Igår skrev Jan Guillou om politikernas motvilja att ge direkta svar (Aftonbladet). Han påpekar att politikerna har blivit medvetna om att hantera medier. På hans tid i studion, säger han, kunde en politiker bara hålla emot en besvärlig fråga i 90 sekunder.
Det är lätt att hålla med Guillou, politiker som glider undan besvärliga frågor är irriterande. Men om man ser det från politikernas sida är saken mer komplicerad. Frågorna som politikerna skall svar på handlar om framtid. Hur tänker ni göra? Om en politiker skall svara på något sådant är riktlinjen att svaret skall ge partiet en fördel. Ett exempel som Guillou nämner kommer från SVT:s Agenda, där Anna Kinberg Batra får frågan: ”Skulle moderaterna kunna tänka sig att bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna?”
Det blev inget entydigt svar på det spörsmålet, enligt vad Guillou skriver, och det är lätt att förstå. Svarar hon nej, skulle hon få äta upp detta om partiet senare skulle bestämma sig för något annat. Svarade hon ja, skulle det bli ett himla liv. Det finns uppenbarligen inga fördelar med att svara på frågan. Det kan vara så att det inte heller finns något bestämt svar utan att man håller dörren lite på glänt om konjunkturerna skulle visa sig lägliga. Man skulle kunna tycka att en politiker som alltid ger raka svar skulle vara den mest sympatiske. Men med all sannolikhet skulle det snarare leda till ständiga återtåg eftersom politikerna ständigt finner skäl att ändra sina riktlinjer. Det handlar om att skaffa sig röster och dra till sig intresse för att öka sin makt. Här kommer medieträningen in. Är politikern tillräckligt skicklig kan denne dra sig ur knipan med eleganta formuleringar. Utifrån den förutsättningen är den bäste politikern den som inte egentligen säger något men får det att verka som om det har kommit ett acceptabelt svar. Det blir med andra ord en tävling mellan mediernas professionella utfrågares kapacitet och hur långt politikerna har nått i sin medieträning.
Det andra exemplet som Guillou tar upp är enklare:
”Peter Hultqvist och Jan Björklund skulle debattera med anledning av ännu en Natoutredning. Nato¬anhängaren Jan Björklund hade ett intressant argument som han hämtat ur utredningen: Risken för att vi blir anfallna av Ryssland minskar om vi går med i Nato och om Ryssland ¬likväl anfaller så klarar vi oss bättre som Natomedlemmar. Hur kan man då vara motståndare till Natomedlemskap?
Frågan är klar, intressant, välfor¬mulerad och viktig. Det är alltså försvarsministerns förbannade skyldighet att svara. Men det gör han inte. Han svarar på en helt annan fråga och han gör det närmast retfullt. Gång på gång.”
I det här fallet är det antingen dålig mediehanteringen eller okunskap. Eftersom den här frågan har dryftats fram och tillbaka är det märkligt att Hultqvist inte lärt sig de välkända svaren.
En annan sak, som man inte helt skall glömma bort, är Guillous egna intressen i de här frågorna. Han vill naturligtvis att Hultqvist skall tvåla till Björklund och att Batra öppet skall erkänna sitt intresse för samverkan med SD.
Medieträningens första moment är att lära sig standardsvaren. Om det t ex har gått dåligt för partiet i ett val eller i opinionen är det givna svaret att man ser framåt och att det gäller att vara tydligare med partiets politik. I fortsättningskursen kan man lära sig hur man förbereder och lägger fram förslag om t ex hur man skall motarbeta arbetslösheten. Ytterst sällan blir det något av alla dessa förslag som viner i luften men medierna är i sådana fall lättfångade och ger partiet utrymme, vilket är vinsten. Fortsättningskursen bör också lära politikerna hur man omvandlar standarsvaren till lite intressantare och mera fantasieggande uttalanden. I grundutbildningen finns också den oeftergivliga regeln att blir man överraskad eller saknar svar och argument bör man tiga även om man skulle göra en slät figur. En trevande improvisation kan sluta med katastrof.
Den svenska nedrustningspolitiken ligger fast, välförankrad inom svensk gratisätar-vänster, och aldrig att det kan ha någonting med nato-anslutningen att göra. Det är två helt olika och orelaterade saker.
