Del 508: Frimärksbesvär
För en tid sedan aviserade jag om en utställning jag skulle delta i på Galleri Lautom Contemporary i Oslo. ”Where a river runs north underground”. En vacker titel, för en utställning som skall visa akvareller, med referens till Charles Manson. Uppslaget kommer från curatorn till utställningen, konstkritikern och konstnären Tommy Olsson. Han har förresten just nu en utställning på Galleri Rekord i Oslo.
Nå, mitt deltagande handlade inte bara om norrgående floder utan kretsade också kring akvarell. Olsson visste att jag ägnar en del tid åt akvarellens blöta värld. Jag tänkte fortsätta min lilla undersökning av konstvärldens värderingar, nu i akvarellens form och i det frisinnade Norge. Inte var det särskilt storvulet det jag försökte prångla ut i somras, men ändå, kanske något mera diskret vid det här tillfället. Därför vände jag mig till frimärksytan. Framtog några av mina äkta frimärkskartor och igångsatte en produktion av små rondellhundar. Man kan, om man vill, och jag förstår att det kan vara svårt att låta bli, se en viss profet. Tre tänkte jag välja ut. För att kunna urskilja motivet får man luta sig ganska nära. Men allt beror inte på storleken.
Ty med en gång det blev uppenbart vad som var i rörelse, stegrade sig galleriinnehavaren och betedde sig precis som en äkta konstvärldsmedlem skall göra. Här är motiveringen:
”Som du sikkert er kjent med har vi i Norge også hatt en ganske stor turbulens da det norske kristne Magazinet gjentrykket de danske karrikaturtegningene. Vi erfarte ganske voldsomme reaksjoner fra ytterligående muslimske miljøer i utlandet, og vi hadde en ganske heftig og unyansert debatt hjemme i Norge. Debatten ble dessverre preget av ytterliggående stemmer hvor mange viktige nyanser forsvant. I ettertid har det vært en fruktbar diskusjon i Norge som også har medført et mer inkluderende debattklima med flere nyanser. Men jeg føler debatten og prinsippene er utdebattert og jeg spør meg selv hvilken hensikt det faktisk har å vise nye Mohammedtegninger i Norge. Og det er derfor jeg vil be deg om å velge andre arbeider.”
Allt detta är naturligtvis välkänt. Saken är utdebatterad. Och resultatet blev att Muhammedteckningar inte är meningsfulla att visa i Norge. För övrigt inte någon annanstans heller (det enda undantag jag känner till är Vestfossen Kunstlaboratorium, men det ligger utanför Oslo). Jag kan ju inte gärna välja något annat. Om jag skall börja censurera mig själv i bästa konstvärldsstil blir mitt projekt alltför likt verkligheten.
Men en mera övertygande motivering finns i den här passusen:
”Lautom er et ungt galleri, ennå ikke ett år gammelt og vi har ikke hatt særlig mye presse, noe jeg i grunn har vært tilfreds med, jeg har ikke søkt særlig etter å få presse. Jeg ønsker anmeldelser ikke egentlig presseoppslag. Og å skulle risikere å få våre første større presseoppslag på et prosjekt jeg vil ha problemer med å forsvare selv føles ganske problematisk, det er ikke dette prosjektet jeg ønsker Lautom skal bli kjent for.”
Lättare att förstå. Konsten handlar om att positionera sig och att göra det korrekt. Seriöst. Eller låt oss säga: Trevlig. Vi har en konst som blir alltmer trevlig. Den kan vara häftig och utmanande men i grunden fullt legitimerad som trevlig.
Frimärke 1
Frimärke 2
