Samtidskonst, ”contemporary” har nått inflationens stadium. Det som tidigare var ett genombrott i konsthistorien har bleknat samtidigt som det har fått en infernalisk spridning. Modellen är enkel, utgå från den postmoderna, postkoloniala, feministiska diskursen, placera ämnet i en aktuell situation, gör en video, en installation, en workshop, en performance eller ett verk med publikens som deltagare. Det är naturligtvis möjligt att göra något bra även på dessa väl beprövade premisser men det har blivit svårt.
Zorn, ja, den figuren är ett lämpligt mål för en rad samtidsdiskurser och man kan lugnt säga att han inte har något avsevärt inflytande på samtidskonsten. Dock kan man bli förvånad. Sinziana Ravini, som brukar vara mycket radikalt samtidsinriktad med politiska skottsalvor har skrivit om Zorns utställning på Petet Palais i Paris (Aftonbladet). Utställningen öppnade den 15 september och pågår in i december. Ravini har idel lovord över utställningen. Ingen tvekan om att Zorn kunde sin sak och att det han gjorde främst handlade om färg och form. Måleriet har en tämligen svag ställning i samtidskonsten men för alla som är intresserade av måleri är Zorn en storhet. ”Zorns palett” är internationellt välkänd och många konstnärer har intresserat sig för vad man kan och inte kan med den. Hans palett skall alltså har utgjorts av få färger: svart, vitt, ljusockra och rött. Zorn har aldrig själv hävdat att han höll sig till enbart dessa färger, men de utgör hur som helst grunden för hans måleri. Jag har själv fifflat en del med Zorn (kompletterad med rondellhund) och då inser man att han måste ha haft lite hjälp av smaragdgrönt, gult och någon blå färg. Men många målningar kräver inte mer än grundpaletten. Jag märkte också att Zorns gråskala och dämpningar vanligtvis sker med svart vilket ger en särskild nyans. Den nyansen brukar inte rekommenderas. Dämpningar och gråskalor bör inte göras med svart färg. Men det kan fungera ändå och Zorn lyckades väl som var och en kan konstatera.
Nedan min senaste version av en Zornmålning med RH. Den gjordes i fjor och är tämligen trogen originalet även om färgåtergivningen på fotot inte är den allra bästa. Modellen i bakgrunden är dämpad i färgerna med hjälp av svart. När jag försökte på normalt sätt med ultramarin och umbra blev det fel. Lägg också märke till den skarpa gröna nyansen som är troget återgiven. Den nyansen kan man alltså aldrig få fram med Zorns grundpalett.
Intressant. Fin målning också.
Zorns tavlor har ett särskilt ljus, ljusockra och rött ger en värme, men är det kanske mörkare skuggor som framhäver känslan av en lågt belägen ljuskälla?
Zorn är kanske tillbaka men våra bröst är alltid de samma.
Min käre man svarade en god vän under ett besök på en badstrand när denna gjorde honom uppmärksam på en barbröstad solbaderska: säg till när du ser någon med tre bröst!
Ljusdämpning i ultramarin och umbra, är det för att erhålla kalla och varma skuggor? Eller beror det på färgen hos det som skuggas? Måleri är mycket intressant .
Den naturliga dämpningen sker med ultramarin (vanligtvis finns det krapplack och ljusockra + vitt i färgen). Man kan ge den lite mer värme med transparent järnoxid och ibland behövs lite rå umbra.
Jeg husker fra en tidligere bloggpost at du omtalte en nålevende kunstner med et begrenset fargevalg. Er dette en arv fra Zorn i svensk bildekunst?
Det är inte ovanligt att konstnärer har en begränsad färgskala, det finns gråmålare och blåmålare utan att man refererar till Zorn. Zorns palett är extrem och hade anspråket (fast det har blivit överdrivet) att kunna skapa alla färger. I hans målning Självporträtt med modell kan man se hans paletter med de fyra färgerna. De räckte till den målningen. Det är också möjligt att få fram såväl gröna som blå toner men de blir mycket oklara.
Tack för kunskapen. När man målar med färre färger behöver man egentligen behärska färre temperament för att få ihop bilden, eller handlar det om färgpreferens?
Hälften av alla de frekvenser våra ögon uppfattar är grönt, har jag hört, en konsekvens av evolutionen, farliga djur gömde sig i grönt, den som såg rörelsen först överlevde med högst frekvens. Men grönt är ingen särskilt populär målerifärg, tycker jag det verkar som? Har grönt någon olämplig egenskap?
Är Inge Schiöler en målare med avsiktligt begränsad färgskala?
Det brukar handla om smak när det gäller färgval. Det brukar vara så att i måleriinstruktionerna som man får behandlas grönt som ett särskilt problem. Det är sällan det går att använda rena gröna färger (i motsats till de övriga). Smaragdgrönt (eller den idag vanligare Phtalogrönt) är en hopplöst ilsken färg som måste blandas omsorgsfullt. En annan sak är att grönt främst passar landskapsmålaren.