Onekligen finns det några intressanta saker att hämta från teveprogrammet Arty. Mest givande är den parad av konstvärldens vanligaste fördomar som persongalleriet på ett övertygande sätt gestaltar. I tisdagsprogrammet intervjuade Emma Stenström Ernst Billgren och uttalade en stor saknad efter ”det personliga tilltalet”. Något sådant, menade hon, hade inte Ernst. ”Om inte det personliga tilltalet finns där, då blir det problematiskt”, underströk Stenström.
Jaha, vad lär vi oss av det? Jo, Emma Stenström är modernist. Alla modernister är förtjusta i personliga tilltal. Annars blev det personliga tilltalet avställt under 1980-talet. Det kan ju fejkas på ett övertygande sätt. Och i det allra minsta kan man bli klar över att man bör ha det, konstvärlden gillar det personliga.
Gjorde då Ernst fel som inte gav Emma ett personligt tilltal? Ja, frågan är förstås om inte Ernst har mycket av det, hans djurmålningar och mosaiker är personliga i sitt tilltal. Men Emma ville ha hela konstnären som ett enda stort personligt tilltal även i projektet Kommittén. Missade Ernst något, borde han inte känt av Emmas behov och låtit sin innerlighet överstråla denna hennes längtan? Nej, han gjorde rätt, bättre lämna frustrerad Emma än fylld av överfört personligt tilltal. Hon utvecklade hans projekt till att bli åtminstone en smula kontroversiellt genom att reagera som ohärdad modernist. Redaktionen skyndade sig att slå på en video med Kimsooja. Där var det personligt, stilla och poetiskt tilltal. Sådant är mums för modernisten. Och för övrigt duger det utmärkt också till icke-modernisterna eftersom dessa överlagrar Kimsooja med en diskurs som för saken i korrekt läge. Kimsooja är dessutom en långt bättre konstnär än Ernst Billgren. Se själva på artfacts, det är inte ens match. Men regionalt är det annorlunda. Billgren är stor i Sverige, riktigt stor.
Om personligt tilltal kan man säga följande. I slutändan skall det alltid finnas ett personligt tilltal, även efter postmodernismens avskaffande av sådan lyx. Konstvärlden har bestämt det. Något måste driva en konstnär, annars skulle han inte idka sin verksamhet med den frenesi som han gör. Billgren blir härigenom också djupt personlig. Men i vad detta personliga består och vart det syftar är inte självklart. Där skall konstkritikern gripa in och förklara.
Han har alltid ett mycket personligt tilltal
Du går hårt på Arty alltså. I tonen i alla fall. En rolig ton dessutom.
Problemet är egentligen inte att ”Arty” är modernistiskt, och Stenström kommentar i synnerhet. Nej, problemet är istället att uttalandet var direkt oproffionellt. Programledarna fäller personliga åsikter som saknar bäring och relevans. Arty rör sig utan någon koll alls med frodiga och gladlynta hej-och-hå kliv långt in i träsket av ren och skär amatörism.
”Något måste driva en konstnär, annars skulle han inte idka sin verksamhet med den frenesi som han gör. Billgren blir härigenom djupt personlig.” Här tror jag du har rätt, Lars. Och jag tror att det gällde för tjugo år sedan lika väl som idag. Så frågan är om det inte var avställandet av det personliga tilltalet under 1980-talet som var en fejk?
Hej Petter. En fejk var det nog inte. En revolt känner inte några nyanser. Postmodernismen var definitivt inte nyanserad men den satte fingrarna på känsliga punkter. Vad gäller konsten fanns det en sådan troskyldighet angående vad konstnärerna kunde förmedla genom sina penseldrag. Simsalabim kunde konstnären vända ut och in på sin själ och överlämna den som förpackad högre personlighet till en beredvillig publik. Och där har vi den enligt modernismen riktiga och känsliga konstöverföringen, det unikt poetiska som då också är ”något” som finns där i verket. Efter detta längtar modernisterna och kanske även andra.
