Jag bestämde mig för att lyssna på SR:s kulturpodd. Programledaren Lars Hermansson aviserade ett avsnitt om jakt på den radikala konsten. Det blev som jag tänkte mig, ett famlande i mörker. Man kan naturligtvis lägga tid på den etymologiska betydelsen av ordet ”radikal” men det leder inte långt. Torbjörn Elensky hade något med sig när han talade om behovet av att gå på djupet. Men riktigt så fungerar inte radikal konst. Ibland blir det något ibland inte. Det som visar sig vara radikalt och överskridande kan börja utan att det händer något. Sedan plötsligt går det igång. Och inte har konstnären gått på djupet. Däremot är det till sakens fördel om konstnären kan förstå vad som händer och anpassa sig därefter. Det kräver erfarenhet och dessutom lite fallenhet. Gertrud Sandqvist tog som exempel på politisk radikalism Albin Amelins måleri som hon menade inte var konstnärligt radikal. Vilket är riktigt. Dels var det så att hans politiska intressen inte ingick i verket (det var inget konceptuellt processverk) och dels var konstnärerna och konstvärlden inte särskilt upprörda. Skall man tala om radikalitet är det i första hand konstvärldens elit som skall utsättas vilket idag kan ske genom att man utmanar makten (vilket givetvis inte sker). Sandqvist ville dock mena att Goldin + Senneby har skapat ett radikalt verk, det offentliga verket som inkluderar en anställd som inte skall behöva göra något särskilt. Men det är inte särskilt radikalt även om den övernitiske och värdegrundsnotoriske kritikern Frans Josef Pettersson har gått i taket. Ett beställningsverk godkänt av Statens Konstråd kan endast bli radikalt om man råkade göra ett grovt misstag och det är inte fallet här.
Det talades också om att modernismens utopier har försvunnit och därmed de grundläggande motiven för att skapa överskridande konst. Alltså att vara förelöpare till en modern och bättre värld där alla blir någorlunda lyckliga. Det brukar sägas att postmodernismen dekonstruerade de lyckobärande ideologierna och under alla omständigheter är det bara extremister som håller fast övertygelser om den någon gång i framtiden stundande befrielsen. Vad man inte tänker på är att vi har fått en fullgod ersättning för utopin, nämligen värdegrunderna som numera styr allt. Det är också underförstått att blott vi följer dessa värdegrunder kommer allting att ordna sig på bästa sätt. Värdegrunderna bygger på en ideologi där vissa delar av mänsklighet skall inkluderas med största möjliga hänsyn. Ingen fördjupning krävs och därmed blir denna ideologi enastående i sin hänsyn till vissa individers krav på att inte bli kränkta och då helt efter deras egna upplevelser.
Det är klart att en radikal konst har ett drömläge. Men som det är med radikal konst, ej utan smärta och repressalier.
”Värdegrunden bygger på en ideologi där vissa delar av mänskligheten skall inkluderas med största möjliga hänsyn. Ingen fördjupning krävs och därmed blir denna ideologi enastående i sin hänsyn till vissa individers krav på att inte bli kränkta och då helt efter deras egna upplevelser.”
Lysande ”Sickan”, lysande!
Visserligen är den del av mänskligheten som inte får kränkas och har tolkningsföreträde i alla lägen värd att nämna, vårt gamla förkristna namn på dem är ”särk-länningarna”, de bär långa vita särkar.
Men frågan är om man inte också måste idka lite självstudier? Hur kommer det sig att det ibland oss finns så många som i första hand vill kritisera andra individer av den egna kulturen, och går så långt att de förnekar en egen kultur för nöjet att beröva andra densamma? Vad är det för ett drag som leder till självspäkning, inte av sig själv, utan andra, men ändå?
Basala instinkter
Vilka instinkter? Rädsla? Ovilja att skilja sig från mängden?
Jag tror vår kultur drar på en slags omedveten skuldmedvetenhet utan grund, syndafallet, men sen far djävulen i folk och de börjar belasta sina grannar med skulden, och låtsas själva skuldfria. Antagandet att alla måste ”ta ansvar”, och sen kokar det undantagslöst ner till att andra ska betala mer i skatt, eller sättas i tvångströja.
Det politiska struntet som bajsar ner konsten är bara en liten delmängd av åkomman. Samma attityd klibbar för övrigt vid musiken, och även där är readymaden överallt.
Det är väl bara att välja fritt i Maslows behovstrappa.
