Konstens givna uppgift är att bryta med konventioner när de börjar bli alltför tungsinta och repeterade. Modellen är mycket enkel men det blir alltid en våg av indignation. Denna enkla modell kan illustreras av den idag så omtalade studentbanderollen (Expressen). Något större djupsinne torde inte ligga bakom den men onekligen visar den hur man på ingen tid blir förstasidesstoff och får hela etablissemanget att gå i taket. Muntrationen kommer inte minst genom det frenetiska gravallvaret som ekar genom de kränktas led.
I konstvärlden lider man inte bara av svårmod utan även av högmod. Det är snart dags för Berlinbiennalen. Den är, som man kan förvänta sig, till kokpunkten laddad med postkolonialism och dekolonisering. Självfallet bygger den på identitetspolitik och i det här fallet har det gått så långt att curatorteamet inte vill befatta sig med konstkritikerna (Kunstkritikk). Man tål ingen som helst kritik utan svarar med självsäkert högmod. Frågan är vart man vill nå med en sådan attityd. Kanske det är att glädja sig själv och veta att ”vi gör rätt”. Givetvis når man det man alltid når med sådana företag, de stannar i konstvärlden och den här gången tycks det räcka med curatorteamet.
Repetitionen av de givna politiska målen ekar som en seriell minimalistisk superskulptur (men utan den minsta distans) genom konstvärlden. Konstmuseet Kiasma, vilka riktlinjer kan det tänkas att man lägger upp där? Ja, det var en lätt fråga: ”Vi vill vara med om att bygga ett pluralistiskt samhälle”. (Kunstkritikk)