2563: Konstnären som statstjänsteman

Kulturministern meddelar ökat stöd till konstnärerna. En besvärlig historia eftersom området lider svårt av överproduktion. Det föreslås att statliga verk skall ha anställda konstnärer. Bortsett från att den hjälpen endast kommer att ge några få av tusentals ett jobb hamnar man i situationen att vi får några statstjänstemän.

En annan sak handlar om snedrekryteringen. Konstnärerna kommer, som de alltid gör från välbeställda bakgrunder, borgerlighetens barn. Frågan är mycket gammal och någon förändring har man inte kunnat skönja. Det handlar naturligtvis om uppfostran och intressen. Inte mycket att göra åt, kulturbärarna har sina traditioner och fortsätter naturligtvis med att vara kulturintresserade och ge sina barn sådana förutsättningar. Medan andra samhällsgrupper har andra intressen. Men som vanligt drömmer kulturministern:

”Alltifrån distansutbildningar till att flytta ut verksamheter till socialt utsatta områden. Vi föreslår även konstnärliga produktionshus i hela landet, där konstnärerna är mentorer och där ungdomar får möta konstnärliga uttryck och ta steget till att börja en konstnärlig utbildning; en samverkan mellan kommun och folkrörelser för att skapa arenor som breddar rekryteringen”
Det går inte till på det sättet. Å andra sidan är hela detta paket mest symboliskt. Man visar att man vill göra något för de stackars konstnärerna. Och det är inga stora pengar.

DN

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

En kommentar till 2563: Konstnären som statstjänsteman

  1. sl skriver:

    Utnyttjandet går i motsatt riktning, det är inte konstnärerna som får något. Det är en a-kulturella regering, med feministiskt moraliserande och bugande för islam i skön förening, som köper sig kulturellt kapital för ören, betalade av andra. Sverige är ett tekniskt-mekaniskt land fyllt av textproducerande grå kostymer som önskar sig mer färg, men ändå kommer till jobbet i grå kostym varje dag.

    Den som sysslar med kulturproduktion, och ställer upp för en politisk ideologi vars innebörd är att andra ska underkasta sig, skämmer ut sig. En regering som ville underlätta kulturproduktionen sänkte skatten. Många försök faller på att de är för dyra, varje litet kugghjul är behängt med lite extra skatt, tariff och moms i lager på lager.

    Valet av kulturminister överskuggar varje ambition. De tycker att kultur är en skitsak, först om någon säljer för avsevärda belopp är man intressant. Som kulturminister kan man sätta in en talför färgad kvinna utan kvalitetsreferenser, hon har jobbat med underhållning. Barnprogram. Kan man föreställa sig att finansministern eller någon annan tung instans för de grå kostymerna med hängslen och bälte skulle delas ut på samma sätt? Bara kulturministern har så låg status.

    Notera de grå kostymernas ständigt återkommande mantra; “vi måste bli bättre på att lyssna”. Vore det allvar, skulle de sluta skicka våra pengar till palestinska myndigheten, säga nej vid ordet moské, inte bygga om äldreboenden åt skäggbarn och varje reform skulle innefatta skattesänkningar. Det primära hindret för varje olönsamt litet kulturföretag drivet av någon som inte får anställning är för höga skatter på varje skattebas. De pratar och skriver om att lyssna, med knäck i lurarna.

    Det kommer att bli en fingerborg och en fjäder i antikulturministerns regnbågshatt. Skatten stiger lite till, ett fåtal får något installationsjobb som städslas för regeringspropaganda.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *