2109: Konstmarknaden följer överskridandet

Det är ingen större hemlighet att det konstnärliga överskridandet lönar sig. Marknaden brukar vara med på noterna. Så gick det t ex för Ai Weiwei. Och så gick det också för den konstnär vars drama jag så omsorgsfullt har följt, Tania Bruguera. Hennes skulptur (en performancedräkt) Destierro (bild här) förväntades inbringa mellan $ 40 000 – 60 000. Den gick för 81.250. Skulpturen är en del av en performance som också finns i videoformat. Marknadens intresse för Bruguera har hittills varit svagt. Man behöver inte nödvändigtvis se det som cynisk investering. Det kan också vara fråga om att visa sitt stöd för hennes sak. Hur som helst kan vi konstatera att konstmarknaden är med på noterna.

Det här inlägget postades i om utställningar m m. Bokmärk permalänken.

37 svar på 2109: Konstmarknaden följer överskridandet

  1. Doktorn skriver:

    Politisk aktivism kan nog vara bra – men det känns fel att likställa sådant med konst.

  2. Lars Vilks skriver:

    Om man något bearbetar Doktorns något naiva kommentar kan man fundera på följande:
    Bilder kan nog vara bra – men det känns fel att likställa sådant med konst.
    Måleri kan nog vara bra – men det känns fel att likställa sådant med konst.

    Konsten existerar genom sitt förvandlingsnummer, readymadeeffekten. Och denna iscensätter de traditioner som konstvärlden har byggt upp. Därför blir t ex konst som politisk aktivism i konsten aldrig politisk aktivism som realitet.

  3. Från Graven skriver:

    Jag börjar lära mig en smula konstteori.

    Fråga: finns det konkurrerande skolor till den institutionella som är av någon signifikans?

  4. Krister skriver:

    Bra fråga Graven. Det skulle vara intressant att höra från Lars vilka andra konstteorier som finns och vilka/vilken som är den mest gällande.

  5. Tallskog skriver:

    Konstprofessorn vaknade på fel sida idag.

  6. Lars Vilks skriver:

    Den institutionella teorin är given men på ett slappt sätt. Har man inte den kan man inte förklara readymaden. Men i själva verket är alla konstobjekt readymades. Emellertid vill konstvärlden inte ge upp konsten och lutar sig därför mot någon form av traditionell essentialistisk teori, alltså att konst alltid har funnits. Inte minst behöver man en sådan för att ge alla kulturer företräde åt konstskapandet så att det inte får bli en västerländskt specialitet. Exakt vilken teori man avser här är svårt att veta, möjligen Gadamers (konst börjar med spel, lek och ritualer).

  7. Beppe Grillos Vänner skriver:

    Förutom ett inte så litet moment av social högfärd så är konst bland annat ett sätt att sublimera könsdriften,tänka på knulla, helt enkelt. Döljer sig fin fint i cirkulär teori.

  8. Lars Vilks skriver:

    Sublimera könsdriften, sådant finns lite överallt och ger ingen bestämning. Observera att den institutionella teorin inte behöver vara cirkulär, det beror på hur den formuleras.

  9. Krister skriver:

    Hur lyder då definitionen av konst i de traditionella essentialistiska teorierna?

  10. Inge skriver:

    ”Nearly 1,300 artists signed a letter to Castro saying they were ”profoundly troubled” by Cuba’s reaction to Bruguera’s event (…) http://uk.reuters.com/article/2015/01/02/uk-cuba-usa-dissidents-idUKKBN0KB0VX20150102

    Hvor mange kunstnere er ”profoundly troubled” av muslimers reaksjoner til Lars Vilks’ rundkjøringshund? Hvor er kunstverdenens opprop til støtte for Lars Vilks?

    Dobbeltmoralen i kunstverdenen er åpenbar. Bruguera er et verdig offer i kunstverdenens øyne, mens Lars Vilks for dem er en overgriper. Slik ser det i hvert fall ut for meg, som ser kunstverdenen fra utsiden.

