Dagens slända är normkritiken på museerna. Sålunda menar en rad debattörer att det finns en politisk styrning av museernas verksamhet medan andra menar att det inte finns. Som argument för det senare kan man hänvisa till regeringens direktiv där det inte finns något direkt påbud. Dock finner kulturministern det lämpligt att uttala att ”Museerna behöver befrias från politiken”.
Med eller utan direktiv är det tämligen självklart att museerna bedriver normkritik. Med bästa avsikter att vara inkluderande och agera mot rasism och den alltid framvällande högerextrema vågen. Naturligtvis hämtar detta program näring från det postmoderna postulatet om att de marginella och små berättelserna skall få plats samtidigt som de stora skall nedmonteras.
I konsten är det ingen tvekan om att detta har stor utbredning. Till en början fanns det en god vinst att hämta med en sådan inställning men alltsedan årtiondena har seglat iväg kan det kännas mer än tröttsamt; inte minst när en alltför given politisk korrekthet skall blåsa vind i seglen. Att normkritiken har blivit norm är inte någon som helst överraskning.
Angående konsten kan man travestera kulturministern uttalande med ”Konsten behöver befrias från politiken”. Med detta avses inte att konsten skall stå utanför politiken utan endast att den inte tjänar något på att vara ett politiskt ledband. Det talas ju ofta om att konsten skall vara en ”alternativ politik”. Det är alldeles riktigt men det torde inte finnas något annat att säga om det än att dess ”alternativa politik” inte är någon politik i ordets vanliga bemärkelse eftersom den lider av att på samma gång vara kraftlös och svårtolkad. Försöker man sig på att köra raka rör blir det just ingenting av den mer än att det vore ett bättre alternativ för konstnärer med sådan benägenhet att överge konsten för den rena politiken. Konstens politiska betydelse bör ligga i betraktarens val. Politiken i konsten kan inte vara något annat än politik som readymade. Och då blir det något annat.
Jag har länge sagt mig vara normkritisk mot normkritiker – eftersom de flesta som kallar sig normkritiker egentligen inte alls är normkritiska. De är revolutionärer som vill byta ut en norm mot en annan. Det kallar jag inte normkritik.
Vore de normkritiska på riktigt skulle de även granska sina egna idéer lika kritiskt.
En normkritisk normkritiker är en bedragare som jagar institutionens egen svans.
Så kan vi inte ha det…
http://www.dn.se/ledare/signerat/normen-normkritik-fick-inte-kritiseras/
Utvecklingen på svenska muséer är att man drar ner på sina fast anställda experter, och anställer marknadsförare och it-personal. Personalen som tillsammans med samlingarna utgjorde själva muséet stöts bort, in kommer dussinarbetskraft utan patos. Parallellt med utbytet av personal från intresserade till ointresserade mjölkar staten verksmaheten via hyrorna till Vasakronan och Akademiska Hus. Varje ”satsning” följs av hyreshöjningar bakvägen. I den mån den ointresserade nypersonalen är intelligent, inser den förstås att lokalerna skulle ge högre intäkter om de användes till att sälja populära produkter, som tex pakistanska kalsonger, alkhohol eller billiga lån.
Ovanpå det a-kulturella ”normkritiska” innehållet kommer politisk styrning från likaledes kulturhistoriskt ointresserade politiker. De är rädda för att sd ska kunna använda svenska traditioner, dvs vår kultur, för sina syften. Svenska politiker nedvärderar och försöker styra svenska traditioner för syften det inte finns konsensus om.
I grund och botten anses kultur ”tråkigt”, Adelsson-Liljerot verbaliserade den allmänna meningen. Bildning är inget att ha. Att göra en tavla är att göra bort sig, deckare är bästa litteraturen, musik ska vara infantil och ge hörselskador. Att muséerna nedvärderar sitt arv och följer medeltilldelarnas pekpinnar så lydigt är typiskt svenskt. I den meningen förvaltar de också svensk tradition.
