Den nationella yran har knappt lagt sig. Idag är det Annandag Gustav II Adolfsdagen. Jag får medge att den stora entusiasmen saknas, även på själva den skälvande dagen, den 6 november. Dock i åminnelse från min skoltid då den dagen togs på stort allvar och vår skollärare frammanade en sorglig stämning insvept i tänkta Lützendimmor. Vid den tiden (och det är slutet av 1950-talet) fanns det fortfarande historiker som menade att Gustav II Adolf borde bära tillnamnet ”den store”. Nå grundläggaren av den svenska stormaktstiden är inte längre i ropet och vi får istället nöja oss med att se på de svenska framgångarna i konstvärlden. Det var ett år sedan jag senast såg över läget och även om Sverige inte är en stormakt i konsthänseende så har vi en del internationellt placerade artister. Nathalie Djurberg har under lång tid hållit en fast och imponerande hög position. Generellt sätt är emellertid de flesta aspiranterna på väg neråt och de flesta positionsförändringar handlar om vilka som har fallit tillbaka minst. Ett intressant stjärnskott är Nina Canell som har tagit sig in i den verkliga eliten. Hilma af Klint fortsätter att uppträda som ”emerging artist” och har under det senaste året gått fram över 200 placeringar. Så ser man också att vår enda konsthistoriskt verifierade konstnär, Öyvind Fahlström stärker sin position.
Observera att ”allas lika värde” inte gäller i konstvärlden.
1.1.1. Nathalie Djurberg 321 317 320
2.2.2. Klara Lidén 443 393 395
3.4.5. Öyvind Fahlström 527 589 760
4.5.4. Nina Canell 621 652 678
5.3.3. Karl Holmqvist 633 612 569
6.6.6. Runo Lagomarsino 841 781 908
7.8.8. Goldin + Senneby 1085 1115 1006 989
8.9.9. Sofia Hultén 1210 1164 1098 1036
9.7.7. Johanna Billing 1307 1101 966 896
10.10. Meriç Algün Ringborg 1402 1444
11.11.10. Andreas Eriksson 1602 1592 1590
12.12.12. Hilma af Klint 1824 2093 2079
13.14.18. Kajsa Dahlberg 2303 2147 2309
14.16.11. Matts Leiderstam 2391 2247 1995
15.17.19. Ann-Sofi Sidén 2536 2255 2331
16.18.13. Henrik Håkansson 2593 2258 2123
17.15.17. Annika Eriksson 2622 2170 2286
18.13.15. Annika Larsson 2699 2128 2169
19.20.14. Carl Michael von Hausswolff 2785 2509 2131
20.19.16. Annika von Hausswolff 2847 2346 2270
21.22. Lina Selander 2938 2892
(placeringar och positioner tillsammans med två tidigare sammanställningar)
Arbeten av Nina Canell
Gustav Adolfs-bakelsen finns ju kvar. Själv är jag inte så nationellt sinnad, utan väljer Budapest i konditoriet. Kosmopolit, således.
Jag noterade Annika von Hauswolff på listan över de ojämlikt framgångsrika; det finns en Anna von Hauswolff som sjunger pop till kyrkorgel med trummor bas och gitarr. Hon anses samtidigt ”bra” och ”tar sig själv på allvar”, vilket brukade vara en otänkbar kombination. Men ”the times they have a-changed”. Ojämlikhet är numera bra, nästan ett villkor för progress. Kyrkorgel är pop? Det ska man inte dra för stora växlar på, det är ”rösten som är grejen” med Anna. Kyrkorgel är däremot svensk tradition, och följaktligen negativt. För hur länge till ?
Jag undrar om Hilma af Klints rykte kommer att utvecklas som hennes litterära systrar Jane Austen och systrarna Brontë och till slut helt överskugga Hilmas samtida manliga kollegor.
Under sin livstid var dessa litterära damer föga kända och för hundra år sedan när Fredrik Böök gav ut serien ”Världslitteraturen de stora mästerverken” fick de ingen plats i Bööks parnass. I dag är Bööks fixstjärnor Byron, Scott, Harding och Dickens utkonkurrerade av sina kvinnliga kollegor. ”Förnuft och känsla” har helt enkelt vunnit på knockout mot ”Ivanhoe”.
Om hundra år är kanske också Hilma af Klint och Frida Kahlo de enda tidiga 1900-tals modernister allmänheten kan relatera till. Hur det än går så är onekligen kvinnornas comeback från graven både inom litteraturen och konsten ett talande bevis på hur könsrollerna i samhället genomgått en revolutionerande förändring de senaste decennierna!