    Det er mulig at jeg ikke har fått med meg alt som har skjedd siden 2007, og noen kunstnere støtter jo Lars Vilks, det har jeg sett. Men hvor er det massive oppropet?

  11. Inge skriver:

    Forholdet mellom kunstnere og samlere er interessant. Hvordan ser kunstnere på samlere? Er det en slags symbiose eller er samlere parasitter?

  12. Beppe Grillos Vänner skriver:

    Cirkeldefinitioner kan vara nog så användbara, inget fel med det. Det faktum att universum blivit medvetet om sig själv genom människan är ju en grandios cirkeldefinition som gömmer otaliga områden att upptäcka vi ännu ej vet ngt om.

    Mitt orerande då och då om att den inst. konstteorin är överförbar till andra mänskliga områden handlar inte alls om att dissa den som sådan utan att se analogier när det gäller förändringar inom andra samhällsområden.

  13. Doktorn skriver:

    ”Konsten –

    existerar genom (sitt förvandlingsnummer) readymadeeffekten, vilken iscensätter de traditioner konstvärlden ställt upp. Därför blir politisk aktivism som konst aldrig politisk aktivism som realitet.”

    Dels är Konstvärlden redo att införliva ’allt’ med konst. Dels är Fru Tania Brugeras budskap bara konst – och således intet att ta på allvar i verkligheten. Därmed har samtiskonsten blivit en förväxlingskomedi.

    Nämnda konstvärld påminner alltmer om en modern ’sekt’.

  14. Pöbeln skriver:

    Problemet Inge, är att ingen känner till Vilks som konstnär utanför Sverige. Med brugera är det en annan sak…

    Men har sett att Marianne L de Geere försvarat honom.

  15. Pöbeln skriver:

    De största konstsamlarna finns idag i mellanöstern.

    http://artreview.com/power_100/2013/

  16. Lars Vilks skriver:

    Så enkelt är det inte, jag är tämligen känd även utanför landets gränser. Problemet är att min situation inte är gångbar i konstvärlden.

  17. Lars Vilks skriver:

    Konstvärlden införlivar inte allting som konst. Det är bara att följa t ex utställningsverksamheterna för att se hur urvalet ser ut. Allting kan vara konst men endast en obetydlig del av allt är konst.
    Det är inte heller så enkelt att Bruguera (skriver du ”Fru” för att visa ditt förakt?) har ett enkelt budskap eller att det hon gör bara är konst. Hon iscensätter ett osäkert företag vars vindlingarna man inte kan förutse. Konstvärlden ger detta ett konstinnehåll (som naturligtvis ännu inte kan läggas fast) men likafullt får det verkningar utanför konstens domäner. Första gången hon genomförde sitt projekt (”Tatlin’s Whisper) på Havanabiennalen blev reaktionerna interna, regimen lät det passera. Den här gången har regimen ingripit men man försöker att göra sig av med hela saken så smidigt som möjligt. Det är en intressant konflikt mellan att se något som en politisk realitet och konstens fiktion.

  18. Lars Vilks skriver:

    Det kan möjligen bli så men Mellanöstern har en bit kvar för att bli representativa.

  19. Doktorn skriver:

    Mäster Lars,

    sedan när har titeln ’Fru’ blivit kränkande i PK-världen? Tanja, som man numera ’referar till personer, såsom vore de både nära bekanta och av kunglig ätt utan efternamn, får göra vad hon vill och jag tror hon har mitt fulla stöd för sin aktivism – men jag har aldrig brytt mig om formella auktoriteter och ’aktivism’ – om än kamouflerad i ’konstkostym’ har ett konkret syfte ingen till förvirringsstadium påläst intellektuell konstbedömmare kan inbilla sig att få mig medgiva finnas upplöst i sofitistikationernas dimmor.

