Jag har varit en tur till Stockholm. Mitt första mål var Modernas utställning Manipulera världen aktivera Öyvind Fahlström. Vad jag kunde konstatera är att Fahlström står sig. Hans Dr Schweitzers sista uppdrag fortsätter att vara ett verkligt centralt verk där politiken blandas i en outgrundlig Fahlströmsallad. Även guldtackorna som utgör Världsbanken fungerar väl. Den kan man inte göra idag, men Fahlström är naturligtvis en del av konsthistorien. De kompletterande inslagen, som dominerar utställningen är inte alltför intressanta. Kopplingen till Fahlström är inte särskilt övertygande, det rör sig om två världar. Man ser det som man brukar se på biennalerna världen över, konstnärerna presenterar sina socialkritiska och postkoloniala verk. Man kan t ex bli rätt trött på Mahamas jutesäckar som i stort format har visats på Documenta i Aten och i Kassel. En lite väl enkel väg till att gestalta älsklingstemat postkolonialt. Men även Hito Steyerls Factory of the Sun har blivit överexponerad alltsedan dess succé på Venedigbiennalen 2015. Å andra sidan kan jag förstå det pedagogiska värdet. För den mindre bevandrade utställningsbesökaren är det en representativ utställning, ”så här brukar det se ut i den internationella samtidskonsten”. Inget särskilt sensationellt men många projekt och berättelser och en del avancerad teknik.
Den egentliga orsaken till mitt besök i huvudstaden var Magnus Norells boksläpp, hans bok om det islamistiska kalifatet har översatts till engelska och jag hade fått en inbjudan till detta evenemang. Det ägde rum på Teater Lederman, en plats med atmosfär och det får sägas att den här tillställningen kan kallas för underground. Ett kontroversiellt ämne och då blir även de inblandade mer eller mindre kontroversiella. Den som vill följa diskussionen kan göra det via Youtube.
Tack för en högintressant diskussion utifrån Magnus Norells boksläpp.