En radikal museipolitik utgående från muséerna hade förstås avslöjat politiken, och bitit den hand som föder dem. Därför blir det ingen.
Liten praktisk handledning för att navigera rätt inom kultur, media och politik i dagens samhälle:
http://www.jp.se/article/kronika-identitetspolitisk-karriar-sju-steg/
Muséet (som vi tills nyligen kände till det) har ju alltid varit beroende av en viss politik. Kolla bara på de stora svenska muséerna och vilka motiv som ligger bakom dem. Politik rakt igenom!
Moderna muséet har ju alltmer fått en museal form. Det liknar mer Nationalmuséet än det som en gång var Moderna, en experimentell plattform där det var lekfullt och vilt. Nu satsar man ju nästan bara på gamla dinosaurier som ska locka stora okritiska massor som gillar att fota sig själva framför något föremål.
I övrigt tycker jag att sl var något på spåren i sin analys. I själva verket handlar det om att muséerna redan har avpolitiserats och blivit del av en marknad, och således jagar man febrilt efter saker som säljer och skapar medialt fokus. Som till exempel normkritiska perspektiv.
Men genom att slänga ur sig en floskel som att muséer ska befrias från politiken fintar man bort problematiken och vägrar erkänna var man står egentligen. Och så får vi ännu en dassig symbolstrid som inte gör någon klokare egentligen. Men i grunden är det ju en jätteintressant diskussion varför man vill ha ett museum och vad man ska ha det till. Och ett museum säger ju otroligt mycket om det samhälle som det existerar i. Det ligger väl i muséets natur att vara något som det allmänna gemensamt har ett behov av och således ska drivas av politik och inte t. ex. vinstdrivande och varumärkesbyggande som har blivit vår tids centrala beståndsdelar.
Ludvig, är du studerande på konstfack, eller något liknande?
Normkritiskt perspektiv säljer inte. Ingen orkar höra tjatet om kärnfamilj och hbtq, det tråkar man ut folk med. Politiker älskar det däremot, allt som motiverar utökade politiska befogenheter och mer skattekällor ger de sitt bifall. Det ”känns viktigt”, det ”måste vi prata om”. Inte. Tig ihjäl tråkigheten.
Muséet ska vara ”interaktivt”, dvs man trycker på en knapp och något händer på en skärm. Det ska vara roligt för barn och lättkonsumerat.
Gå till ett museum och se var folk samlas; matsalen och museishoppen är populärast. Längtansfulla händer smeker coffetablelitteraturen, dags att köpa något igen?
Kamprad har byggt ett eget museum över sig själv i sitt första varuhus i Älmhult. En väl tilltagen avdelning som tidigt möter besökaren är berättelsen om fattigsmåland för hundra år sen, ersatt med det namngivna socialdemokratiska folkhemmet och alla dess hääärliga slitåsläng-konsumenter. Kamprads faktiska politiska ungdomssynder ersätts av vad han vill ha som eftermäle. Privat politisk kampanj, helt enkelt.
Sån tur att vi har Virtanen, han har redan begripit det ingen annan har begripit, att det inte alls finns någon politisk styrning av muséerna, det var bara en tidningsanka. Alla blev grundlurade. I synnerhet Åsa, som inte varit normkritisk nog.
Virtanen låtsas som om någon är emot bögar och invandrare på muséer. Det har givetvis ingen hävdat, ord i andras mun, alltså. På den frihetliga-auktoritära skalan tillerkänns Fi och mp liberalism, medan sd och kd är auktoritära. Så lustigt, jag tror rätt många uppfattar allt tvärtom; våra minst frihetliga partier är Fi och mp. Nyss trivdes islamister bra i mp.
Högern har alltid bekämpat progressivitet, får vi höra. Min åsikt är att mp är vårt mest reaktionära parti, och att den traditionella högern i Sverige inte finns. Konservatism i Sverige handlar inte om att hylla Karl XII, utan om att vurma för socialdemokratins decennier och gamla Slussen.
