Man kommer inte ifrån att konstens som politisk aktion fortsätter att vara het. Naturligtvis finns det många nyanser men regeln är att ju mer konstnären vill förändra världen desto sämre blir det. En annan, långt mer grundläggande regel är att konstnären bör lägga fram saker utan envetna pekpinnar och utan krav på att den yttersta sanningen skall visas genom entydiga verk. För det är så att starkt engagerade konstnärer alltför ofta saknar sans för andra åsikter än de egna vilka vanligtvis härrör från den rådande regimens slagord.
Ett bra exempel är utställningen på Tensta Konsthall där Natascha Sadr Haghighian (välkänd och hyggligt framgångsrik i konstvärlden – rankad 1.650) med sin installation Fuel to the Fire. Det handlar om Husbyupproret som hon enkelt kan förklara genom att hänvisa till polisvåld och mediernas ignorans. Även den strame och rättrådige kritikern Mårten Arndtzén ser de uppenbara svagheterna i denna partsinlaga (SR).
Nå, sådana futiliteter i mötet med realiteterna spelar inte så stor roll i konstvärlden. Där kan man tillåta sig att vara hyperradikal eftersom man kan luta sig mot att konsten inte kan vara något annat än fiktion. Och då kan man också spela lite med institutionell kritik som givetvis aldrig kan drabba konstvärlden emedan någon alltid måste betala kalaset. Natascha Sadr Haghighian roar sig även med att vägra cv. Hennes galleri i Berlin, König Galerie, visar därför inte upp hennes meriter utan hänvisar till hennes projekt där man kan låna andras cv. Det fungerar förstås inte mer än som en kul grej och Sadr Haghighians ordinära cv finns t ex på artfacts.
Så när är så kallad konst sådan propaganda att det blir hets mot ordningsmakten? När är normen så hotad att den behöver skyddas eller lever vi alla i ett flöde utan känd destination?