Det är verkligen illa om manipulerande konsthistoriker lyckas göra af Klint till modernist.
En liten sidogren av modernismen kan väl Hilma ändå få anses befunnit sig på Lars?
Det har hon redan fått. Etablissemanget vill ha en kvinnlig modernist till varje pris.
Anledningen till att Jane Austen, Mary Shelley och systrarna Brontë i dag fortfarande läses medan många av deras samtida manliga författarkollegor närmast glömts bort beror väl på att synen på vad som är ”fin” litteratur ändrats.
I det tidiga 1800-talets litteratur var det poesin och inte prosan som hade högst status. i dag läser väldigt få människor poesi medan prosan och då främst romanen numera har minst lika stor prestige som poesin.
Om Hilma af Klint om hundra år brädat sina samtida manliga kollegor så tror jag att det också skulle vara en följd av en förändrad syn på vad som är ”stor” konst i allmänhet och modernism i synnerhet. Ungefär samma utveckling som gjort att många i dag läst fru Shelleys Frankenstein medan väldigt få läst herr Shelleys dikter.
Problemet med af Klint är inte en fråga om vad som är ”fint”, utan att hon hade ett totalt ointresse för konst som sådant. Hennes intressen var spiritism, teosofi och Steiner. Alla hennes bilder handlar om detta område på ett närmast illustrerande sätt. Vad man kan göra är att totalt strunta i Klints intentioner och läsa dem som modernistiska verk eftersom en del av dem kan verka besläktade med Kandinsky och andra. Jag har svårt att förstå vad du menar med ”en förändrad syn på modernism”. Inte tror jag att man ersätter den med teosofiska läror. Modernismen är ju definierad som en förändring av estetiken från det akademiska till expressionism och abstraktion. Och det är dessutom där man helst vill peta in Klint.
Jag känner mig inte kompetent nog att gå i polemik med dig Lars när det gäller konst, särskilt då 1900-tals konst.
Jag vill ändå ställa en fråga till dig Lars som du antagligen finner dum. Varför skulle inte definitionen av vad modernism är kunna genomgå en förändring med tiden, så att af Klint passar in?
Modernismen är redan en väletablerad historisk epok, en berättelse om upproret mot en stram och enväldig klassisk akademism. Den estetik som utvecklades förändrades fortlöpande och nådde ca 1910 fram till den nonfigurativa bilden genom Kandinsky. Osv. Att tänka sig någon annan modernism är synnerligen svårt för var skulle man hitta den? Klints bilder ser ut som nonfigurativ konst och sådana gjorde hon före Kandinsky. Därför vill man gärna ge Klint platsen som den store nyskaparen. Men modernismens företrädare förutsätter alltid en korrespondens med det som försiggår vilket Klint inte hade och inte heller var det minsta intresserad av. Hennes önskan var att skapa bilder som Rudolf Steiner skulle acceptera (vilket han inte gjorde – Klint lutade för mycket pt spiritismen) och Klint avbröt då sitt skapande för att ta upp det senare i ett försök att göra rätt sort. Hennes bilder är relativt lätt läsbara för den som sätter sig in i teosofins grammatik, generellt sätt är det illustrationer till denna lära. Men, som sagt, Klint har fått stor uppmärksamhet och det är rätt många konsthistoriker och kritiker som är beredda att göra fria tolkningar av hennes verk vilka har visat på en rad utställningar i stora museer och även på Venedigbiennalen. Det är nog rimligt att utgå ifrån att antingen lyckas den här manövern eller så blir Klint en kuriositet.
Tack för ett långt och utförligt svar Lars. Den som lever får väl se hur det går med Hilma af Klints berömmelse.
Hej Lars! Hur har konstnärerna kvalificerat sig till din lista? Är det antal sålda verk? Antal utställningar eller dyrast sålda verk?
Den är hämtad från artfacts.net Listan där bygger på utställningar och vilken kvalitet dessa representerar.
Jisses! På artfacts.net kan man ta del av följande bedömningskriterier: ”The aim of the Artist.Ranking (A.R) system is to arrange artists by their exhibition history. The A.R evaluates exhibitions held on an international level over the last five years.
The basis of the A.R thinking is the so-called economy of attention (after a book from Georg Franck). Franck says that attention (fame) in the cultural world is an economy that works with the same mechanisms as capitalism.”
Capitalist, or economic, behaviour is based on property, lending money and charging interest. For Franck, the curator (e.g. the museum director or the gallery owner) acts as a financial investor. The curator/investor lends their property (their exhibition space and their fame) to an artist from whom they expect a return on their investment in the form of more attention (reputation, fame etc).