Samtliga förklarar [behovet att] ”kritisera andra individer av den egna kulturen, och går så långt att de förnekar en egen kultur för nöjet att beröva andra densamma”
Du måste ju naturligtvis först ansluta dig till en ny gemenskap (antirasism, kollektivism, feminism).
Lite radikal konst för de som är intresserade:
https://minfil.org/vcjaXbdfb6/2018-3-34.pdf
Vi kan nu se inledningen på strider mellan olika värdegrunder på vänstersidan. Idealister mot realister. MP+V mot S i Göteborg.
http://www.gp.se/kultur/kultur/hermansson-s-litteraturhuset-riskerar-sina-bidrag-1.5473348
Klipp ur GP om Burka Songs 2.0.S-ledaren anser att extremistiska röster inte ska ha någon plattform i Göteborg
Burka Songs bryter mot stadens värdegrund. Det hävdar kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) och menar att Litteraturhuset riskerar sina kommunala bidrag om man genomför arrangemanget med filmvisning och samtal.
Vi ser hur statsmakten via Alice Bah Kuhnke börjar tappa greppet så här i slutet på fyra års demokratisträvanden. Islamofobi har alltmer sjunkit i bakgrunden och istället talas det alltmer om islamism och svenska värderingar. En värdegrund ersätts av en annan värdegrund som bättre speglar verkligheten. Sannolikt kommer båda dessa värdegrunder att ersättas av andra efter valet.
SSAB
Du benämner splittringen inom det rödgröna politiska moraset som varande
”Idealister mot realister”
Jag vill försöka med andra benämningar, t.ex.
”Kulturrelativister/värderelativister” mot ”Vända kappan efter vinden-ister”
Vad tror du politik-sherlock SSAB?
SSAB’s inlägg fick även mig att reflektera och fundera.
Jag håller helt med både den benämning och uppdelning i ”idealister” och ”realister” som SSAB gör. Den är klarsynt.
SSAB’s inlägg kittlade ett minne i ett avlägset förflutet och det tog en stund innan jag sätta fingret på vad det var. Det har att göra med Kim Philby och hans sovjetiska spionkollegors förklaring att, även i det att de åtnjutit och verkat i en demokrati, så valde de sovjetkommunismen – om de tvingades att välja – enligt en intellektuell vattendelare som inte omfattade kompromiss. De hade insett att skiljelinjen såg sådan ut att man antingen tog steget fullt ut, eller fick finna sig att verka enligt ett system som de inte kunde identifiera sig med. De var idealister, och till slut tog de konsekvensen av detta, förklarade sig trogna Moskva, och övergav väst för att leva ut sina dagar bakom järnridån. De var explicita med att de föredrog Moskvas gråa betong före västs färgglada marknadsekonomi. Det var naturligtvis inte roligt, men de var idealister.
Vad vi ser från Mp + V är just sådan idealism. De dras obönhörligt mot den värdegrund som de finner så oemotståndlig. I valet mellan realism och idealism så är det inte nödvändigtvis just burkan och barnäktenskap som vunnit deras hjärtan, men den ideologi vars attribut dessa är. De agerar därefter och gör vad de kan för att justera det system de lever i riktning mot det de tror på. Burkan och barnäktenskap är helt enkelt deras Moskva. Den konsekvens de innerst inne accepterat för den ideologi som övertygat dem. Det är inte nödvändigtvis roligt med burka och barnäktenskap, men de är ju idealister.
Håller med dig i detta Från Graven.
Men det är inte vad som läggs i begreppet idealister i vardagligt västerländskt medvetande/språkbruk. Ordet har en klart positiv klang. Det förutsätts vara vår kulturs värderingar när de är som bäst/finast/högtstående.
Men här har vi att göra med människor som i sin kultur- och värderelativism godkänner muslimska/islamska värderingar.
I tidningen GP och de-tre Kamraterna; Daniel Brenmar, Grith Fjeldmose, Tony Hadduo och Burka-Songs, -”inget annat än diskriminering som motverkar att alla deltar i samhället på lika villkor”
Devadå-ettsatans pipande och Kamraterna och -”alla deltar — på lika villkor”.
Det är merän pinsamt och nej det är ej skolungdomar.
Ordet kanske ofta har en positiv klang, men det används ju även för att beskriva förkastliga system: ”de nationalsocialistiska idealen…”, och så vidare.
Kommentarer på följande?
https://www.svt.se/kultur/225-miljoner-ska-starka-konstnarernas-villkor
(statligt anställda konstnärer)
Det vill säga skattebetalarna skall betala för regimtrogen konst. Den här regeringen måste UT! så fort som möjligt. Tack o lov att det är valår så att vi kan få bort dem!!!