2129: Mitt i prick

Uppmärksamhet saknas inte för Yayoi Kusamas utställning på Louisiana. Hon är i det närmaste den perfekta bilden av en konstnärlig karriär: Radikal avantgardkonstnär i New York på 1960-talet, sedan hospitaliserad i sitt hemland Japan, slutligen hennes återkomst och fullständiga seger med sin omisskännliga signatur: Prickarna. Hennes återkomst och genombrott brukar dateras till 1993 då hon representerade Japan på Venedigbiennalen. Händelsevis var jag på plats den gången och minns den väl. Under de följande åren skulle hon visa världen att hon behärskade sina prickar. Det borgade för den, trots allt eftertraktade, konstnärliga finalen: Dömd till succé. Rankad som nr 47 och försedd med 55 gallerister från många olika länder.

I varje fall en fantastisk historia och därtill en kvinnlig superstjärna. Cecilia Blomberg på Kulturnytt är entusiastisk men kan ändå inte undgå en liten invändning:

”Det är lika förföriskt visuellt, men det är något med makten och pengarna. Det som hon tidigare så tydligt protesterat mot som nu lägger sig som en hinna över just de verken. Jag vill tro att hon fortfarande har kontroll, att det också nu handlar om att ta konsten utanför galleriväggarna. Precis som på 60-talet.”

Den sista meningen är verkligen desperat. En konstnär som stadfäst sin position i kanon kan inte återgå till att bli en del av den radikala samtiden. Strängt taget tillhör hon inte längre den internationella samtidskonsten. Men sådant är, i bästa fall, konstnärslivet. Och Kusamas prickar är svårslagna.

03kusama075

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

27 svar på 2129: Mitt i prick

  1. Molly skriver:

    Jag, ”konstnärliga analfabet”, förstår antingen inte chargongen och språket inom konstdebatten, eller så är det logiken som inte stämmer för mig. Logiken brukar inte svika, möjligen kunskaperna. C. Blomberg beskriver prickarna som ”förföriskt visuellt”. Är det inte det som konsten bl.a. ska vara till för?? Sen kommer åsikter som sagts om Pengar och Makt som lägger hinnor? Med hänvisning till 60-talet???
    Är prickarna konst eller inte? Vad har pengar med detta att göra??

  2. Lars Vilks skriver:

    Det är väldigt enkelt. Kusama har varit en radikal konstnär på 60-talet. Sedan har hon etablerat sina prickar som blivit en kapitalistisk vara. Hennes prickar är naturligtvis konst och även bra konst, men nu handlar det om vinsthemtagning.

  3. Molly skriver:

    Tack Lars. Visste inte att ekonomisk framgång räknades in i bedömningen av konstnärligt värde.

  4. Lars Vilks skriver:

    Med ”vinsthemtagning” tänkte jag inte i första hand på ekonomiska framgångar utan på konstnärliga. Kusamas återkomst med sina prickar var en konstnärlig succé. Den kom också och efter hand att bli en ekonomisk. Så brukar det utvecklas, när en konstnär blir känd blir det också efterfrågan från marknaden. Enbart ekonomiska framgångar ger inga kvalitetspoäng.

  5. Molly skriver:

    DET DU SÄGER ÄR SJÄLVKLART FÖR MIG. Klart att en konstnär som lyckas nå en publik också har rätt att lyckas ekonomiskt! Vad jag ville gnälla över var att Blomberg skrev att pengar och makt lägger en hinna över konstverken. Vad består denna hinna av? Får man inte försörja sig på sin konst? Frågan borde inte ställas till dig. Du har ju inte klagat. Men i dag är det så många ”hinnor” som lägger sig över människors arbete: politisk åsikt, kön, moral, pengar bl.a. Man borde inte behöva vara den perfekta människan för att producera bra konst!

  6. Lars Vilks skriver:

    Jag håller med Blomberg. Kusama blir alltmer en kommersiell historia av gigantiska proportioner. Konsten blir instrumentell, tjänar kapitalet, tjusigt värre…

  7. Molly skriver:

    Så hinnan över konsten är den blivit ett redskap för tjäna pengar? Jag tror att de flesta konstnärer letar efter denna förmåga, att locka sin publik att köpa boken, tavlan, musiken och göra en slant för jobbet. Är konsten dessutom bra, så är det bara att gratulera. Personligen skulle jag bli nervös av att ha en pricktavla på väggen, så det blir inga pengar från mig. Vill hellre ha en tavla med en hel hund som ligger och tittar på mig. Hellre det än leopardskinnstapeter i ett rum där man placerat en kub.

  8. Lars Vilks skriver:

    Det är tämligen givet att om man vill ägna sig åt experimentell konst, och det är trots allt den som verkligen räkna, blir det en kärv budget. Om du t ex ser på konstnärerna som framträdde under ”det långa 60-talet” är det inte precis fråga om något som lockade köparna. Vill man tjäna pengar bör man ägna sig åt något annat än konst.

  9. Molly skriver:

    Jag tror dig. Svenska folket vill ha all konst gratis. Men vi begriper att all konsthantering kostar. Då blir det skattekistan som får stå för fiolerna. Det innebär: De som makten äger kan svälta ut dem som irriterar makthavarna. Så svälter man ut de obekväma. Gammal metod. Användbar över hela världen.