Tar man det hela lite mera avslappnat vimlar det av personlighet när människor uttrycker sig. Vi kan lätt uppfatta sådana skillnader från människa till människa. Men den stora frågan är naturligtvis om konstnären har något alldeles speciellt i sitt personliga.
Martin, personliga åsikter saknar aldrig bäring och relevans i ett samtal om konst. De personliga åsikterna är tvärtom kärnan i sådana samtal. De kan naturligtvis vara mer eller mindre grundade på erfarenhet, ha mer eller mindre tyngd. Men de som SAKNAR personliga åsikter har ingenting att hämta här, och ingenting att tillföra, varken som konstnärer eller kommentatorer.
Både du och Lars verkar ha fastnat i en 80-talsjargong som känns väldigt avlägsen idag. Som en sorts ryggmärgsreflex klistrar ni etiketten ”modernist” på den som råkar knysta om ”personligt tilltal”, men blir samtidigt upprörda om det antyds att Ernst Billgren skulle sakna detsamma!
En fråga som är helt oberoende av frågan om Ernst Billgren har eller inte har ett personligt tilltal, är frågan om han BÖR eller INTE BÖR ha det. Om ni menar att han bör ha det, varför skulle då inte Emma Stenström få säga det? Och varför klistrar ni då inte den där etiketten på er själva?
Petter, Jag förstår vad du menar med personliga åsikter, men min poäng var inte att programmet är ”modernistiskt” i sig, men att problemet istället är att den intellektuella nivån på innehållet, oavsett vilken värlsbild man har. Problemet är att Arty femmans självgodhet över sin egen förträfflighet inte motsvaras av innehållet.
Mat-Tina, Fredrik och Filip samt killarna från Rallarsving hade varit en väsentligt intressantare val (sagt utan ironi). Deras åsikter är personliga, men de har förstått hur man gör TV och det är kul. Och de krånglar inte till det i rutan.
Martin, du får gärna höja den intellektuella nivån på innehållet i denna spalt genom att besvara den fråga jag ställde. Jag ska formulera den riktigt tydligt: ”Om inte det personliga tilltalet finns där, då blir det problematiskt”, säger Stenström, och blir av den anledningen klassad som modernist av herrar Schibli och Vilks. ”I slutändan skall det alltid finnas ett personligt tilltal, även efter postmodernismens avskaffande av sådan lyx”, säger Vilks. Varför blir herr Vilks inte av den anledningen klassad som modernist av herr Schibli? Vad är skillnaden? Är den så hårfin att den inte går att uppfatta i skrift?
Jo Petter, man skall ihågkomma att Modernismen är ett farligt gift som omger konstvärldens stift. Ty i den ligger NYVÄCKELSEN, nu skall vi tillbaka till RIKTIG konst. Den demonstration som gjordes i Arty är väl tydlig nog när man sköt in Kimsooja för att visa hur konst skall vara, känslig och poetisk.
Att konstvärlden vill ha personlig konst är naturligtvis ett mode. Det skall vara personligt i år. Inga distanserande nätverksbyggare, positionerande fixare göre sig ej besvär.
Ty nu är det så att konsten har anammat det postmoderna ”icke”. Visst kan konst vara innerlig och personlig – men det går lika bra utan. Och den kan verka vara innerlig och personlig men ändå kan detta vara ett sken. Det går att manipulera. Modernisterna tror inte på manipulation, där är det så att RIKTIG konst är konst och fejken är falsk. Nyväckelsen har knappast några möjligheter att lyckas. Det finns ingenting i den aktuella samtidskonsten som tyder på någon som helst framgång. Men i smärre sammanhang dyker den upp.
Vad Billgren bör är inte något som omedelbart kan besvaras. Det är osäkert vad som är hans projekt, den gamla frågan ”Vad vill han, Billgren?” Men eftersom ett alltför väloljat distanserande projekt – och något sådant handlar väl hans konst om – har haft sin bästa tid, bör han, för konstvärldens skull, visa upp lite mer av det personliga.