    Politik är en sak – konst är en annan. Sade inte redan Vår Frälsare att Hans rike icke var av denna världen? Konstens stora problem ingen törs erkänna är just dess moderna bålverk – readymades! Herr helgonförklarade Marcel Duchamps pissoar var en engångsföreteelse.
    Varje ’readymade’ därefter tvingas efterapa den ursprungliga universella idéen och torde misslyckas passera samtidskonstens ’överskridande-kontroll’. Är det så svårt att inse konståket tvingats stanna i en återvändsgränd?

  20. Pöbeln skriver:

    Arabemiraten och Quatar är väl de stora tillväxtområdena för samtidskonst, kanske även för historisk konst. Både Guggenheim och Louvren har ju jätte filialer där.

    Vad jag kan se i bibeln har du aldrig ställt ut utanför Sverige (separat). Tanja har å sin sida ställt ut 13 gånger utanför Havana. Så att Inge kan få perspektiv på maktförhållandena…

    http://www.artfacts.net/en/artist/tania-bruguera-20706/profile.html
    http://www.artfacts.net/en/artist/lars-vilks-76982/profile.html

  21. Lars Vilks skriver:

    Att placera ”Fru” framför en kvinnlig konstnär är helt klart ett nedsättande språkbruk. Så är det bara vad än Doktorn har för åsikt om hur språket skall användas.
    Doktorn tar igen ett felskär när han skall förklara readymadens överskridande potential. Varje readymade har sin betydelse och de kan kombineras till installationer och egentligen till vad som helst. Variationsmöjligheterna är självklart mycket än t ex i måleriet. Minst av allt en återvändsgränd. När man väl insett det kan man dessutom konkludera att varje konstverk är en readymade.

  22. Lars Vilks skriver:

    Det är alldeles riktigt att maktförhållandena är sådana som Pöbeln anger. Men att jag ändå är tämligen känd beror på spridningar som inte registreras i artfacts.

  23. Inge skriver:

    Hvis jeg har forstått Artfacts korrekt, så gis det poeng etter hvor mange utstillinger kunstnerne deltar på og hvor ofte verkene deres frembys på auksjon. Siden ingen tør stille ut eller omsette Lars Vilks’ verk får han få poeng. Senest ble han nektet å delta i Sør-Korea, og jeg har selv spurt et norsk auksjonshus hvordan de stiller seg til rundkjøringsbildene. De takker nei til å selge dem.

    Jeg har inntrykk av at Lars Vilks er mer kjent i verden enn mange av topp-100-kunstnerne på Artfacts. Likevel ser det ut som at kunstverdenen tier om Lars Vilks’ situasjon. Jeg syns det er uverdig, skammelig.

  24. Doktorn skriver:

    Konstens eterseglingsfarkost

    sitter ännu fast i oändligheten – readymade är konst och konst är readymade – allting är allting.

    Det tycks finnas oändligheter av möjligheter – vilken dimension vi än undersöker – och är givet ett enda begränsande kriterium – konstvärldens kollektiva dom – men det är just detta jag retar mig alldeles enormt på. Individen har ingen suverän plats i Dickies teori. Den kan ha varit både välment och pragmatisk, men dess konsekvens är förödande. Teorins allsmäktiga operator konstvärlden har makt – om den så önskar – att göra mos av konstnären.

    Jag har också lagt märke till en uppfattning hos dagens gymnasister att förstånd kan mätas
    alltefter hur populär någon lyckats bli. Lyckas man inte förklara varför man är klok, får det vara. En dylik ’Zeitgeist’ tycks illavarslande ungefär på liknande vis.

    Förbereder ungdomen sig till subordination inför någon ny samhällsordning?

