Igår deltog jag i Fri Debats möte i Köpenhamn. Fri Debat är alltså en sammanslutning som ägnar sig åt yttrandefriheten. Gårdagens begivenhet utgick från det mastodontverk som skrivits av Frederik Stjernfelt och Jacob Mchangama Men – Ytringsfrihedens historie i Danmark. Kommentarer från författarna (mycket läsvärda) kan man finna i Information.
Angående det heta och svåra ämnet Islam och yttrandefriheten har författarna kommit med följande uttalande (Alltinget):
”Muslimer i Danmark har en grad af frihed, som de ikke ville have i noget muslimsk land. Men man må kunne sige: Du kan leve her i Danmark, selvom de fleste danskere ikke bryder sig specielt meget om islam og synes, at din levemåde er meget fremmed,” siger Mchangama og fortsætter:
”Til gengæld må du acceptere, at folk giver udtryk for deres modvilje i den offentlige debat og ikke har nogen pligt til at respektere islamiske trossætninger.”
Stjernfelt supplerer: ”Vi danskere har nok i for høj grad undladt at gøre opmærksom på, at ytringsfriheden har de to sider, at hvis du vil have goderne ved et open society, så må du også tage de grundlæggende konditioner om en offentlig sfære, hvor robust kritik er tilladt.”
Mchangama: ”Det er adgangsbilletten til det åbne samfund.”
Det slags uttalande är mindre vanligt i Sverige men man får säga att det sätter sakerna på den plats där hör hemma. Yttrandefriheten är ett uttryck för ifrågasättandet av auktoriteter och kan inte relativiseras bort.
Möte med Fri Debat (det serveras julglögg)
sl
Hört talas om det. Finns även en idé om att nyliberaler är ex-leninister. Under 1900-talet utformas en rad tanketraditioner av f.d. kommunister, som efter att fått kännedom om någon särskild vidrighet i Sovjet, gör avbön från kommunismen, blir vänner av amerikansk kapitalism istället. Belackarna menar att de, efter att ha gjort sin avbön från kommunismen, borda företräda en direktdemokrati, eller, socialism utefter den skandinaviska modellen, istället för amerikansk neokonservatism/ nyliberalism. Därav beskyllningen om sambandet mellan Trotskij – neocons, och Lenin – nyliberalism.