2397: När det mesta försvinner

För ett par dagar sedan citerade signaturen Inge från ett tv-program att 98 % av all samtidskonst var skräp. Skräp är väl att ta i men gallringen är hård och det mesta försvinner. I sin bok om konst och ekonomi skriver Don Thompson att det i London finns ungefär 40 000 verksamma konstnärer och ungefär lika många i New York. Av dessa 80 000 är ca 75 superstjärnor, 300 är framgångsrika med stora gallerier bakom sig. Nästa nivå utgörs av omkring 5 000 som delvis har gallerirepresentation men som är tvungna att komplettera sina inkomster med undervisning, skrivande eller understöd. Man beräknar att ca 30 000 konstnärer i London och New York går runt i städerna och prövar att få gallerikontakter. Det lyckas sällan.

Konstscenen var tidigare mycket lättare att överblicka. Antalet konstnärer, totalt sett, var mindre och verksamheten koncentrerades till tämligen klara frontlinjer. Det är inte några större problem att identifiera t ex Picasso och Matisse som ledande banbrytare liksom deras efterföljare. Och för hela 1900-talet är det inte särskilt svårt att sålla ut de intressantaste insatserna. Men när vi kommer in på 2000-talet genomgår konsten en väldig expansion och vi får tämligen plötsligt samtidskonstnärer från hela världen samtidigt som bedömningsgrunderna blir oklara. Att det blir oklart hänger samman med att innehållet, kontexten tilldelas en huvudroll. Och denna kontext bygger alltså framför allt på sociala och politiska ämnen. Som en följd av detta blir det nödvändigt att ta hänsyn till könsfördelning och etnicitet när en utställning skall ställas samman. Curatorn får en överordnad roll att hålla samman konstvärldens utspel och varje större utställning innebär en recension av curatorn. Medan konsten tidigare har aktiverat sig genom överskridande förnyelse tillkommer mäktiga hinder för att fortsätta den linjen. Curatorn kan inte verka överskridande eftersom denne är bunden vid sin roll som förmedlare och rättvisefördelare. Ett annat hinder är att institutionerna vill visa den mest aktuella konsten vilket betyder att den begränsas av institutionernas värdegrunder.

Samtidskonsten är våldsamt produktiv och det är helt uppenbart att det mesta måste försvinna. Ingen konsthistoria kan innehålla så mycket som det nu produceras över hela världen. Och för att hålla det levande måste det också bekräftas och diskuteras i konstvärlden. En del kan ändå räddas genom att man bibehåller nationella konsthistorier, dvs. verk och verksamheter som inte får plats i den internationella översikten. Eller skapar sådana eftersom många länder inte har någon tradition för västerländsk konsthistoria (för det är den som är utgångspunkten).

Sedan kan man fråga sig vilka verk och vad som skall ta plats i den internationella konsthistorien. Det är möjligt att konsthistorien, i varje fall från början av 2000-talet och decenniernas framöver kommer att skrivas som händelser. Alltså att konsthistorien blir en beskrivning av vad man har uppmärksammat. Med de stora utställningar i centrum. Vilket betyder att konsten är bunden vid att vara strängt tidsbunden.

Det här inlägget postades i konstteori. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till 2397: När det mesta försvinner

  1. DanTor skriver:

    Måleri eller måleriet, njae tänker ej på plankstrykare, ehmm dock, endel är säkert sprunget från-det.
    Displayer-displayer överallt displayer, displayer som kastar sig displayer som – – –
    – Böveln vad inbillar vi oss, ges fråga -vad mycket seende finns som kan/vill uppfatta, efter uppväxt och sitt fortsatta självvalda liv framför en display, – vad tror ni är möjligt med dessa generationer av display-slavar och så vidare in i en oöverskådlig framtid med såatt-säga, You-tubare?
    Surt sa någon och kommer detta att enda-upp i, fotoutställningar?

  2. Vera Smaragd skriver:

    ”Det är inte några större problem att identifiera t ex Picasso och Matisse som ledande banbrytare.” Nä, inte i efterhand. Allt verkar så klart och redigt i backspegeln, men konstscenen var lika kaotisk då som nu.

  3. Lars Vilks skriver:

    Nej, konstscenen var inte lika kaotisk. På Picassos tid fanns den till allra största delen i Paris. Sensationerna visades vanligen på höstsalongen. Vilka som blev markerade blev snabbt känt och när Picasso gjorde Flickorna i Avignon behövde han inte ställa ut den. Den blev känd ändå och man kunde gå till hans ateljé för att se den. Matisse intog snabbt en ledande ställning med tre provocerande utställningar inom loppet av två år. Och Picasso kvitterade tillsammans med Braque. Det är svårt att finna lika klara och enkla exempel i dagens konstvärld.

  4. Inge skriver:

    På nettet finnes en BBC-dokumentar kalt “The Banker’s Guide to Art”, som tar for seg den kyniske delen av kunstverdenen, tilbake fra slutten av 1800-tallet. Da hadde en enkelt kunsthandler et halvmonopol på impresjonistisk kunst og kunne styre markedstilgangen. I nyere tid skjer noe av det samme for eksempel med ny britisk kunst og med prisen på Warhol-bilder. En liten gruppe gallerister og styrtrike samlere påstås å styre markedet.

  5. sl skriver:

    Galleristerna kan knappast styra konstproduktionen, bara försöka försörja sig på den. Den som har ett förråd av konst med marknadsvärde aktar sig för att sälja av i sådan omfattning att utbudet ökar med sjunkande pris som följd.

  6. Inge skriver:

    “Det är möjligt att konsthistorien, i varje fall från början av 2000-talet och decenniernas framöver kommer att skrivas som händelser. Alltså att konsthistorien blir en beskrivning av vad man har uppmärksammat. Med de stora utställningar i centrum. Vilket betyder att konsten är bunden vid att vara strängt tidsbunden.”

    Jeg prøver å forstå konsekvensene av en slik kunsthistorie og kunstsynet det formidler. Kunstakademiene vil tilpasse seg og velge ut søkere som viser vilje til å underkaste seg det gjeldende. Kunststudenter må ha gode sosiale evner, siden nettverksbygging er avgjørende for å nå ut med uttrykket sitt (kontakt med gallerister, kuratorer, kunstskribenter, kunsthistorikere, samlere, rike tanter i staten).

  7. Inge skriver:

    Jeg har kjøpt to bilder den siste uken, ett av en kjent og ett av en ukjent maler. Begge forsvinner i forhold til samtidskunstteorien, men for meg betyr de noe.

    Picassos Guernica er utenfor min økonomiske rekkevidde, men andre kunstnere følte like sterkt om krigen og har uttrykt det. Nå eier jeg et slikt bilde.

  8. Inge skriver:

    Jeg vet ikke om det er lov å uttrykke glede på vilks.net, men i dag mottok jeg de to maleriene og jeg føler meg som et barn på julaften.

  9. Jan skriver:

    Lars citerar
    I sin bok om konst och ekonomi skriver Don Thompson att det i London finns ungefär 40 000 verksamma konstnärer och ungefär lika många i New York.

    I en aktuell artikel i Hyperallergic som handlar om konstnärerna i New Yorks sociala situation anges ett betydligt högre antal aktiva konstnärer

    Despite the challenges artists face when it comes to securing apartments, studios, and practice spaces, New York City, in 2015, was home to a record number of artists: 56,268, which marked a 17.4% increase from 2000. (Forman, that year, published a study emphasizing how the city’s cultural sector was thriving). While Manhattan still reigns as the borough with the most artists, it saw a 10% decline to 26,650 between 2000 and 2015. Unsurprisingly, areas that lost the most were the West Village, Tribeca, and the Financial District, with a 24% collective decline to 5,234; and the Lower East Side, which lost 17% of its artists, leaving 2,413 residents in 2015.

    https://goo.gl/HFzo2x

    Jan

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.