  25. Lars Vilks skriver:

    Doktorn tycks ha missuppfattat vad en teori är för något. Dess främsta uppgift är att beskriva en verklighet och det gör den institutionella teorin. Doktorn tycks vidare inte förstå att en konstnär alltid måste bekräftas och att denne inte har någon given kontroll över sitt verk. Eftersom konsten som idé för med sig en oklarhet i vad den handlar om och att ett enkelt budskap inte hör hemma här, blir konstvärlden medskapare. Samtidigt får komma ihåg att det inte råder någon demokrati i denna värld. Den uppfattning som blir gällande är betingad av ett antal individer, de mest inflytelserika. Vem som är inflytelserik växlar ständigt så man kan inte heller tala om att det är en fast elit som sitter och avgör saker. Konstvärlden vill inte ”göra mos av konstnären”. Tvärtom, nästan all konst skapas av enskilda individer och det finns gott om hjältar i konstvärlden.

  26. Doktorn skriver:

    ”Eftersom konsten som idé för med sig oklarhet vad den handlar om” -Lars

    – måtte innebära att idéer är oägnade att beskriva konst – eller hur? Eftersom jag råkar veta att idéernas värld för Dig är helig – därsom Du i flera intervjuer avsagt Dig tro tillika andens makt hos homo sapiens – och för att ändå ’få till det’ – ger oss betraktelsen av en konstelits medskapande till den arme konstnärens ’oklart konceptuerade’ verk, vilket han tacksamt förväntas ta emot. Vore jag ett konstnärsgeni – med intakt tro på min andes makt – skulle en sådan teori’ gjort mig rasande!

    Fundera än gång om tanke versus ’Vilja & Varande’ – Vi kund vända
    upp och ner ner på den moderna filosofin jämte Ditt sorgebarn konstvetenskapen.

  27. Lars Vilks skriver:

    Nej inte alls. Just idéer har en särställning eftersom Kant introducerade ”estetiska idéer” i motsats till begrepp. Men för övrigt är oklarheten ett led i konstens kommunikation, konstnären skall uttrycka det som inte utan vidare kan fångas i begrepp. Den delen överlåtes till betraktaren. Man kan göra den här beskrivningen mera komplex men den visar att det går utmärkt att beskriva konsten både genom idéer och begrepp. Konstnären kan bli missnöjd men man får också komma ihåg att många konstnärer (som genom sin intention och förståelse av sitt verk också blir en av betraktarna) har mindre lyckade tolkningar. Det heliga konstnärsgeniet och den heliga respekten för detta torde man ställa sig skeptisk till.

  28. Doktorn skriver:

    Kant
    hade inte tillgång till parapsykologi och dess konsekvens – sammanflytning av innervärld och yttervärld – men hans estetiska idéer kunde förebådat 1900-talets utveckling. Tänk efter – erfarenheten av det yttres sammanflyttning med det inre är en enorm upplevelse! Efter denna har intellektet ffg. insett sin plats i nuet, där helt andra lagar än de invanda tycks gälla. Det blir åter ett barn, men i en andlig värld bestående av värden och valet mellan gott och ont. Här uppträder det i sin urform – i vilja och varande. Minns den sjätte patriarken Hui Neng och hans direktmetod att nå ’upplysningen’ … Tankar är bara verktyg i viljans händer – som redan vet. Rimligtvis börjar konstverket i viljans domän och utnyttjar sedan ordens form i dikt eller färgernas och tonernas harmonier osv.

    Sedan är valet fritt om man önskar blanda in en överordnad kritiserande och vägledande konstvärld, eller inte.

  29. Lars Vilks skriver:

    Problemet som Doktorn kommer att få är hur man skall känna igen konstverket som börjar i viljans domän (för övrigt är ”Kunstwollen” en konsthistorisk teori av Alois Riegl men den fungerade förstås inte). Mycket kan tänkas börja i viljans domän och hur sorterar man detta? Därmed är man tillbaka i den klassiska konstdefinitionsproblematiken. Otaliga försök har gjorts men det var först med kontextsammanhanget och den institutionella teorin som man fann en plausibel möjlighet.

  30. Doktorn skriver:

    Problemet som Doktorn kommer att få…

    Lars

    finns inte om all konst skulle – såsom jag föreslagit – utgå från ’Nuet’ med all vilja och alla varanden.