Åsa Linderborg (nybolsjevik) skriver då och då intressant, men med falsk historisk bakgrund. Visste ni att det var USA som ”startade krig” med Afghanistan, och därmed grundade jihadismen? Sovjetisk inmarsch? Närå, det är bara USA-lögner.
Väpnad kamp är endast OK om den kommer från vänster
USA valde helt enkelt fel samarbetspartners i kampen om Afghanistan. USA lät sig ledas av den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI när det gällde vilka afghanska motståndsgrupper som skulle stödjas med pengar, vapen och förnödenheter. ISI satsade på fundamentalister och kom efter Sovjets uttåg från Afghanistan att i praktiken organisera och utrusta den organisation som världen kom att känna som talibanerna.
USA:s strävan att störta Assad regimen genom ett massivt stöd till diverse obskyra islamitiska grupper har onekligen stärkt de jihadistiska rörelserna i Mellanöstern.
Utan USA:s inblandning hade diktatorn Assad fortfarande kontrollerat Syrien och landet hade styrts lika odemokratiskt som för tio år sedan men Syrien hade inte slitits sönder i ett katastrofalt inbördeskrig som nu och antagligen hade både Europa och USA sluppit en del terrordåd.
USA, Saudiarabien, Turkiet är alla delaktiga i den katastrofala politik som gjort stora delar av Syrien och Irak till ett slagfält. När det gäller USA kan det sägas ha skett oavsiktligt men skadan är ändå skedd, hundratusentals människor har dödats och miljoner är på flykt.
Varför gör vi inget?
Batras svar är möjligen inlärda men dom är samtidigt pinsamma. En sådan människa tillför ingenting. Hon är avskyvärd och borde förpassas till historiens skräphög. Nu tar jag inte ställning för en sida eller annan för Löfven är lika pinsam men på ett annat sätt och lika avskyvärd.
Som har sagts tidigare medieträning är som plastkirurgi, om det gör bra syns det inte (Anders Ygeman), annars blir resultatet stelopererat ansikte (Anna Kinberg Batra).
Många är vi som saknar otränade naturbegåvningar.
Ulf: bra sammanfattning!
Tack Kenneth.
Jag är inte så bra på historia men är benägen att hålla med Kenneth Karlsson. Inte minst för att Från Graven ännu så länge inte haft några invändningar.
Det är väl inte så svårt att ha invändningar. Syriendiskussionen lägger jag mig inte i, men när det gäller Afghanistan är det väl på sin plats med en artig förfrågan om varifrån Ulf har fått sin information om vilka samarbetspartners USA valde?
Det är komiskt, alla tycks sitta med näsan i rutan hela tiden.
Från Graven: det finns rätt säkra källor som säger att USA satsade påfienden. USA förstår ingenting i början, Sedan händer slag i slag. Mujhedin när Sovjet invaderade. 1979 är på många sätt ett avgörande år. Saddam Hussein kom till makten (oblodigt) i Irak, Khomeini startade den islamska revolutionen i Iran, som kom att tända med muslimska saken, oavsett shiia eller sunni. Samtidigt pågår kriget mot Afghanistan från den ryske ”jävulen”. Här uppstår en sammansmältning av intressen: USA vill slå Sovjet, Afghanerna vill slå Sovjet. USA stödjer motståndet mot Sovjet, dvs skickar pengar och vapen till den muslimska motståndsrörelsen, som inte för ett ögonblick bryr som amerikanska värden. Sovjet tvignas ut, och sedan blir allt global historia. Bin Laden flyttar nu fokus mot USA, som ha ser som den stora
Det är just dessa rätt säkra källor som jag nu vänligt ber om
Nå?
Från Graven: Sorry, har varit på arbetet.
USA:s inblandning i Afghanistankriget mot Sovjet pågick under det Kalla kriget och försöktes därför så gott det gick hållas hemligt. Men successivt blev det tydligt att USA hade ett viktigt finger med i spelet. T ex publicerades en bild av dåvarande president Ronald Reagan som i Vita huset sitter och diskuterar med fyra ditresta ledare av Mujahidin-rörelsen.
Zbigniew Brzezinski, som var säkerhetsrådgivare åt president Carter när den sovjetiska invasionen inträffade 1979, säger så här i en intervju som gjordes av Le Nouvel Observateur 1998:
Question: The former director of the CIA, Robert Gates, stated in his memoirs [”From the Shadows”], that American intelligence services began to aid the Mujahadeen in Afghanistan 6 months before the Soviet intervention. In this period you were the national security adviser to President Carter. You therefore played a role in this affair. Is that correct?
