För en tid sedan invigdes en skulptur i Köpenhamn till minnet av Mary Thomas. Hon och några andra deltog i upproret mot kolonialmakten Danmark i Västindien. Hon hamnade så småningom i kvinnofängelset i Köpenhamn. Nu är det, naturligt nog, dags för revansch med I am Queen Mary, skapad av konstnärerna LaVaughn Belle og Jeannette Ehlers. Skulpturen är en 3D-utskrift i polyester utifrån de båda konstnärernas kroppar, men man vill gärna se den manifesterad i brons.
Upphetsningen på Kunstkritikk är stor och skulpturprojektet behandlas med emfas i två artiklar. Det är ju klart, som det hävdas i texterna, att konstnärerna har uppnått att föra fram ett tämligen okänt kapitel i dansk historia. Problemet med projektet är uppenbart: Det politiska innehållet (fångat i den numera konventionella linjen postkolonialism/andra berättelser som ifrågasätter den europeiskt centrerade historieskrivningen) blir själva saken, den konstnärliga formen sekundär. I vilken stil skall en sådan här sak göras? Konstnärerna har valt den etablerade formen för minnesmärke över kända personer. Ett lite lustigt tillägg i en av texterna nämner att skulpturen för fram högerfoten medan den egyptiska härskarskulpturen alltid stegade fram med vänsterfoten. Här kan man tillägga att redan de gamla grekerna, inspirerade av Egypten, valde högerfoten för sina skulpturer.
Nåväl, i Weekendavisen ställer sig Jacob Wamberg något tveksam just till formen (efter att ha genomfört sin hyllning till uppgörelsen med kolonialismen). Finns det någon ironi eller distans? Wamberg finner något i materialet som inte är särskilt hållbart och menar att den monumentala bronsen bör undvikas. Det är bara att hålla med. När man gör ett officiellt monument som följer den rättänkande politiska konventionaliteten är det inte fråga om något konstnärligt överskridande utan istället en bekräftelse på vad som anses vara korrekt i konsten och i samhället. Inga knoppar brister där och inte heller gör det ont.
Snart återvinns vår gamla kungastatyer och blir batterier i elbilar bara politiker och företagare har råd med.
”Vi måste offra något”.
Var kan man hitta bilder på de bägge statyerna av konstnärerna?
Följ länken till weekendavisen så ser du drottning Mary.
Det här med ironi och distans… Kristina Lugn är den enda som red ut pk-angreppet på svenska akademien. Med ironi och distans. ”Akta jag röker… ni döööör” Hahahaha. Skrattar fortfarande. Äkta humor, på medspringarnas bekostnad. Snille och smak.
Klicka på vilken som helst av länkarna.
Tänk att den lilla kolonin Gustavia skall komma ifatt oss och straffa oss så svårt.
Fruktansvärt.
Var det inte Gardell som försökte bevisa att salt sill från Norden höll slavhandeln igång.
Man upphör aldrig att imponeras av den postmarxistiska ideologins historiebeskrivning.
Intressant att nu Sara Stridsberg inte längre vill vara med i Akademien.
Man undrar hur hon egentligen vart invald.
Kanske ville Sara Danius ha sin medsyster på stol 13
Vad vi ser är en batalj av konservatism mot postmodernism.
Detta kan komma att hända i flera bolagsstyrelser.
Alla stora svenska bolag bör vara försiktiga när ni utser styrelseledamöter.
Med för många feminister så barkar det totalt åt kökkenmöddingen.
Det är vad det kokar ner till.
Jo, Queen Mary hittade jag lätt. Jag trodde trodde det fanns två statyer till föreställande de två konstnärerna.
Queen Mary är uppbyggd av de två konstnärernas kroppar.
Jeg var forbi Mary Thomas i går http://snaphanen.dk/upload/2018/04/mary.jpg