2359: Fiktionen och substansen

Med postmodernismen kom dekonstruktionen, dvs. att bryta ner en händelse eller en berättelse för att spåra hur den har byggts upp. Resultatet var tämligen givet, verkligheten blandar sig med fiktionen. Det som man hade tänkt sig var en substans blir upplöst i en rad referenser. Det var ett utmärkt sätt att göra upp med modernismen samtidigt som det kastade ljus över hur det samtida livet är uppbyggt och vad det är influerat av. En följd var den postmoderna medvetenheten som Umberto Eco uttryckte i ett ofta åberopat citat:

“I think of the postmodern attitude as that of a man who loves a very cultivated woman and knows that he cannot say to her “I love you madly”, because he knows that she knows (and that she knows he knows) that these words have already been written by Barbara Cartland. Still there is a solution. He can say “As Barbara Cartland would put it, I love you madly”. At this point, having avoided false innocence, having said clearly it is no longer possible to talk innocently, he will nevertheless say what he wanted to say to the woman: that he loves her in an age of lost innocence.”

Det stod snart klart att en av de viktigaste källorna till påverkan var filmen. Till livets alla delar hämtar omgivningen inspiration ofta utan att märka det. Ett av de centrala konstverken som byggde på detta skapades av Pierre Huyghe: The Third Memory (2000). En bankrånare som inburad ser en film om sitt bankrån kan inte hålla isär vad han själv var med och vad han fick med sig från filmen. Ämnet har penetrerats grundligt och frågan är vad som ytterligare kan pressas ut. Den frågan ställer jag mig utifrån SvT:s presentation av Tova Mozards videoprojekt från Los Angeles där hon låter två skådespelare vara två skådespelar som skall spela poliser. Hon har kommit fram till att poliser påverkas av film och tvärtom. Säkert kan det vara så men det skulle vara intressant att få en bild av vilka filmer som influerar den svenska dialog- och dra-sig-tillbakapolisen. Mozard har också likheter mellan spågummor och poliser: ”Det de har gemensamt är att de är väldigt hårda. De här spådamerna jag har träffat är liksom stenhårda. De viker liksom inte en tum från deras yrken och vad de tror på. De har en väldig pondus.”

Konstnärliga undersökningar är djupt subjektiva. Man kan ju fråga sig vilka likheter som finns mellan dessa två kategorier och ett otal andra. Och vilka yrkeskategorier som är stenhårda och visar en väldig pondus. Men det ingår inte i undersökningen. Den konstnärliga undersökningen har rätt att nå fram till vilka förbindelser som helst. Frågan är förstås vilken infallsvinkel betraktare skall inta. Kul grej? Är det verkligen så här? Den estetiska vägen till kunskap ger garanterat oväntade resultat?

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till 2359: Fiktionen och substansen

  1. DanTor skriver:

    Vilks och stycke 3 två första meningarna, -” —- en av de viktigaste källorna till påverkan var filmen. Till livets alla delar hämtar omgivningen inspiration —”

    Det kan väl aldrig vara på det viset att du funderar om att filmen är medelpunkten?

  2. Lars Vilks skriver:

    Nej, det är inget man behöver fundera över. Men filmen täcker inte riktigt allt.

  3. Från Graven skriver:

    Ha ha haa!!!!

    Nu när Lindberg åker på stryk för sin relativisering av flickebarnen som “får sin egen plats” i islamska skolbussar så är det väl på sin plats att understryka hur

    MULFHAMMAD

    tycker detta är OK om endast folkviljan vill ha det så.

  4. Från Graven skriver:

    …och deras realpolitiske pragmatiske vän KRISTER!!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.