2375: Venedigbiennalen, katastrof eller cykelpedal?

En ganska rolig sak i Venedigbiennalen försiggår i paviljongen för Bosnien-Hercegovina. Bland annat är ett antal svenskar inbjudna däribland Sinziana Ravini och Fredrik Svensk på initiativ av konstnärerna Radenko Milak och Roman Uranjek. (SvT)
Temat, förutom att traditionellt vara antinationellt, ställer frågan vad det innebär att leva i ett slags katastrofsituation och hur konsten skulle se ut med ett sådant utgångsläge. Följande citat kommer från programförklaringen:

“After the second world war, the German philosopher, Günther Anders, considered Auschwitz and Hiroshima the two founding events of an era in which humanity has become incapable of representing what it has set up or created.
The impossibility of representing catastrophe is, paradoxically enough, not related to the absence of documentation, in particular of visual documentation. The unrepresentable is primarily defined as the inability to take measure of disaster. At the same time disaster and desire share the same distant etymology. ’University of Disaster’ can therefore also be read as ‘University of Desire’, desire as antidote to the crushing feeling of
powerlessness in the face of surrounding disaster. What can art do in this new era of unrepresentable disaster? What is the relation between disaster and desire today?”

Det kan verka övertygande men representationsproblemet är generellt och särskilt accentueras i konstsammanhang eftersom konsten kräver fördjupning och alltid strävar mot det enskilda. I texten ovan lägger man märke till att det blir samma sak som ”det sublima”, alltså det som är större och än allting annat och oåtkomligt. Liksom allting kan bli sublimt kan allting bli oåtkomligt för representation. ”Fred och välstånd” går inte att återge och inte ens ”cykla med hjälp av cykelpedaler”. Hur skulle det vara att leva i ett slags välståndssituation och hur skulle konsten te sig?

Man får nog anta att det föreliggande programmet är ett sätt att projicera några politiska ståndpunkter.

Det här inlägget postades i Biennaler. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till 2375: Venedigbiennalen, katastrof eller cykelpedal?

  1. sl skriver:

    Jag läste expressenartikeln. På vilket sätt ligger Phyllida Barlow på gränsen till riktigt bad taste? Hennes ”Dock” i Tate Gallery var iofs ful, men det är kanske inte anledningen?

  2. Lars Vilks skriver:

    Man kan väl säga att en expanderande krokandeg ligger nära till hands. Och det är en möjlighet för samtida skulptur.

  3. CeDe skriver:

    För dem som liksom jag inte visste vad krokandeg var:
    5 äggulor, 4 msk vispgrädde och 2 msk skirat smör vispas med så mycket mjöl att degen kan kavlas.

  4. Inge skriver:

    Jeg skulle ønske at du fikk kuratere en stor utstilling, slik Expressen spør om, som en av de store biennalene eller kanskje triennalen i Bergen. Du har en historie som professor ved kunstakademiet i Bergen og har hatt innvirkning på kunsten her. Det du skriver om et radikalt grep i kunstverdenen bør få en sjanse.

  5. Ludvig K skriver:

    Jag hörde Ravini och Svensk i SR häromdagen. De låter båda rätt kloka tycker jag. Men jag fick samtidigt intrycket av att deras verksamhet är en rätt skyddad verkstad där det viktigaste tycks vara att hitta rätt formuleringar, och kanske inte att tänka så mycket. Ett slags lek med ord mer än ett riktigt kritiskt diskuterande. Blev rätt trassligt när de uttalade sig om att inte utnyttja folk utanför konstvärlden till att titta på, och sedan skulle försvara Olafur Eliassons verk med flyktingarna.

  6. CeDe skriver:

    En nordisk paviljong och Vilks vid rodret – ja, det vore något det Inge!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.