2211: Malmö konsthall visar Zobernig och Manna

Nils Forsberg skrev i en artikel (Expressen) något om den olika skikten i samtidskonsten. En del konst ingår i elitens internationellt kontemporära konst där teori, social och politisk aktualitet. Han har sett Anna Camners utställning på Christian Larsen. Hon målar oerhört detaljerat och den här utställningen är speciell och sevärd (jag har själv sett den). Camner tillhör dock inte elitavdelningen utan får placeras i kategorin allmänt samtida i mer traditionell bemärkelse. En omplacering är inte otänkbar om hon hamnade i rätt sällskap och gavs en relevant diskurs (som åberopar sådant som ”archive”, ”body”, ”power structure”). Så är det i alla fall och gallerier, museer och konsthallar ordnar sig efter vilken avdelning man har valt och därmed har man också fått sin status bestämd.

I morgon öppnas en utställning på Malmö konsthall med Heimo Zobernig och Jumana Manna. Zobernig är ett av de stora namnen i samtidskonsten (ranking 56) medan Manna är en ”emerging artist” som ingår i eliten (ranking 1.686, stigande). Även Zobernig tillhör elitavdelningen men med begränsad aktualitet eftersom hans storhetstid ligger några decennier tillbaka i tiden. Han är naturligtvis fortfarande en storhet men då med konsthistoriska förtecken. Han arbetar i en minimalistisk tradition med platsspecifika installationer. Han är bra på det och för alla med sådan estetisk smak är det onekligen en konstnär som kan leverera. Men hur fungerar detta idag? En platsspecifik konstnär har ofta en bestämd arbetsordning: Orienterar sig på den aktuella platsen, vad finns det där? Kan det gestaltas? Söker teoretiska platsreferenser, i det här fallet utgår Zobernig från att Ingmar Bergman har varit chef för Malmöteatern och skapat ett verk som han använder som titel. Så har det varit under hela den platsspecifika eran vilken inleddes i slutet av 1980-talet: Kom, såg och skapade skulptur (med ifrågasättandet av vad skulptur är och kan vara). Det är fortfarande den tongången. Konsthallschefen Diana Baldon skriver:

”Han har inkluderat de väggar som byggdes för att visa verk i den föregående utställningen, Joan Jonas Light Time Tales. Dessa har lämnats kvar på golvet i oförändrat skick och ges ambivalenta drag av podier eller rekvisita. På så vis tillskriver Zobernig dem en betydelse som skulpturala verk och ifrågasätter på ett subtilt plan vad ett konstverk är.”

Det är klart att det känns tämligen förbrukat att ifrågasätta vad ett konstverk är. Ett konstverk kan vara precis vad som helst, det enda som krävs är att det legitimeras av konstvärlden och helst att det även kvalitetsstämplas. Och när Malmö konsthall visar den store Zobernig är alla sådana krav uppfyllda. En välmeriterad konsthall och ett berömt varumärke samt en konstnär som garanterat kan leverera.

Jumana Manna kommer Palestina och gör, somsig bör, gärna projekt som knyter an till den regionen och ganska självklart till sociala och politiska frågeställningar. När hon presenterar sitt verk använder hon den internationella samtidskonsten speciella språk (orden som jag angav ovan har jag tagit från hennes anförande). Men det är självfallet inte hennes egna ord utan sådana som hon har lärt sig använda på rätt sätt. Hon visar en installation och en film, A magical substance flows into me, som utgår från en musiketnolog som reste runt i Israel/Palestina.

En av deltagarna i pressvisningen undrade om inte konsthallen kunde visa en utställning av Lars Lerin. Det kan man inte eftersom han tillhör fel avdelning. Nå, det skall inte hindra att utställningen är väl värd ett besök.

Diana Baldon i samspråk med Heimo Zobernig

Jumana Manna