Slutsalvan; ”Varför är det fel om människor som arbetar på museer som ofta just hanterar frågor om mångkulturalism, religiöst förtryck och historiska perspektiv på minoriteter även erbjuds kompetensutveckling i queer och rasifiering?”
Jag vet svaret; människor som jobbar på muséer hanterar administrativa sammanslagningar som ska hanteras inom budget, tjänster smälter bort på löpande band, in kommer marknadsförare utan patos och chefer som är anställda för att förråda verksamheten. Från staten kommer trumpetstötar om modeteorier till dem som satsat livet på att förvalta kulturarvet. Nyss var det klimat och genus, nu rasifiering och religion.
Vad är det som saknas? Pengar. Vad finns i överflöd? Agitprop från beskäftiga miljöpartister som vill sprida sin agenda som om det vore sanning. Reaktionär vänster som försöker rubricera sig själv som progressiv. Vad ska vi med ”högern” till? Vi har miljöpartiet, ludditerna, malthusianerna, tombollarna.
FG
Nej jag går inte på Konstfack men känner en del som har gjort. Och?
sl
Tycker du biter dig lite i svansen när du säger att normkritik inte säljer. Om det är något som säljer så är det ju att det finns en buzz kring något, dvs medial storm. Vare sig det gäller normkritik eller inte. En sorts drevdialektik skulle jag säga. Kolla bara på amerikanska presidentvalet där Trump verkligen har utmanat de amerikanska normerna för hur en politiker ska bete sig. Någon utger sig för att vilja vara normkritisk, och så bildas ett medialt intresse, och så ”måste” bara alla gå och se vad det är för spektakel. Så tycker iaf jag att det har funkat på många utställningar också de senaste åren.
Samtidigt urholkas allmänbildningen i Sverige våldsamt och den generella kunskapsnivån sträcker sig knappt längre än till hur man hanterar en selfepinne.
Jag bara undrade. Det hade varit trevligt att kunna lägga pajkastningen åt sidan såsom du har gjort, och bara diskutera konst (eller yttrandefrihetens gränser ur konstperspektivet [jag gillar ju diskussioner runt Kannemeyer], eller ideologi, för den delen, om man så önskar, för diskussionens egen skull).
Fast det är väl så att normkritiska konstutställningar är det givna motivet som inte väcker någon större uppmärksamhet undantaget några stockkonservativa röster.
Apropå vad som väcker uppmärksamhet utanför ramarna: någon här som varit på Giger-muséet i Gruyere?
FG
Ja, bra, det tycker jag också. Det var därför jag sökte mig hit till Vilks.net från början och jag är glad för många intressanta diskussioner som har vidgat mina vyer enormt vad gäller konstnärens frihet kontra samhällsdiskursen.
Lars
Var inte t. ex. Makode Lindes utställning också uppbyggd på det viset? En intressant utställning förvisso men som dränktes i meningslösa symbolstrider som inte ledde någon vart utom att vissa självutnämnda normkritiker blev grymt provocerade.
Jo, Makode Linde är ett exempel, men som jag skrev är det sällsynt och det pris en konstnär betalar är att avskärmas från toppskiktet. Jag tycker däremot inte att hans utställning misslyckades. Han fick in den träff han kunde, kritikerna var tämligen positiva. Men det är klart att det inte räcker för att ta steget upp till eliten.
Ja och nu har han börjat göra tygpåsar åt Timbro såg jag på Bokmässan. Hehe…
Jag tror inte normkritik är intressant för publikum, däremot kan det ge åsiktsskriverier i tidningar, dvs medial uppmärksamhet, av åsiktsskribenter med en politisk åsikt. Hur många av åsiktsskribenterna väljer mp? Jag tror att siffran var horribel.
Dags att rasifieras? Eller tvärtom? Eller hur var det nu? Javisst ja; håll käft, förstås! Ministern bestämmer vad som är sant. Ska ”kulturen” bli ett miljöpartistiskt rövhål?
http://www.svd.se/vem-ar-det-som-har-kolonial-blick-egentligen