Nej, det blev ingenting med det. Varje år brukar jag ta emot en större församling med Erasmusstudenter från Lund för att göra en visning av Nimis. Nimis är visserligen för närvarande stängt men det fanns ändå vissa förhoppningar att man skulle kunna genomföra arrangemanget som äger rum på söndag. Emellertid visade sig intresset vara mycket stort och antalet kom upp i 200. Under sådana omständigheter blir allt säkerhetsarbete kaosartat och det fanns ingen möjlighet att kunna göra några garantier. Så kan det gå och så går det ofta nu för tiden. (Sydsvenskan)
En helt annan sak, nämligen den återkommande diskussionen om konstnärlig kvalitet. Jag kan inte se annat än att den frågan är relativt enkel. Dock inte alls när det handlar om kulturpolitik. Utgångspunkten är väl känd. I litteraturen förordas ”originalitet, nyskapande, förmåga att överskrida genreförväntningar” (SR). I den åberopade artikeln sägs det att man inte har lyckats överföra dessa aspekter till andra konstformer. Jag kan förstå det. Litteraturen är ett enhetligt område där det inte görs särskilt många experiment eller egentliga överskridanden. Bildkonsten blir mycket mer komplicerad eftersom den företer än långt större variation. Bildkonsten kan t ex framträda som text och även skönlitterär text och det hjälper säkert till att skapa förvirring. En annan sida av saken är den stränga hierarkin som placerar den internationella samtidskonsten i en alldeles given elitposition. Den positionen är ändå endast en liten del och den övervägande delen av konstutbudet kan inte på något enkelt sätt jämföras med denna. Och hur skall man politiskt ställa sig till brett och smalt utbud?
Skulle man försöka lösa den här knuten får man dela upp konstvärlden i olika delar och ge varje del en egen kvalitetsnorm i förhållande till sig själv. D.v.s. överskridande och originalitet får ses i relation till vad som försiggår i de olika delarna. I den förvirrade konstvärlden lär man inte få någon sådan hjälp.
Å andra sidan kan man alltid hävda att sådan konst som får statligt stöd i bästa fall endast kan vara den näst bästa.
http://www.sydsvenskan.se/sverige/priset-for-yttrandefriheten/
Är Lars Vilks en modern Jesus?
Kommer det att finnas en Judas även i detta dramat?
….Bör han kanske gömmas någonstans utan offentligt skydd?
Man kan ju tolka bilden på olika sätt. Alltså rondellhunden.
Om man vill kan man ju se den som ett kärleksbudskap.
– tro inte på auktoriteter som vill fängsla dig, och som vill bestämma hur du skall leva ditt liv.
Jag förstår att många inte vill se den så. Utan tolka bilden som illvillig och negativ. Speciellt auktoriteterna blir förstås irriterade. När dom inte får den respekt dom kräver, även av oss icke-troende.
minnesdagen – som sagts – respekt kan inte krävas den måste förtjänas.
Alla konstnärskollegor, alla politiker, alla journalister, alla samhällsengagerade, alla kristna, alla moderata muslimer, alla som besitter något förnuft och empati…..BORDE SKÄMMAS!…för att ni inte ställer upp för Vilks och den barbariska förföljelsen han är utsatt för.
Jag vet snart inte vad som upprör mig mest, de primitiva våldsverkarna – eller den FEGHET hos de som ser på.
Kan styrken til kunst være at den en lek med det ukjente, samtidig som den forholder seg til tradisjon? Altså at den er et bilde på menneskenes situasjon, med ketsjup og sennep, takk.
Hvis jeg kunne gripe kunst i et eneste grep, ville jeg la være.
Gud er Gud.