2538 Concrete Matters

Det blev en Stockholmsresa. Även om jag åkte dit i yttrandefrihetens namn blev det mest konst. Och jag börjar med det. Ganska givet uppmärksammar jag Moderna Museets utställning Concrete Matters. Utställningen visar den sydamerikanska neokonkretismen där Brasilien spelade en huvudroll. Det finns flera intressanta aspekter på den här utställningen. En synpunkt är att modernismens, ett av dess flaggskepp, uppmärksammas och i anslutning till den framstegsoptimismen som brukar känneteckna det moderna. Konstnärerna såg en ny konst för ett nytt och bättre samhälle. Den delen av konsthistorien har länge levt med ett dåligt rykte men det kan vara dags för en vändpunkt, ”låtom oss glädjas…” En annan sida är den konsthistoriska, modern konst av verklig rang finns inte bara i den västeuropeiska och amerikanska sfären. Detta är dock ingen direkt nyhet. Ett av de stora brasilianska namnen Hélio Oiticica (1937 – 1980, ranking 312) har varit hett alltsedan Documenta i Kassel 1997. Man kan nog säga att han då blev upptäckt. Oiticica sågs som en överskridare av modernismen med sina sociala konstverk. Av det sociala och politiska blev det som vanligt inte mycket av men det gör inte Oiticica mindre intressant. Tillsammans med Lygia Clark (320) och Lygia Pape (800) finns det tveklöst en profilering som ger en självklar plats i konsthistorien. Man kan alltså inte längre bortse från Brasilien och Sydamerika som en del av den internationella konsthistorien. Men man får tillägga att den markeringen redan är väl genomförd.
Oiticicas verk på Moderna är knappast hans bästa. Flera utställningen på Tate ger många exempel.
En verklig tour de force är Lygia Papes Ttéia 1, C. En installation med uppspända guldtrådar.

Estetiken har onekligen kommit tillbaka eftersom den har huvudrollen i den här utställningen. Samtidskravet kan dock uppfyllas genom att hänvisa till utomeuropeisk arena och dess framhävande. Ändå kan man fråga sig varför just nu? Svaret torde vara att det är svårt att finna något radikalt intressant i samtidskonsten. Se framåt genom att se bakåt.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till 2538 Concrete Matters

  1. sl skriver:

    Då fick du vara med om den djupt romantiska filmen Snöyra i solsken i Stockholm. Själv gick jag på Liljevaljs vårutställning, studentarbeten har jag för mig. Speglar kanske en potentiell framtid? Det mesta var måleri, lite skulptur, en gräsklippare av glasspinnar, ett par verk som skojade med socialdemokratin, tre små tavlor om elefanten i rummet, en maskininstallation om kulturpolitiken tror jag. En stund med familjen.

    När jag läser “Concrete Matters”, ser jag en engelsk ordvits. “Betong spelar roll” samt “betongämnen”. Det är kanske fel? Betyder det bara konkretionism? Eller kanske “Konkretionismen spelar roll” samt “Ämnen för konkretionism”?

  2. Lars Vilks skriver:

    Ordleken går väl på mångtydigheten: konkretismen, det konkreta. Jag var också på Liljevalchs. Många uppslag och mycket blandat. Studentarbeten är det knappast, några få sådana fanns det men det kan man i regel se; de har redan lärt sig.

  3. sl skriver:

    Det var många arbeten som hade tagit mycken kraft i anspråk, det förstod jag. Jag gillade ett antal målningar. Men det var väl ganska lite postmodernism och politik?

  4. Jor-El skriver:

    Feministiskt Initiativ matters! Ja, det är ju valår, och FI skapar audiovisuell ideologisk konst med högstämd poesi.
    Politik är ju inte bara kronor och ören hit eller dit (”man kan räkna hitan och ditan”) utan också…känslan.

    https://www.youtube.com/watch?v=UwucU14_UdA

  5. Lars Vilks skriver:

    Oiticicas berömmelse kom efter postmodernismen då det svängde 1997 och man intresserade sig för det sociala. Det fanns i den säregna kombinationen som Oiticia stod för, konkretism, relationell estetik och politik (han rörde sig i de brasilianska favellorna).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *