2325: Gestaltningen

Den 26 augusti öppnar en utställning på Skånes Konstförening i Malmö. Utställningen är curaterad av Erik Berggren från Linköpings universitet. Jag har träffat honom ett par gånger i samband med debatter. Första gången var han tämligen hätsk, andra gången kom vi lite bättre överens. Det gällde förstås rondellhunden. Den utställning som han står bakom heter Fakta talar inte för sig själv – Samtida konst om migration och Europas gränspolitik.

Om Erik Berggren kan jag säga att han har ett visst intresse för konst men den är alltid kopplad till politik och hans hjärtefrågor ligger närmare politiken än konsten. I varje fall är det en intressant rubrik. För att få fram vad curatorn önskar krävs en gestaltning:

”Hur kan vi representera de politiskt orepresenterade och gestalta en humanitär kris? Kan konsten ge andra svar eller ställa andra frågor än medierna och politikerna? Har den så kallade flyktingkrisen också skapat en bildernas kris? Vad bör fokuseras – flyktingen, offren, lägren och/eller systemet och länderna som skapat och upprätthåller flyktingkrisen?”

Där går det lite snabbt. Kanske man skulle se på vad ”flyktingkrisen” är för något. Från vilka länder kommer de? Vilka är de? Har de asylskäl? Men jag kan förstå att den sortens futiliteter inte är intressant i sammanhanget. Däremot skulle man ställa frågan, gestalta för vem? Vilken är målgruppen? Ställer man ut på Skånes Konstförening är det svårt att undvika att målgruppen blir de lokala konstintresserade i Malmötrakten. Man kan naturligtvis försöka bjuda in politiker och intresseorganisationer men frågan är om en sådan utvidgning av publiken löser problemet. Det är visserligen ett blandat sällskap med konstnärer men nivån är ändå avancerad. Å andra sidan kan man ju ha bestämt sig för att göra plakatkonst men det rimmar illa med rätt många av de deltagande konstnärerna som aldrig skulle gå med på det.

Hur skall man då gestalta? Under mycket pressade förhållanden kan det inträffa att konsten är en av de få möjligheterna till politisk protest. Trots dess dunkla budskap kan den ibland göra sig obekväm och få gehör. Men så är inte fallet i dagens Sverige. Som jag ser saken vore det bäst att koncentrera sig på gestaltningen, vad publiken sedan gör med den är konstens frihet med betraktaren som eventuell medskapare. Man får komma ihåg att konsten inte har någon stor position som snabbmat. Det som är avgörande är vad konsten betyder för konsten. En dag är ”flyktingkrisen” härbärgerad i historiens dunkel och då är frågan om gestaltningen fortfarande har något liv med sig. Man kan t ex tänka på Gericaults Medusas flotte. På sin tid politik och skandal, idag är det många som inte känner till historien. Men flotten driver vidare.

Det här inlägget postades i om utställningar m m, politik. Bokmärk permalänken.

4 svar på 2325: Gestaltningen

  1. benke bus skriver:

    Flotten har havererat och drivit iland som drivved vid den skånska kusten där någon har tagit vara på materialet och spikat ihop, upp några babels torn.

  2. minnesdagen skriver:

    ”Samtida konst om migration och Europas gränspolitik.”
    Här borde vissa av Dan Parks verk passa in, exempelvis ’Welcome terrorists’.
    Och det skulle dessutom göra det blandade sällskapet av konstnärer blandat.

    Lilla pojken Aylan. Kändispojken som såg ut som han trillat, men som påstods vara uppspolad, men med kroppen liggande på ett för en uppspolad kropp helt världsunikt sätt, är på en stor tidnings förstasida idag. Denna gång är bilden på honom i svartvitt. Förmodligen för att inte upprepa exakt samma förstasidabild två gånger. Förra gången var det startskottet på en massinvasion utan motstycke, denna gång är det kanske årsdagen ? Jag minns inte…

  3. Wanja Bergström skriver:

    Lars, hur var utställningen då? Såg på FB att du var där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.