  10. Lars Vilks skriver:

    Jag tror inte det. Konstnärer som irriterar makthavarna är ytterst sällsynt idag. Vilka konstnärer känner du till som har blivit utsvultna av makthavarna? Nej, det handlar mest om att skapa goda nätverk. Idag är det så att landsortskonstnärerna ligger sämre till eftersom de har längre till köttgrytorna.

  11. LH skriver:

    Dessutom vore det intressant att få veta varifrån Molly fått uppfattningen att ”svenska folket vill ha all konst gratis”.

  12. Molly skriver:

    Det är inte nyttigt att vara allt för frispråkig i denna lättkränkta värld. Exemplen på individer som sparkats ut från jobb, uppdrag, stipendier, fått böcker refuserade, nekats plats för sina kommentarer i media växer. Jag känner flera som drabbats, men kan av naturliga skäl inte namnge dem. Det är inte arbetets kvalité eller individens misstag som åberopas. Det är den där ”hinnan”, ett obeskrivbart tillstånd som drabbat individen. Vi lever alla i samma samhällsklimat. Det som drabbar prästen, hemtjänstkvinnan, drabbar också artisten, författaren och konstnären. Försiktighet och tystnad förordas om man över huvud ska ha tillgång till några köttgrytor.

  13. Lars Vilks skriver:

    Nu gällde diskussionen konstnärer. Jag känner inte till någon som har blivit utsvulten av makthavarna. Gör du?

  14. Tallskog skriver:

    Dan Park blev satt i fängelse och blev i samma härva bostadslös…

  15. 1+1=2 skriver:

    Kastar man nätet lite vidare och tar med artisterna i frågan (”kulturarbetare” som ”kulturarbetare”) så är det väl ganska uppenbart att makthavarna systematiskt bjuder in dom med ”rätt” åsikter till morgonsofforna, och lika bryskt sparkar ut dom med ”fel”.

    Vilket leder till en följdfråga: har konstnärerna lärt sig detta och blivit ett skötsamt och underdånigt skrå?

  16. Lars Vilks skriver:

    Inget bra exempel, en klumpig hantering av hans fall jämte dåligt nätverksbygge är väl den enkla förklaringen.

  17. Lars Vilks skriver:

    Anpassning till mainstream har alltid varit en väg till att vinna acceptans och diverse fördelar. Det är inte annorlunda idag, det är bara de ideologiska utgångspunkterna som har skiftat.

  18. Molly skriver:

    Lars.
    Det är inte en ensidig idé/åsiktsförflyttning, då folk anpassar sig. Vem skapar mainstream? De som har makt över media, som väljer vad som ska vara mainstream och vilka personer som får plats i media/gallerier/ samt ekonomisk belöning för att predika det rätta för ett oupplyst, lågpannat folk? Det krävs spindoktors och en och annan Arnstadt att mala på. Det är ingen enkel förklaring! Den är planerad och genomtänkt. Svår att genomskåda.

  19. Molly skriver:

    Nu gjorde jag det man inte ska göra. Jag höll inte mun!

  20. minnesdagen skriver:

    Molly:
    ”Exemplen på individer som sparkats ut från jobb, uppdrag, stipendier, fått böcker refuserade, nekats plats för sina kommentarer i media växer. Jag känner flera som drabbats, men kan av naturliga skäl inte namnge dem.”
    Kan du ge ett konkret exempel, av någon du känner, utan att gå in på detaljer vem personen är ? Jag vet att sånt pågår, men det brukar vara svårt att veta varför man egentligen nekats ett uppdrag.

  21. CeDe skriver:

    Spela inte dum, minnesdagen. Du kan ju själv dagligen läsa om just såna exempel som Molly påtalar.

  22. Molly skriver:

    Minnesdagen.
    Ger jag ett exempel går jag ju in på detaljer. Dessa människor har haft och har det svårt. I det är klimatet måste man vara tyst. Hänvisar här i stället till V. Havel, skådisen i Tjeckoslovakien som blev landets första ledare för regeringen efter Sovjets uttåg. Han jobbade som skådis på en s.k. dold teater. Vi har vissångare i Ryssland som sjöng protestvisor på krogar. De vanliga dock-spelarna skrev sagor för barn som de vuxna kunde tolka som protest. Det finns ingenting som är så farligt för makten som de dolda, offentligt tigande artisterna. De vanliga människorna som fått flytta, byta jobb, och som tystnat för barnens, familjens skull, måste skyddas. De som knappast kan vara anonyma är Bildkonstnärerna. De måste ju ställa ut till offentligheten och bli utsatta för angrepp.

  23. Tallskog skriver:

    27 minuter perfekt beskrivning av läget:
    (engelska)
    http://www.youtube.com/watch?v=_WOUiGM6Vmk

  24. minnesdagen skriver:

    Cede;
    Jag frågade Molly om ett konkret exempel mest för att jag är intresserad av ämnet. Inte för att ifrågasätta.

  25. se här skriver:

    Lars sade att ”konst blir instrumentala”. Naturligtvis konst är avgörande. Vem köper konst? Rika människor som styr den här världen ..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.