2423: Rosa Barba på Malmö konsthall

Den nye konsthallschefen Mats Stjernstedt har inlett med en utställning som man inte kan annat än applådera: Rosa Barba i stort format. Barba är ett stort i konstvärlden (ranking 222) och blev allmänt känd i slutet av 00-talet. Hon arbetar med film och video. Främst förknippas hon med analoga filmprojektorer. Dessa spelar en stor roll i utställningen, väldiga maskiner som fortfarande är i full funktion för att visa celluloidremsorna.

En utgångspunkt för Barba (och det är hon inte ensam om) är Robert Smithson Landart-projekt Spiralformad vågbrytare från 1970. Den är ett exempel på skulptur/projekt-idén som kom med den konceptuella konsten. Spiralformad vågbrytare är en fysisk skulptur men den består också av texter samt en film. Barbas omfattande installation i konsthallen har en centralpunkt Blind Volumes (2016), en konstruktion som liknar en skulptur av balkar men som innehåller filmer med olika teman.

Konstnärer som visar videoinstallationer kan ha det svårt att finna en balans mellan den fysiska uppställningen och de filmer som visas. Ofta blir det filmerna som är huvudsaken. Barba har lyckats väl med att ge en sammangjuten framställning av film och de fysiska miljöerna där filmerna utspelas. Den tekniska apparaturen är sevärd, så sevärd att konstnären själv inte vill göra för stor affär av saken. Det kan påminna om ett museum över gamla projektorer. Själv menar hon att valet av analog film är dess högre kvalitet.

Det är välgörande med att tolkningarna av installationen och filmerna har en öppen karaktär, ej inlåsta i något bestämt statement. Vi kan därför glädja oss åt att finna ett utrymme för en estetik som inte har något fixerat socio-politiskt mål.

Den får varmt rekommenderas.


Mats Stjernstedt och Rosa Barba vid pressvisningen


Blind Volumes


Projektor med filmvisning (From Source to Poem)

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

En kommentar till 2423: Rosa Barba på Malmö konsthall

  1. Ateisten skriver:

    Mer än 50?000 Stolpersteine, ”snubbelstenar”, har lagts ned runt om i Europa för att minnas Förintelsens offer.
    Läste det här i DN http://www.dn.se/kultur-noje/monument-over-dem-som-skulle-raderas/ och ju längre jag kom i texten desto mer skämdes jag över att vara svensk.
    En sten läggs ner i marken utanför ett hus där någon av Förintelsens offer har bott. Varje sten är 10×10 centimeter och inleds med raden: ”Här bodde…”, följt av namn, födelseår, läger samt dödsår eller ordet ”överlevde”.
    Av artikeln framgår att man också gjort försök att lägga ner sådana stenar i Sverige men har förstås mötts av motstånd. Den här formuleringen fick mig nästan att kräkas:
    ”Gruppen konstaterade bland annat att påminnelser av tragisk art eller dramatiska uppskakande händelser inte enbart är av positivt slag utan även kan upplevas en aning skrämmande. Gående som passerar en sådan plats kan kanske rentav känna motvilja mot att röra sig fritt.”
    Vi borde bilda en förening som tillverkar nya stenar och placerar ut dem. Föreningen leds av LV och Greven och lämplig stad att börja i är Malmö, som förmodligen håller störst andel förintelseförnekare. Ola Larsmo bistår säkert gärna med data.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Var god svara på följande * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.