    Om Alois Riegls ’Kunswollen’ hittade jag bara ett verk på spanska, som till utgångspunkt uppställde ’Arte y transcendismo… ’ och naturligtvis förstår jag att Dickies samtliga tillskyndare omedelbart utdömt detta ’Kunstwollen’.

    Men Du kommenterade inte innervärldens uppgång i yttervärlden vid t.ex. försök att gissa utfall på tärningskast – ett synnerligen billigt och intressant nöje alla kan ägna sig åt för att uppleva ’sin upplösning i kosmos’ med nota bene bevarad jagidentitet upplevd såsom personligt medskapande av verkligheten.

    Detta är den allt avgörande erfarenheten bakom min ’alternativa konst-icke-teori’.

    Kontext och generalitet är är endast viktiga för teoretiker och svunna tiders klassificerande konsthistoriker. Konstpubliken själv – förutsatt den inte i förväg utbildats i vilka banor ’det anses riktigt att tänka och reagera’ är väsentligen okontaminerad i ’Nuet’ och möter konstverken på liknande mark där dessa uppstått – i viljans domän – och underligt nog kan det tyckas – är förståelse en viljefunktion – den är mer än att ha fått ’en förklarning’.

  31. Lars Vilks skriver:

    Riegls teori dömdes inte ut av ”Dickies tillskyndare”. De fick bara en gång i tiden ett begränsat intresse
    och Riegl har kommit att framstå som en förelöpare till Wölfflin. Men allt detta är gammal konsthistoria. Jag har emellertid svårt att förstå vad tärningskasten har med en beskrivande konstteori att göra. Hur kommer du fram till konsten? Vad skulle vara för något förutom en uppfinning som främst får tillskrivas de tyska 1800-talsfilosoferna och Kant? Det enda jag kan få ut av det du skriver är att du satsar på en stipulativ konstdefinition: Det som Doktorn anser är konst är konst.

  32. Doktorn skriver:

    Tärningskasten
    hänvisade till experiment att uppnå statistiskt säkerställbara resultat för påverkan av omvärlden medelst prekognition. Sådant måste erfaras för att kunna förstås. Synchroniciteter är också användbara indikatorer för innanvärldens och omvärldens uppgång i varandra. Även synchroniciteter måste naturligtvis själv erfaras. Den egna erfarenheten är helt avgörande. Skala bort allt överflödigt och det skall av Dig återstå i nuet blott Din egen vilja och Ditt eget varande. Här står Du Din egen mänskligt begränsade kreativitet allra närmast. Det verkar som om Du ännu inte förstått det jag försöker säga. Det verkligt intressanta börjar med kommunikationen mellan världarna i nuet. Jag skulle kunna tro att den 31 juli 1980, när Du fick ingivelsen att bygga Nimis, ett sådant nästan drömskt tillstånd kunde ha förevarit.

  33. anubis skriver:

    Doktorn
    Vad blev dina resultat i experimenten med tärningskast?

  34. CeDe skriver:

    Doktorn – vaknade du sen.
    Vilks hade nod ingen ingivelse att bygga Nimis.
    Lite kul bara i början att göra kojor av drivved som sedan utvecklades till större verk som sedan fick lämpligt namn.
    Inget av alla dina påståenden kan du bevisa verkligheten av.

  35. Doktorn skriver:

    Oddsen mot slump mkt. mindre en på miljarden.

  36. Lars Vilks skriver:

    Jag tror inte jag har förstått vad du vill säga och alldeles särskilt förstår jag inte vad det har med konst att göra. Det du hänvisar till, inledningen till Nimis den 31 juli 1980 var inget drömskt tillstånd. Vid den tiden var jag intresserad av landart och hade idén att göra en stenpyramid. Det var alltför besvärligt så jag använde mig istället av drivveden som låg på platsen jag hade funnit. Men jag hade inga stora planer. Det är svårt att avgöra när det verkligen blev något men den avgörande händelsen kom inte förrän två år senare när det blev offentligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.