Del 347: Mohammad goes doggy (forts)
Sammy Lindfors har skrivit en intressant kommentar (under del 346) som jag gärna vill bemöta.
Han skriver:
”Det du gör kommer inte att medföra demokrati eller yttrandefrihet inom de mer radikala islamistiska grupperingarna.”
Och det är så sant som det är skrivet. Konstens uppgift är inte att åstadkomma några direkta förändringar i samhället. Den är dels alldeles för resurssvag och dessutom för tungfotad. I konsten diskuteras det på en diskursiv nivå som gör att alla utspel blir symboliska. Vilket dock inte är det sämsta.
Mitt intresse är i första hand konsten: Hur ser de ideologiska strukturerna ut i konsten?
Sammy Lindfors fortsätter:
”Jag respekterar din rätt att uttrycka dig, däremot ifrågasätter jag ditt syfte. Handlar det verkligen om yttrandefrihet i den muslimska världen eller handlar det om att du vill få uppmärksamhet? Låt de muslimska konstnärerna föra kampen själva och ge dem stöd när de behöver det. Vill du föra kampen för dem så gör du dem en björntjänst.”
Snarare är det intressanta för mig att diskutera yttrandefrihet i konsten och ställa frågan om inte konsten, trots alla påståenden om motsatsen, har lika mycket gränser att överskrida nu som tidigare.
Konstvärlden, alltså den som gäller, den internationella samtidskonsten (dit Elisabeth Ohlson Wallin – som Lindfors nämner - inte fullt ut räknas) som manifesterar sig på biennaler, konstmässor och andra större utställningar, är överraskande enhetlig. Det finns konsensus i politiska spörsmål. På Documenta 12 i Kassel, alltså världen största samtidsutställning, kan man inte visa Mohammadteckningar. Orsaken är att det är ideologiskt fel, politiskt inkorrekt ur konstvärldens synpunkt. Bush kan angripas och det finns mycket sådant på Documenta. Självfallet blir det ren rutin eftersom världen sett sig mätt och övermätt på Bushkritik. Man kan också angripa Israel (och judarna) eftersom de förtrycker Palestina och är förbundna med Bush. Muslimerna blir de svaga och drabbade. Och inte minst är de fiendens fiende. Du skall icke kränka en motståndare till Bush.
Mathias Jansson skriver t ex i en recension av Documenta i konsten.net:
”Med tanke på hur världen ser ut idag med alla krig, terrorhot och konflikter är det kanske inte så underligt att så stor del av utställningen upptas av politisk konst, men å andra sidan känns det inte som om det är något nytt som visas upp, utan samma konflikter och angreppssätt som redan använts under de senaste decennierna. Det känns som om man redan har sett det här förut, och det är få verk som får en att stanna upp och tänka efter.”
Samma gamla krig och samma synpunkter. Lindfors idé om att de muslimska konstnärerna själva skall sköta ”kampen” bygger nog på bristfälliga kunskaper om hur konstvärlden fungerar. Muslimska internationella samtidskonstnärer är inte på något sätt ovanliga. Men här är alla överens, konstnärer som tas upp i den internationella biennalenkulturen blir omedelbart en del av den. Man deltar på västvärldens villkor. Gärna lite politisk video om hemlandet. Exotiskt och trevligt med givna uppfattningar.
Dagens teckning: Mohammad i taxformat, expressiv stil med mulla och rondell
Keep them coming..