Brzezinski: Yes. According to the official version of history, CIA aid to the Mujahadeen began during 1980, that is to say, after the Soviet army invaded Afghanistan, 24 Dec 1979. But the reality, secretly guarded until now, is completely otherwise Indeed, it was July 3, 1979 that President Carter signed the first directive for secret aid to the opponents of the pro-Soviet regime in Kabul. And that very day, I wrote a note to the president in which I explained to him that in my opinion this aid was going to induce a Soviet military intervention.
Q: Despite this risk, you were an advocate of this covert action. But perhaps you yourself desired this Soviet entry into war and looked to provoke it?
B: It isn’t quite that. We didn’t push the Russians to intervene, but we knowingly increased the probability that they would.
Q: When the Soviets justified their intervention by asserting that they intended to fight against a secret involvement of the United States in Afghanistan, people didn’t believe them. However, there was a basis of truth. You don’t regret anything today?
B: Regret what? That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it? The day that the Soviets officially crossed the border, I wrote to President Carter. We now have the opportunity of giving to the USSR its Vietnam war. Indeed, for almost 10 years, Moscow had to carry on a war unsupportable by the government, a conflict that brought about the demoralization and finally the breakup of the Soviet empire.
http://www.globalresearch.ca/articles/BRZ110A.html
Som jag trodde.
Där har du ditt invändande, CeDe. Ulfs tyckande är inte värt pappret det är skrivet på.
Vem bryr sig om vad du tycker ”Från Graven” 🙂
Ulf, det måste väl ändå vara ganska enkelt att hosta upp de rätta källorna. Jag tycke att det du skriv lät ganska rimligt så varför inte verifiera det också.
Dessutom visst bryr vi oss om vad Från Graven tycker, han är både vederhäftig och vass.
Så den din kommentar säger mer om dig än om Graven. Men kom igen du har mycket att säga du också.
Från Graven: Jag skickade ett svar för några timmar sedan. Väntar fortfarande på ”granskning”.
Kopierar den och skickar den på nytt, kanske det kommit grus i maskineriet.
Från Graven: Sorry, har varit på arbetet.
USA:s inblandning i Afghanistankriget mot Sovjet pågick under det Kalla kriget och försöktes därför så gott det gick hållas hemligt. Men successivt blev det tydligt att USA hade ett viktigt finger med i spelet. T ex publicerades en bild av dåvarande president Ronald Reagan som i Vita huset sitter och diskuterar med fyra ditresta ledare av Mujahidin-rörelsen.
Zbigniew Brzezinski, som var säkerhetsrådgivare åt president Carter när den sovjetiska invasionen inträffade 1979, säger så här i en intervju som gjordes av Le Nouvel Observateur 1998:
Question: The former director of the CIA, Robert Gates, stated in his memoirs [”From the Shadows”], that American intelligence services began to aid the Mujahadeen in Afghanistan 6 months before the Soviet intervention. In this period you were the national security adviser to President Carter. You therefore played a role in this affair. Is that correct?
Brzezinski: Yes. According to the official version of history, CIA aid to the Mujahadeen began during 1980, that is to say, after the Soviet army invaded Afghanistan, 24 Dec 1979. But the reality, secretly guarded until now, is completely otherwise Indeed, it was July 3, 1979 that President Carter signed the first directive for secret aid to the opponents of the pro-Soviet regime in Kabul. And that very day, I wrote a note to the president in which I explained to him that in my opinion this aid was going to induce a Soviet military intervention.
Q: Despite this risk, you were an advocate of this covert action. But perhaps you yourself desired this Soviet entry into war and looked to provoke it?
B: It isn’t quite that. We didn’t push the Russians to intervene, but we knowingly increased the probability that they would.
Q: When the Soviets justified their intervention by asserting that they intended to fight against a secret involvement of the United States in Afghanistan, people didn’t believe them. However, there was a basis of truth. You don’t regret anything today?
