Daniel Birnbaum: Den meningsfulla dialogen

Daniel Birnbaum är filosof, kritiker, curator. Han har tidigare varit direktör för Iaspis och är sedan 2001 rektor vid Städelschule Staatliche Hochschule i Frankfurt am Main. I föreliggande text genomtränger hans filosofiska borr Vilks existentiella drivvedsbygge. Texten har genomgått en lättare redigering.

Den meningsfulla dialogen

Det är en logisk förgrening, en öppning mot någonting utanför det system av container- och skogsvirke Lars genomfört på så skilda platser som Kullabergs naturreservat, Järvafältet, Bodö, Moss och Langeland. Det nya jubileumstornet på Kullaberg är en ny och fristående utväxt, men likväl beroende av tidigare förgreningar. Vad handlar Lars Vilks spillvirke om?

Verkets mottagare är något mycket mer än en betraktare. Här handlar det inte om att avnjuta konsten på en försiktig distans, utan om att inandas hela dess livgivande kraft.

I de fem torn av restvirke som Lars Vilks skapat sedan 1980 ställs frågor kring möjligheten att förhålla sig kritiskt till någonting som man själv är djupt delaktig i. Hela detta projekt, som kretsar kring träplankor som en symbol för konstnärens ursprung, är en politisk och geografisk undersökning av det ”egna” och det ”främmande”. Hur får jag tillgång till det som är mitt eget, hur blir det synligt för mig? Hur får jag tillgång till det som verkligen är främmande? Kan jag någonsin se något annat än mig själv? Genom att sprida ut de skilda etapperna i denna undersökning till kulturellt olikartade domstolar och kronofogdemyndigheter spetsas den politiska tematiken till.

De två högsta tornen gestaltar i förtätade drivvedsspikningar olika aspekter av vår kritiska belägenhet. Vårt eget ursprung tycks ha förvandlats till en fälla: spillvirket är indraget i ett förstörelsemaskineri som tycks omöjligt att hejda. I den långa gången ”Pasadena Walk” ställs vi inför den omöjliga möjligheten att ta oss ur den katastrofala situationen, det erbjuder sig en bro över avgrunden. Hopplösheten tycks total.

Här tar Lars Vilks upp en tråd som löper likt en röd tråd genom hans verk: kritiken av teknologin som ett dödsmaskineri. Katastrofscenariot är någonting återkommande, förstörelsen genom ständiga vandaliseringar är ett faktum, men hoppet är ändå inte slutgiltigt släckt. Den kritik av det teknologiska tänkandet som man kan utläsa ur hans konst är vid ett närmare betraktande aldrig något enkelt avståndstagande från den moderna spik- och byggtekniken. Han drömmer sig aldrig tillbaka till en tid före hammarens och sågens teknologiska tänkande – den orörda skogen och den liggande drivveden – eller till en mer ursprunglig relation mellan människa och värld. Den manöver han försöker sig på är mer komplicerad: den negativa tekniken ska övervinnas i sitt eget medium – i och genom spikning.


Nimis: en mer ursprunglig relation mellan människa och värld

Ligger räddningen i en flykt från det egna, bort från det Västerland som försatt oss i den kritiska belägenhet som verken på Kullaberg så tydligt gestaltar? Vilks 8 cm Omfalos, inte långt från gränsen mellan Ladonien och Sverige besvarar frågan med ett kraftfullt nej. Med närmast mekanisk pedagogik påvisar denna installation ursprungets ofrånkomliga karaktär: En skara turister cirkulerar i en bana runt objektet, den framväxande vegetationen mot söder skymmer sikten av den lilla 8 cm betongsnoppen där en betraktare sitter.

Vilken lärdom skall dras ur detta? Att förändring är omöjlig? Kanske inte alls. Får vi tro Vilks så säger oss detta istället följande: ”Bara då man börjar förstå vem man själv är kan man tala med kronofogdar och länsåklagare.” Det handlar om dialogens möjlighet: jag blir själv synlig då jag möter en kronofogde – ser fogden endast då jag tydligt ser mig själv. Och Dave Hickey konstaterar: ”Vilks bygge ger betraktaren tillfälle att röra på sig – i hopp om att en dag få resa. Det rör sig visserligen om små sträckor men en fantasi rymmer också möjligheten till sitt förverkligande.”

Men det sista och verkligt utopiska steget återstår. Turisterna har fått syn på sig själva, nu börjar de tala med varandra. Så förbereds platsen för den meningsfulla dialogen. Hela serien av hopspikade bräder kring ravinen har ringat in dess plats, steg för steg. Livgivande regn kommer i strida strömmar över besökarna.

Daniel Birnbaum

Det här inlägget postades i Konstkritik som konst. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.