Lars, jag tycker inte att du svarar riktigt på frågan. Du kan ha vilken uppfattning du vill om modernismen, faktum är ändå att om Emma Stenström är modernist för att hon säger det hon säger, då måste du också vara det om du säger samma sak. Jag förstår att du inte gillar att få den etiketten klistrad på dig, men det gör kanske inte S. heller.
Nu kan du förstås hävda att visserligen säger ni samma sak, men att ni gör det av olika orsaker. Du kan t.ex. mena att S. har personliga skäl att säga det, medan du säger det enbart ”för konstvärldens skull”. Det skulle kunna vara den skillnad som gör det befogat att kalla S. modernist men inte dig, men frågan blir då hur du kan veta det. Hennes skäl att säga det hon säger syns ju varken i TV-rutan eller i skrivna citat.
Om det råkar vara så att S. har sneglat på konstvärlden och upptäckt att man som konstnär och konstkommentator i år bör ”visa upp lite mer av det personliga”, då har hon faktiskt gjort exakt det som du menar att Ernst Billgren bör göra. Och om det är så lätt att fejka ett personligt tilltal som du påstår, då är det fullt möjligt att Emma Stenström har lurat skjortan av både dig och Billgren och Martin Schibli.
Inte för att vara dryg, men denna diskussion påminner om det program ni diskuterar, alla 3 vill förmedla den ultimata sanningen om hur konsten ska läsas….
ganska underhållande faktiskt.
Ha en bra söndag!
Klasny
Petter, det är naturligtvis teoretiskt möjligt att Stenström spelar ett distansspel långt mera avancerat än Billgren, men det finns inte mycket som pekar i den riktningen. Att man kastade in Kimsooja omedelbart efteråt var nog en äkta gest. Och även om man nu skulle vara lite vaken för att det personliga skall få plats enligt modet, tror jag likafullt att det rörde sig om en äkta gest. Det verkar svårt att tro att den glada konstundervisningen man bedriver skulle vara ett intrikat spel.
Skillnaden melland det ena och det andra är att tro att det finns något ”riktigt”, ”riktig konst”.
Nej, men se det som ett tankeexperiment! Det behöver inte vara ett så fruktansvärt avancerat distansspel (Billgren är ju inte särskilt avancerad), det räcker ju med att Stenström har sneglat lite på konstvärlden och sett vad som gäller.
Kan du precisera vad du menar med en ”äkta gest” i det här sammanhanget, och hur den skiljer sig från en oäkta dito? Det verkar som om du, i likhet med de modernister du talar om, är fullt kapabel att skilja på vad som är äkta och vad som bara ger ett sken av att vara det.
Det är bra att du känner dig underhållen, Klasny. Allt det här är nämligen för din skull, både TV-programmet och dessa små tankeutbyten.
Ja, jag skulle vilja gå ännu längre och säga att distinktionen mellan det som är äkta och det som bara ger ett sken av att vara det, är själva grunden för din kritik av Emma Stenström.
Jo, det ligger väl där i den äkta gesten resp den oäkta. Det är som med religion, när bordsbönen bes kan några sitta med och mumla för att visa respekt. Och hur skiljer man på den ena och den andra? I regel vet man, den tjommen där är religiös och där kan vi räkna med att det är bön på riktigt. Men har en annan alltid aviserat sig som ateist verkar det högt rimligt att tro något annat om det bedjandet. Så gör man bedömningar och dessa kan vara mer eller mindre säkra. Min bedömning är att Billgren är mer benägen att spela distans- och fasadspelet än vad Stenström är. Jag tänker mig att det är en tämligen okontroversiell ståndpunkt.
Hur man skiljer på äkta och oäkta är alltså en ”antropologisk manöver” man gör en bedömning utifrån hur någon beter sig. Jag har sällan fel.
Nu är du väl ändå för godtrogen, Lars. Om någon vill fejka en religiositet så går väl denne inte och aviserar sig som ateist före och efter bordsbönen! Jag är förvånad över att du är så oerhört naiv, i motsats till den distanserade cynism du försöker ge ett sken av. Jag misstänker att detsamma gäller Ernst Billgren.
