2370: Konstens spekulativa politik

Konstens betydelse är ett synnerligen aktuellt ämne. Vid varje biennal kan man skåda hur curatorerna ger sig hän åt ett retoriskt blomsterspråk om konstens förträfflighet. Om några veckor är det dags för Venedigbiennalen och curatorn Christine Macel får i en intervju frågan om biennalen kan förändra världen. Hennes svar är ”Ja och nej”. Konsten kan inte direkt reda ut populism, demokratins förfall eller mänskliga rättigheter men den kan återskapa världen, menar hon. Som exempel tar hon J. L. David, den franske revolutionsmålaren som onekligen spelade en roll i politiken. Han skapade en rad tendensiösa verk som stödde revolutionen såväl som design av revolutionsuniform och arrangemang för revolutionens nya festordningar. Han ingick på så sätt i skräckväldet. När detta gick omkull lyckades han komma undan giljotinen och erbjuda sina tjänster åt de nya ledarna. När Napoleon tog över blev han kejsarens målare och när denne besegrades erbjöds han amnesti men gick i landsflykt i Belgien. Denne förebild förefaller inte riktigt stämma överens med vad man förväntar sig av en internationell samtidskonstnär. Möjligen kan det finna lite revolutionsromantik som lockar.

Till Biennalens inbjudna konstnärer hör Ernesto Neto, den brasilianske stjärnan som nog har passerat sitt allra bästa. Han har inviterat en sydamerikansk indianstam som erbjuder sin hjälp för att reda ut världens elände.

Nåväl, detta är inga nyheter utan en del av det man kalla språnget från konstens spekulativa estetik till den spekulativa politiken.

Det här inlägget postades i Biennaler. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till 2370: Konstens spekulativa politik

  1. sl skriver:

    Konstens tilltänkta roll i kampen mot populism och demokratins förfall skickar mina i helt annan riktning; Tolkien. Han ansåg att demokratin i sitt sköte bar civilisationens undergång, tyvärr kan jag inte riktigt redogöra för hur det skulle gå till, men jag tror att ”det lägsta hos människan” skulle segra under demokratin. Förnäma modernistiska författare och deras hejaklackar ansåg nog inte att Tolkien var en riktig författare, alltså implicit ingen konstnär. Tolkien var mycket riktigt professor i ämnet jämförande lingvistik, dvs studiet av ordstammar. Ett mycket intressant ämne för den som studerar civilisation, som förstås ytterst bärs av språket.

    Jag tror inte Tolkien brydde sig om vad stilen för dagen hade för åsikter. Vid ett tillfälle var en reporter på besök hos honom, och noterade att i Tolkiens småborgerliga lilla radhus hängde ”gräsliga tavlor” på väggarna. Man tänker sig då Johannes Döparen huvud på ett fat, eller gråtande femåring med för stora ögon. Numera tror jag det var vanligt landskapsmåleri. Stora delar av Tolkiens litteratur är landskapsbeskrivande.

    *Förskräckligt*.

  2. Stefan Plahn skriver:

    ”Han har inviterat en sydamerikansk indianstam som erbjuder sin hjälp för att reda ut världens elände.”

    Jag skrattade högt åt den formuleringen. Din avmätta attityd till konstvärlden är underhållande att läsa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande *