2443: Att vara samtidskonstnär eller inte

Vem är samtidskonstnär och vem är inte? Ja, man bör lämpligen utvidga fältet och också se vem som är samtidscurator, samtidskritiker och andra agenter. Det är inte så svårt, man kan t ex börja med de stora evenemangen som Venedigbiennalen och Documenta. Curatorerna som väljs till dessa evenemang är uppenbarligen i samtidens hetluft. När de i sin tur väljer konstnärer får man ett antal exempel på relevanta samtidskonstnärer. Kritikerna som skriver är också en del av denna konstvärld. Med det sagt får en del reservationer göras. Hilma af Klint blir inte någon samtidskonstnär för att hon blir vald att delta i Venedigbiennalen. När curatorn gör det valet är det för att visa en aspekt av sitt tema. Ett ännu mera uttalat exempel på detta är Tintoretto som visades på en tidigare Venedigbiennal. Verken fanns redan i Venedig men flyttades in i biennalen och blir då en del avsamtidskontexten. Äldre konstnärer kan bli aktuella och få en framskjuten position som föregångare, det gäller t ex för Helio Oiticica och Marcel Broodthaers.

Skälet till denna utläggning kommer från en artikel i KRO-tidningen om den samiska konstnären Britta Marakatt-Labba som framgångsrikt valdes till att delta i årets Documentautställning. Maraktt-Labba har upptäckt att hon inte är samtidskonstnär utan samisk konstnär. Och det är helt i sin ordning enligt vad som gäller för samtidskonst. Marakatt-Labba har valts för att representera en marginell folkgrupp, något som passar väl in i samtidskonstens ideologi. Men det gör inte Marakatt-Labba till samtidskonstnär, hon saknar rätt bakgrund och det diskursiva arbetssätt som kännetecknar samtidskonsten. En inte helt okänd forskare, Tobias Hübinette uttalar sig och menar att det inte är ovanligt att urfolks konstnärliga uttryck förses med prefix såsom “samisk-” och relateras primärt till historia och traditioner.
”’Vilket i sin tur gör det svårt att placera en konstnär med samisk bakgrund inom fältet samtidskonst. Så om konstnärer med samiskt ursprung vill göra anspråk på att vara samtida så måste de nästan tona ned det samiska,’ säger han”.

Alldeles riktigt, fast det drar ihop sig till att det skulle vara fel emedan man inte bör utesluta en marginell folkgrupp från att fullt ut betraktas som samtidskonstnärer. Men det lär nog inte vara möjligt, åtminstone inte ännu.

Det här inlägget postades i konstteori, Samtidskonst. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till 2443: Att vara samtidskonstnär eller inte

  1. DanTor skriver:

    Samtiden, va-e de fnått?

    Lars.W, och Venedig och Documenta var nämnt och med det kopplade önskade såatt-säga, samtidare.
    Att identifiera dessa blir -“Det är inte svårt”, ok. Min fundering sådär i hasten, utöver nämnd identifiering-tipps, och vad kommer då dessa ifrån liksom hur identifieras samtidarnas, samtidare?

    Vill nog mena att det är lååång tid kvar för ett riktigt genombrott har liksom att göra med aktuell kvalitet på en betraktaren någon namn-nämnd hehe och -“helt i sin ordning”.

  2. sl skriver:

    Diskursen står alltså i konflikt med sig själv i korsningen mellan registren “etnisk minoritet” och “samtida”.

  3. Lars Vilks skriver:

    Ja, inte minst genom samtidskonstnärerna sätt att arbeta utifrån teoretiska texter och genom “undersökningar”.

  4. sl skriver:

    Jag vill minnas att impressionisterna ville skapa ögonblickets intryck, alltså inte en exakt avbildning likt fotografiet, utan den känsla som föremålet för avbildningen gav konstnären, och som denne ville förmedla. Är känsla hopplöst passé? Eller är det någon annan känsla som ska väckas, ur ett teoretiskt perspektiv?

    Bo Nilsson i Malmberget skrev seriell musik, en slags teoretisk musik, det ansågs fint, men när han sen hissades för att inte ha levererat några urmodiga och ointressanta emotionella melodier ska han ha skrattat och sagt “jag har lurat dem alla”. Han hade faktiskt skrivit emotionella melodier, men dolt dem bakom den teoretiska tolvtonsmusiken.

    Att “undersöka materialets” inneboende kvaliteter känns som en modern kvalitet. Fast nyss.

  5. Från Graven skriver:

    sl

    Bo Nilsson kunde ingen matematik. Alls. Han opererade helt utifrån vad han lärt sig om harmonier från dragspelsmusik och hur man kunde bryta mot dessa. Egentligen var han en romantiker.

  6. Lars Vilks skriver:

    Problemet med känsla är hur man skall uttrycka den. Det krävs tecken och form. Eftersom modernismen har prövat alla möjliga former finns det inte kvar några större nyheter. Impressionism, expressionism och kubism kunde skapa uttryck som var möjliga att identifiera som känslor och stämningar. Vad man än gör idag liknar det något som redan är välkänt.

  7. sl skriver:

    Så formellt sett finns de tekniker som användes för känslouttryck kvar, men de sätts in i ett sammanhang där en textbaserad antagen analys utgör grund, orsak och avsikt?

  8. Lars Vilks skriver:

    Problemet är hur tecken och form för känslouttryck skall se ut. När nya former introduceras kan man skapa känslouttryck men det är svårt att bestämma vilka. Man kan använda konventioner som t ex att låta mungipor peka neråt eller stora ögonvitor. Känslouttryck i konsten strövar dock efter större komplexitet och därför kommer det att bli osäkert vad som uttrycks. Man får komma överens om vad de skall betyda.

  9. sl skriver:

    Det är kanske inte så lätt när man inte är överens om vad som är gott och ont?

  10. Inge skriver:

    Etter denne bloggposten og den om Zorn kom jeg til å tenke på scenen med plastposen fra American Beauty. En av personene filmer alt det vakre han ser, og det vakreste av alt var en plastpose som danset i vinden. Bare det. Det grep ham, og kanskje derfor griper det den han viser det til og oss andre. Vi har noe i oss som er felles. Så handler det om å gi det form, men hvis det er ekte kan det gjøres helt enkelt, med bare et par farger eller et kamera.
    https://www.youtube.com/watch?v=Qssvnjj5Moo

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.