse. Vilka som är dessa konstnärer är något svårare att utröna. Inte kan det vara konstnären i allmänhet som deltar i konstrundor och ägnar sig åt modernistiska variationer. Men det är inte heller den kontemporära eliten som visar upp sig på biennaler och i vissa gallerier. När Masucci skriver om konstnären får man nog förstå att det är en begränsad grupp, en eller annan form av radikal avantgardism som inte ägnar sig åt sådana småsaker som att storma konstens barrikader utan siktar på att omstörta samhället. Den socialkritiska samtidskonsten duger t ex inte: ”denna politiska konst framkallar ett slags tomhet, en känsla av maktlöshet och banalitet efter den ytterst mest tycks bestå av gester som bekräftar systemet.” Han har ju inte fel i den analysen även om merparten av konstnärerna knappast upplever någon tomhet av att syssla med politiska spörsmål i biennalkarusellerna eller genom nya anslagsbeviljade projekt och workshops.

I Masuccis värld kan man se att den marxistiska naturlagen ännu inte skall vara vederlagd: ”Den borgerliga kapitalismen är död och finansiell diktatur håller på att ta dess plats, med ökad social misär som följd.” Möjligen tänker han sig att misären skall skapa ett nytt proletariat som till skillnad från det äldre är ”konstnärligt” vilket han definierar som liktydigt med att vara kreativ. Dagens arbetare är flexibla, tillägnar sig nämligen ständigt nya kunskaper och måste finna lösningar på sina arbetssituationer. För att komma vidare för detta stackars kommande proletariat kan Masucci erbjuda dem följande: ”Samtidigt är en konstnärlig undersökning av alternativa organisationsformer produktionssätt nödvändiga för att förstå kapitalismens verkan, både kulturellt och socialpsykologiskt.” Den för Masucci positivt hotfulle beskrivs så här: ”Om ditt skapande är gratis och allmänt för alla, eller alltför kraftigt ifrågasätter den representativa demokratin, så utgör du ett hot.” Radikala extremister på både höger- och vänsterflygeln förefaller kunna uppfylla detta krav.

Masucci sysselsätter sig redan med vad som skall komma när den nära förestående revolutionen har ägt rum: ”fantiserar över när de cafétäta gatorna kommer att stå i lågor och gatorna fyllas med glassplitter. Det är inget spännande med det, den historien, den estetiken och politiska antagonismen har vi redan beskådat. Vad är nästa steg, vad gör vi sen, hur ser ockupationen av de samhällsbärande institutionerna ut? Ordning är inte längre något som kan framkallas av batonger utan genom ett ömsesidigt förtroende för en fördelning av det gemensamma för alla.”

Jag frågar mig om han verkligen tror att folket vill vara med i detta företag eller om Masucci är pigg på att inleda med proletariatets diktatur.

Jag skulle alltså ha satsat på att den här texten var en parodi om inte Palettens generella atmosfär andas samma anda, ehuru något mera måttfullt. Redaktionen diskuterar vidare om konstens autonomi och den diskussionen är värd att läsa som röster och erfarenheter från samtidsscenen. Men man är inte ute efter det konstteoretiska ”konstens autonomi” utan hur man bäst skall få konsten aktiv som en egen och därmed särdeles värdefull politisk arena.

Masuccis artikel illustreras av Superflex Burning Car från 2008. Antagligen är det svårt att finna något som kan fungera som illustration varför 576 rankade konstvärldsälsklingarna Superflex får duga.