B: Regret what? That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it? The day that the Soviets officially crossed the border, I wrote to President Carter. We now have the opportunity of giving to the USSR its Vietnam war. Indeed, for almost 10 years, Moscow had to carry on a war unsupportable by the government, a conflict that brought about the demoralization and finally the breakup of the Soviet empire.
http://www.globalresearch.ca/articles/BRZ110A.html
Ser fram emot det, Kenneth
Från Graven: Sorry, har varit på arbetet.
USA:s inblandning i Afghanistankriget mot Sovjet pågick under det Kalla kriget och försöktes därför så gott det gick hållas hemligt. Men successivt blev det tydligt att USA hade ett viktigt finger med i spelet. T ex publicerades en bild av dåvarande president Ronald Reagan som i Vita huset sitter och diskuterar med fyra ditresta ledare av Mujahidin-rörelsen.
Zbigniew Brzezinski, som var säkerhetsrådgivare åt president Carter när den sovjetiska invasionen inträffade 1979, säger så här i en intervju som gjordes av Le Nouvel Observateur 1998:
Question: The former director of the CIA, Robert Gates, stated in his memoirs [”From the Shadows”], that American intelligence services began to aid the Mujahadeen in Afghanistan 6 months before the Soviet intervention. In this period you were the national security adviser to President Carter. You therefore played a role in this affair. Is that correct?
Brzezinski: Yes. According to the official version of history, CIA aid to the Mujahadeen began during 1980, that is to say, after the Soviet army invaded Afghanistan, 24 Dec 1979. But the reality, secretly guarded until now, is completely otherwise Indeed, it was July 3, 1979 that President Carter signed the first directive for secret aid to the opponents of the pro-Soviet regime in Kabul. And that very day, I wrote a note to the president in which I explained to him that in my opinion this aid was going to induce a Soviet military intervention.
Q: Despite this risk, you were an advocate of this covert action. But perhaps you yourself desired this Soviet entry into war and looked to provoke it?
B: It isn’t quite that. We didn’t push the Russians to intervene, but we knowingly increased the probability that they would.
Q: When the Soviets justified their intervention by asserting that they intended to fight against a secret involvement of the United States in Afghanistan, people didn’t believe them. However, there was a basis of truth. You don’t regret anything today?
B: Regret what? That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it? The day that the Soviets officially crossed the border, I wrote to President Carter. We now have the opportunity of giving to the USSR its Vietnam war. Indeed, for almost 10 years, Moscow had to carry on a war unsupportable by the government, a conflict that brought about the demoralization and finally the breakup of the Soviet empire.
Har nu försökt olika varianter, den granskas dock fortfarande.
Vem som helst kan hitta mina källor genom att googla lite, högst fem minuter. Tycker du att det är för jobbigt så är det ditt beslut, svårare än så är det inte.
Nu tar det ju i.o.f.s endast någon minut att också googla fram att månlandningen var en bluff
En bluff?
Vad jag menar, Ulf, är att man kan googla fram vad för nonsenspåhitt som helst på en minut. Precis vad som helst. Därför bör man vara källkritisk, och följdaktigen frågar jag efter de källor du stöder dig på.
Men vill du inte så vill du inte.
Om du är insatt i ämnet och van vid att googla så undviker du nonsenspåhitt.
CeDe
Som jag skrev ovan: det är väl inte så svår att ha invändningar.
Fråga efter en källa så kollapsar hela korthuset.
Lite lektyr medans Ulf googlar:
https://detgodasamhallet.com/2016/09/21/dags-att-infora-asylstopp/#more-5146
Min kommentar granskas fortfarande. Av någon konstig anledning. Men klipper här in en liten detalj (för att gå förbi grindvakten kanske):
USA:s inblandning i Afghanistankriget mot Sovjet pågick under det Kalla kriget och försöktes därför så gott det gick hållas hemligt. Men successivt blev det tydligt att USA hade ett viktigt finger med i spelet. T ex publicerades en bild av dåvarande president Ronald Reagan som i Vita huset sitter och diskuterar med fyra ditresta ledare av Mujaheddin-rörelsen.
För övrig skulle det vara intressant att få höra varför Från Graven menar att den historiebeskrivning vi diskuterar är felaktig?
Bilden publicerades 1985.
Här från en intressant intervju:
Zbigniew Brzezinski, som var säkerhetsrådgivare åt president Carter när den sovjetiska invasionen inträffade 1979, säger så här i en intervju som gjordes av Le Nouvel Observateur 1998:
Question: The former director of the CIA, Robert Gates, stated in his memoirs [”From the Shadows”], that American intelligence services began to aid the Mujahadeen in Afghanistan 6 months before the Soviet intervention. In this period you were the national security adviser to President Carter. You therefore played a role in this affair. Is that correct?
