Flaggstriden har fått konsekvenser på tidningsredaktionerna. Karin Olssons inlägg, som jag har kommenterat, fick även moteld av Marianne Lindberg De Geer. Och hon fick sig också en äkta Aagårdare. Aagård har lagt sig till med en populistisk stil och det är kanske nödvändigt för att vinna läsare. Men det gör ont eftersom han ändå kan bättre. Hon gör ett nytt försök att få sakerna på plats (Expressen)
En fängslande idé kommer från kulturredaktören på Helsingborgs Dagblad, Johan Malmberg. Han är mycket belåten med flaggverket ända tills han hör att konstnären har sagt sig älska Sverige. Därmed far fasan i honom och han målar upp en bild av den framtid när Sverigevännerna får för sig att bli samtidskonstnärer. Då blir det ond konst. För att komma i rätt stämning för denna passar han på att halka över rondellhunden ”som är relativt ensamt om att han anklagats för att vara ond konst”. (hd – artikeln är låst)
I Malmbergs vision frammanas ”högerradikaler som satsar på samtidskonsten för att iscensätta politiska verk indränkta i konstens skyddshölje.” Han tänker på flaggviftarna på Medborgarplatsen som en performance. Ja, ibland kan kulturredaktörerna uppenbarligen ha huvudet under armen. Samtidskonsten har en fast värdegrund och dess gränsvakter ser till upprätthålla den. Skulle någon avvika blir denne exkluderad. För det är ju så att samtidskonstens värderingar utdelas av samtidskonstens erkända agenter. Det finns naturligtvis inte en tillstymmelse till avvikelse. Mer än i en och annan redaktörs överhettade huvud.
Lite beröm till Vilks kan man se hos Sören Sommelius i hd. Han berättar om mitt föredrag på ett kulturhus i Råå.
Görs det konst om det onda då är det konsten som är ond.
License to offend (rätten att kränka) är en del av ett pluralistiskt samhälle och försvaras därmed av Europadomstolen.
Intressant att läsa hur Marianne Lindberg De Geer förklarar hur konsten fungerar för Karin Olsson genom att tillämpa den institutionella konstteorin. Undrar var hon fått det ifrån?
Den krökta flaggstången är närmast att likna vid nationalromantiska målningar från förra sekelskiftet. Då Karl XII:s likfärd, numera impotenta flaggstänger. Nationalromantikerna var iofs. duktigare hantverkare, annars inget nytt under solen, det handlar i båda fallen om kryperi inför makten (medveten eller omedveten). Konstnärer som inte är beredda att utmana eller ställa svåra frågor är helt enkelt banala.
..utmana eller ställa svåra frågor till makten..
ska det vara.
Så enkelt och svepande avfärdar man inte en epok. Nationalromantikerna tillämpade sina erfarenheter av det radikala franska måleriet med motiv från Sverige vilket ledde till en lång och bitter strid med det officiella akademiska måleriet. Cederströms Karl XII är en solitär och den har hållit sig främst genom sin äkthet. Det var Cederströms omöjliga projekt som han lyckades genomföra med måleriska och kompositionella medel jämte dess symbolik. När nationalromantikerna fick sitt fulla erkännande fanns redan den nästa generationen på plats med det moderna genombrottet i svensk konst som naturligtvis inte skedde utan stora motsättningar. Ja, för Carl Larssons del slutade med att man refuserade hans Midvinterblot. Den ivrigt diskuterade flaggstången är i ett sådant sammanhang mest en blindgångare.
Fra hd: ”Efter 37 år blev jag nyligen kallad till ett möte med Länsstyrelsen. Man ville förhandla om en avvecklingsplan.”
Hvordan går det med forhandlingene? Er Länsstyrelsen klar over hvilken skatt de har i sin midte? Jeg ønsker ikke å gjøre ting vanskeligere ved å spørre, men Nimis fremstår som enestående som land art i Norden: 37 år så langt – hvor finnes dets like?
Er det ønskelig og mulig at kunstinteresserte skriver til de lokale myndighetene? Hva er i så fall adressen?
Det handlar inte om äkta eller inte, eller om väl eller dåligrt utfört, det var inte min poäng. Cederström må ha utmanat akademin, men knappast rådande konsensus. Han var ingen Strindberg och målade definitivt inte sin tids rondellhundar.
Även om Cederström inte var någon stridbar konstnär lyckades han väl med sitt bidrag – i kontrast till det eljest tämligen kitschiga och blodlösa historiemåleriet. Även sådana konstnärer har en plats. Allt handlar inte om att utmana makten. Utmaningarna måste ha form och att utveckla den och dess möjligheter är en nödvändig del av konsten.
Visst är det så, det mesta av den goda konsten har inte skapats i syfte att utmana, men det var fortfarande inte min poäng. Av någon anledning är det som förargar och väcker obehag som lever ett eget liv och får oss att tänka ”eljest” som det heter på norrländska. Jag menar inte att alla konstnärer ska vara bildstormare, men om ingen är det är vi illa ute och de som känner att de blir klappade medhårs bör känna ett krypande obehag.
För övrigt är det varje människas ansvar, oberoende av om de är konstnärer eller inte, att försöka förstå sin samtid och genomskåda makthavares retorik och agenda, även om de (dvs. makthavare) tror sig ha goda syften.
Jag förstår vad du vill säga men vad jag reagerade mot var att du skrev att nationalromantikerna kröp för makten. Så var alltså inte fallet. Om än du har en poäng så behöver inte generalisera i konsthistorien.
Det blev inget av det. Länsstyrelsen främsta mål var att få en avvecklingsplan samt att alla åtgärder skulle kräva dispensansökan. Det blev nej tack.
Från Graven,
Hur tror du det nya islamistiska partiet Jasin som vill registrera sig hos valmyndigheten inför valet 2018 kommer att klara sig mot Europadomstolen med delorganisationer som vill inskränka yttrandefriheten genom att förbjuda kränkningar av profeten Mohammed.
Europadomstolen förmår knappast stå emot PK-trycket. Britterna har insett detta men har redan problem med inhemska femtekolonnarna som sticker käppar i Brexit-hjulet. De östeuropeiska nationalstaterna blir mer eller mindre auktoritära frizoner.
I vidare bemärkelse kommer väl ett muslimskt parti att dränera S.