Så godtrogen är jag inte. Men anta att jag känner personen sedan tidigare.
Antag att personen fejkar ett avställande av det personliga tilltalet när du lär känna honom.
Ja du Petter, ingen kan vara säker på någonting. Men jag håller på att vissa saker är betydligt sannolikare än andra.
Det gör du rätt i, Lars, men det var du själv som slog ett slag för manipulationen. Jag anade just att vad du menar när du säger att ”det kan ju fejkas på ett övertygande sätt”, är att alla kan manipuleras utom du. Jag kommer osökt att tänka på kretensaren som säger att alla kretensare ljuger, och som för att undvika ett eventuellt missförstånd hastigt tillägger: ”Utom jag!”
Har inte Petter Helje kommit ut på lite hal is? Har jag någonsin påstått att jag inte kan manipuleras? Det finns alltför många exempel på att sådant har inträffat. Men jag tror inte jag tar miste i det fall vi diskuterade.
Pingback: Ministry of Art & Jump - Ministry News Blog » Blog Archive » ARTY SPEKULERAR
Är vi nu inte väldigt nära det där som kallas för ”identitet” inom samtidskonsten? Antag för ett ögonblick att två unga herrar träffades inom utbildningsväsendet för många år sedan. Den ene ville si och den andre ville så, men de hade båda gemensamma grundinställningar. De kom överens om att anta varsitt artistnamn, och för att göra det lite roligare så tog de varandras namn som artistnamn och lovade varandra att aldrig ge tappt. Under åratal gör de sedan allt för sitt värv, glöm inte bort att de är ett par drivna kontnärer vi talar om, och med hårt arbete och mycket nätverkande kommer de faktiskt framåt i (konst)världen. En vacker dag efter 30 år har de bestämt att avslöja sina artistnamn för vad de är och se, Herr Vilks är egentligen Herr Billgren, och Herr Billgren heter egentligen Lars Vilks. Vilken grundlig demonstration av begreppet manipulation och identitet. Hur kan vi veta nånting inom konsten? Är allting postmodernistiskt relativt och är fasta värden och absoluta sanningar bara en modernistisk förhoppning? Om ett ovanstående sidbyte vore sant, vad vore då sant?
Nejdå, Lars, det är inte mera halt för mig än för någon annan. Men modernismen måste vara ett fruktansvärt gift i dina ögon! Jag vet inte mycket om Emma Stenström, men hon har som alla andra rätt att bli irriterad, upprörd, förbannad, kort sagt tycka vad fan hon vill om Ernst Billgren. Ernst Billgren är inte helig.
Förlåt att jag skojar lite, men jag antar att hoppministern skulle betrakta det som en ”grundlig demonstration av begreppet manipulation och identitet” om vi kallade äpplen för päron och päron för äpplen. Utveckla gärna din vision lite!
Nu fick jag en skojig idé, varför inte kalla modernisterna för postmodernister i fortsättningen, och vice versa?
Petter, om det nu skulle vara så att Stenström var förbannad på Billgren och att det låg bakom hennes inlägg, då kan man fråga sig vilken relevans det skulle ha i ett program som definitivt inte skall handla om privata reaktioner.
Lars, du och jag kan visst halka runt i cirkel hur många varv som helst. Är det du som avgör vad ett program som Arty ”definitivt inte ska handla om”? Är det herr Billgren ensam förunnat att använda media som ett konstnärligt material? Ska Arty-redaktionen i förväg deklarera om de tänker göra det, bara för att du ska ha klart för dig om du kan kräva absolut objektivitet från deras sida eller inte?
Nej, det är inte jag som avgör vad ett program skall handla om. Men det är en självklarhet för program av den typen att inte ska handla om de enskilda redaktionsmedlemmarnas känslor och stämningar.
Jaha.
Dags att dra in Pål H snart?
Ja, man får nästan lust att göra det!
Pingback: Adam » Blog Archive » Båt i Thailand