Idag öppnas på Lunds konsthall en utställning med den danska konstnärsgruppen Superflex. Gruppen har haft stora internationella framgångar (ranking 241) och ses idag som en av de väletablerade storheterna i den internationella samtidskonsten. Deras projekt är uttalat politiska men det betyder inte att det rör sig om några enkla proklamationer. Utställningen på Lunds konsthall handlar i första hand om en målning från Arizona State University Art Museum. Målningen Pioneer and the Indian har attribuerats till västernmålaren Frederic Remington (1861-1909), ett stort namn och stilbildare i återgivning av västernmotiven. I ett samarbete med universitet har Superflex låtit undersöka målningen. Svaret blev entydigt, det rör sig om en förfalskning. Originalet finns i Houston. Modern teknologi kan undersöka pigmenten i en målning och i det här fallet fann man titanvitt. Titanvitt blev tillgängligt först ett decennium efter Remingtons död. Dessutom fann man att motivet hade skissats i kol något som Remington endast gjorde i början av sin karriär. I Superflex utställning dokumenteras den här processen men de tillför också egna verk, bearbetningar av processen. En liten monter visar t ex en remsa med titanvitt tillsammans med den vid tiden gängse färgen blyvitt.
Den falska målningen Pioneer and the Indian
Målningens motiv får också en fortsättning eftersom den öppnar vägar till hur vilda västern skapades. Superflex menar att Sverige är ”cowboytokiga” och det är möjligt. Fast man får nog säga att det var en större sak förr när en av de vanligaste barnlekarna var indianer och cowboyer. I katalogen beskrivs målningen: ”åter en försoningsscen inför ett möte mellan två män till häst, som är får representera ursprungsbefolkningen och de nyanlända”. ”Nyanlända” är ett tämligen nytt ord som har fått ersätta de alltmer problematiska ”invandrare”, ”flyktingar”. Att det här används om en, som också understryks i katalogen, ”ständigt framryckande territorialmakt” förefaller lite märkligt. Men det hänger samman med att utställningens andra del som hämtar sitt motiv från den svenska emigrationen 1830-1930 till USA.
I själva utställningen lämnas många öppningar till associationer utan några entydiga politiska framstötar. Man får också gå till katalogen för att finna påståenden som skall knyta utställningen direkt till den aktuella flyktingsituationen. Det står t ex: ”Den resa mot en okänd framtid som svenskarna gjorde då skilde sig knappast från den resa som migranter och flyktingar till Europa ger sig ut på idag.” Den uppfattningen dyker ofta upp i debatterna och det torde vara uppenbart att skillnaderna är avsevärda. Men det här är inte ovanligt när konsten skall ges ett direkt politiskt perspektiv. Konstverken och konstprojekten är i regel mångtydiga och antydande medan curatorns statement gärna vill sätta saker på plats.
Utställningen, som kan rekommenderas, är värd att betraktas utifrån flera infallsvinklar och Superflex understryker spelet mellan fiktion och verklighet. En slow motion video som är en rekonstruktion av målningens motiv kompletteras med bilder från inspelningen. På konsthallens innergård kan man följa rekonstruktioner av västernmiljöer.
Videon som rekonstruerar målningen