När stora konstnärerna förvandlar sig till aktivister saknas inte ett visst underhållningsvärde. Dessa varelser bestämmer sig för att stiga ned från sin upphöjda konstvärldspiedestal för att berika och förändra världen. Någon kritisk analys förekommer inte, allt är redan givet och det måste gå undan eftersom konstnärer på den nivån har mycket att göra. Ett problem är att deras kändisskap är begränsat till den initierade delen av konstvärlden (med något enstaka undantag). Det blir därför sällan mycket mer än en notis i någon konsttidskrift.
Det senaste exemplet är Alfredo Jaar (92) som inspirerats av fotot av den drunknade gossen Alan Kurdi (artnet). Konstnärer är kreativa sägs det och vad kommer då Jaar fram till? Det blir en liten blå papplåda, när man öppnar den finns det en bild av en Medelhavsstrand. Genom att dela ut 12.000 sådan objekt vill han väcka opinion för ett frikostigare flyktingmottagande.
Jaar passar på att anklaga Norge: “Even traditionally generous Scandinavia has become unrecognisable: refugees entering Norway have all their possessions confiscated. After strong criticism from international human rights organisations, wedding rings were considered of ‘special emotional value’ and are now exempt.” Vad jag har förstått är det Danmark som var på tapeten även om samma eller strängare regler gäller i andra länder.
Som sagt, konst är bäst i konstvärlden.
Nyss hemkommen från Medelhavet och flygplatsen i Nice med k-pistbeväpnad polis och återseendet av Arlandas utrikeshall där jag kände mig som en udda fågel inser man något man inte förstår eller kan ta in.
Än mindre tror jag att Alfredo Jaar från Chile kan se klart.
Det är väl Danmark han öppnar munnen om?
Test!
Pust!
CeDe
Cogito ergo sum?
”Cognito” my dear!