Brzezinski: Yes. According to the official version of history, CIA aid to the Mujahadeen began during 1980, that is to say, after the Soviet army invaded Afghanistan, 24 Dec 1979. But the reality, secretly guarded until now, is completely otherwise Indeed, it was July 3, 1979 that President Carter signed the first directive for secret aid to the opponents of the pro-Soviet regime in Kabul. And that very day, I wrote a note to the president in which I explained to him that in my opinion this aid was going to induce a Soviet military intervention.
Q: Despite this risk, you were an advocate of this covert action. But perhaps you yourself desired this Soviet entry into war and looked to provoke it?
B: It isn’t quite that. We didn’t push the Russians to intervene, but we knowingly increased the probability that they would.
Q: When the Soviets justified their intervention by asserting that they intended to fight against a secret involvement of the United States in Afghanistan, people didn’t believe them. However, there was a basis of truth. You don’t regret anything today?
B: Regret what? That secret operation was an excellent idea. It had the effect of drawing the Russians into the Afghan trap and you want me to regret it? The day that the Soviets officially crossed the border, I wrote to President Carter. We now have the opportunity of giving to the USSR its Vietnam war. Indeed, for almost 10 years, Moscow had to carry on a war unsupportable by the government, a conflict that brought about the demoralization and finally the breakup of the Soviet empire.
USAs inblandning är odiskutabel och jag har själv sett Mujaheddin hantera stingers. Det jag ställer mig frågande inför är Ulfs påstående att USA ”valde” talibanerna som ”samarbetspartners”. Vid tidpunkten som jag befann mig i landet, i samband med ansträngningarna att erövra Jalalabad från Najibullahs regimstyrkor efter att Sovjetunionen officiellt dragit sig ur Afghanistan (men sovjetiskt stridsflyg fortsatte operationer gentemot mujaheddin), så var det amerikanska materialstödet redan etablerat. 1990 var första gången som jag hörde mujaheddin diskutera ”studenter” i syd. De betraktades som en ny faktor i sammanhanget.
Ulf verkar påstå att bland alla de grupperingar som fanns (och finns) i Afghanistan – och av vilka många stred mot varandra inbördes – så ”valde [USA]… fel samarbetspartners” det vill säga Talibanerna.
USAs stöd var redan etablerat till helt andra grupperingar långt före det att Talibanerna ens blev operativa.
Jag frågar endast vänligen om vilka källor Ulf har för sina påståenden. Det är allt.
Inflikning om afghanistan.
Studenterna i syd, som Graven pratar om, refererar till de miljoner, många gånger föräldralösa barn, i flyktingläger på Pakistanska gränsen. Här etablerade sig stränga koranskolor som tog sig an uppgiften att ombesörja fostran av dessa föräldralösa barn.
Min far beklagade sig flera gånger över att de amerikanska vapnen stannade i söder. Massouds krigare fick slåss med muskedunder. Detta ska ha påtalats till CIA som mycket väl visste att vapnen inte nådde fram. Ulf har ju rätt i det att CIA och ISI hade/har starka band.
Talibanerna blir ju en maktfaktor när de med amerikanska vapen de har samlat p sig går til angrepp mot Kabul efter sovjetisk kapitulation. Massoud var då försvarsminister. Viktigt att påtala här att Massoud såg USA som en förebild, han påtalade vikten av jämstäldhet och sociala reformer. Min naiva tro är att mellanöstern hade sett annorlunda ut om han inte blivit mördad.
Jag såg amerikanska vapen i händerna på Mujaheddin i norr. Glöm inte att när sovjetunionen dragit sig ur Afghanistans så fortsatte sovjetiskt flyg att understödja Najibullahs regimstyrkor som hade mycket lite att säga till om utanför städerna. Ständiga överflygningar innebar ett problem för Mujaheddin, men de hölls i alla fall på höga höjder, just p.g.a. amerikanska stingers. Det är mycket otroligt att Massoud hade lyckats ta flygbasen vid Bagram utan luftvärn mot fortsatt sovjetisk närvaro i luften.
Fast i slussen