Så var det händelsen med Londongalleriet LD50. I fjor arrangerade man en konferens ”Neoreaction” där företrädare för högerextrema ståndpunkter deltog. Galleriets ledare Lucia Diego beskriver sig själv som tillhörande den politiska mitten. Men hon tar inte avstånd Trump, en i konstvärlden otillåten åsikt. Galleriet har nu blivit hett stoff och drabbats av argsinta demonstranter som kallar det för fascistiskt och rasistiskt. De kräver att galleriet skall stängas och det verkar som om det blir så.
En provocerad Natalia Kazmierska ser mycket i det här. Nu kommer extremhögern in i konsten med sådant som hon menar inte är konst (Aftonbladet):
”Ett galleri i London har till exempel ställt ut skulpturer föreställande Pepe the frog, grodan som blivit althögerns symbol. Man anordnade också en kulturkonferens med talare som Brett Stevens – känd för att ha uttryckt beundran för Breivik.
Jag vet inte vad ni känner, men jag blir chockad. Provocerad.
Hur kan det här ens få kallas konst? frågar jag mig.”
Tyvärr är det så att Kazmierska inte är intresserad av att belysa galleriet och vilka intentioner man har haft. Hon nöjer sig med att skriva en enkel propagandaartikel.
Hur som helst är det konstteoretiskt intressant eftersom det handlar om konstens gränser. Vad man rimligtvis kan acceptera. Det här förefaller inte vara särdeles avancerat, att skapa diskussioner kring olika ideologier har varit en naturlig del av konstens verksamhet. När t ex konstnären Jonas Staal anordnade en konferens för terroristorganisationer på Berlinbiennalen 2012 fanns det inga invändningar.
Extremhögern har naturligtvis ingen möjlighet att göra sig gällande i konsten vars stränga ordningar sorterar bort det mesta som inte följer spelreglerna. Om det material som visades var egentliga konstverk eller enbart illustrationsmaterial vet jag inte. ”Fake art” är det under alla omständigheter inte. Antingen är det konst, men av ringa kvalitet, eller så handlar det enbart om att arrangera ett kontroversiellt debattforum.
Hur ställer sig då konstvärlden till detta? Kazmierska är ingen bra representant eftersom hon kan för lite och agerar efter ideologisk övertygelse. Men The Guardians rutinerade konstkritiker Jonathan Jones tar konstens frihet i försvar (Guardian).
Det brukar talas om att konst skall vara kontroversiellt och gärna provocera. Att en riktigt bra provokation alltid följs av ogillande kommentarer som ”så kan man inte göra” vet vi sedan länge.
Mer om detta:
The Art Newspaper
NYTimes
”Kazmierska är ingen bra representant eftersom hon kan för lite och agerar efter ideologisk övertygelse.”
– Exakt vad jag, som var otroligt musikintresserad, irriterade mig på, hos musikkritiker när det begav sig. På den tiden jag läste musikkritik. Kritiker är så sällan opartiska när de granskar ett verk av konst eller musik. Man vet inte om de är korkade, och inte har en aning om vad de skriver om. Eller om de bara vill ta tillfället i akt, att så ofta det bara går, ropa fascism. För det upptar en så stor del av deras tid att tänka på fascism, att minsta antydan, även om det är uppenbar ironi, blåses upp till största allvar.
De raka S-en i bandnamnet Kiss var ett sådant. För att inte tala om Kraftwerk, de var ju från tyskland och hade slips. Eller amerikanska artrockbandet Devo, om deras album ’Oh, No! It’s Devo’ (från wikipedia):
”Devo’s co-founder and bass guitarist Gerald Casale stated that the album was born out of critical reviews in which the band were alternately described as both ”fascists” and ”clowns.”
http://www.expressen.se/gt/ledare/yttrandefrihet-maste-fa-vara-upprorande/
”Vi måste tala om hur upprörda vi är” 😉
Det brukar talas om att konst skall vara kontroversiellt och gärna provocera. Det ska provoceras politiskt korrekt, där ligger svårigheten. När det som verkligen är kontroversiellt och provocerande ligger utanför åsiktskorridoren förändras dess kvalitet till någonting negativt.
Här på hemmaplan har vi fått en egen story på sistone. Valandstudenten Emil Carlsiö som gör ett verk till Sjöfartsmuseet:
https://www.gp.se/nöje/han-gör-konst-med-hakkors-ställs-ut-i-göteborg-1.4200708
De korrekta har givetvis ryckt in och försöker nu korrigera. En protestlista har installerats. Det nazistiska konstverket måste helt enkelt väck. Påminner mkt om fallstudien ovan.
Natalia Kazmierska är bara ironisk säger man på Flashback:
Natalia Kazmierska gör ny ironisk krönika – nu om högerextrem konst!
https://www.flashback.org/t2823329
Paul Stanley och Gene Simmons är judar, dubbelironi!
Alltså KISS’ grundare!