Under modernismens tidevarv fanns konstens front, alltså där saker skedde och där det nödvändiga överskridandet ägde rum. På den tiden handlade förnyelsen om form och estetik. Det pågick tills alla former hade erövrats. Resultatet var entydigt, vilken form som helst är estetiskt möjlig. Men det fanns mer att ge sig på. Det modernistiska paradigmet kunde utmanas och därför kunde man flytta fram gränserna med hjälp av kitsch, reklam, koncept som antiestetik och föra in konsten i dess performativa era. Allt detta var mer än nog för att underhålla fronten och så kom postmodernismen när man överskred modernismen och proklamerade konstens relativisering. Det blev ändå inte så eftersom konsten fann ett nytt överskridande genom att placera innehållet som den grundläggande faktorn, ett innehåll som snabbt förflyttades till politiken. Detta gav upphov till en rad nya erövringar inom fältet konst som politik, som t ex genus och postkolonialism. Ett stycke in på 2000-talet började även dessa områden bli utmattade. En ytterligare variant på temat bör dock nämnas: Historien och historieskrivningen. Detta medförde att konstnärerna sökte sig till arkiven för att omgestalta historien. Som man relativt lätt kan räkna ut blev det inte mycket av det, inte ens konstens egen historia blev särskilt förändrad. Att det blev så med den saken hör samman med att konsten är en västerländsk uppfinning som definierat och sanktionerat sig själv. Om man försöker överskrida detta genom att öppna gränserna mot andra fält eller släppa in den krassa verkligheten skulle vi inte längre ha någon konst. Självfallet kan man under en omständighet tillåta gränsens öppnande, nämligen då man skall erövra eller utnyttja något, men det rör sig alltid om en envägskommunikation.
Så var är alltså fronten, eller med en mildare term ”aktualiteten”, dvs. det som befinner sig brännpunkten? Som det ser ut nu blir denna front densamma som dagens politik och i konstsammanhang kan det inte vara något annat än en vänsterideologi. Säkert ingen överraskning. Men frågan är hur man skall överskrida den fronten utan att övergå till något annat. Konstvärldens aktörer gör givetvis sina försök genom att lägga fram sina politiska grepp med hjälp av sin tradition, t ex att krångla med formen och lägga till en komplex akademisk diskurs. Resultatet presenteras som alternativ, mer eller mindre den slutgiltiga lösningen, men är förstås helt oanvändbar förutom att det kan tjäna som underlag för utställningar och seminarier i konstvärldens övre skikt.
Sålunda, hur överskrider man politiken? Antagligen är det inte så svårt, det är bara det att ingen har tänkt närmare på saken.
Bäde du och Dan Park är väl exempel på konstnärer som överskrider (den goda smakens) politik?
Lars, jag FRONTAR dig med en fråga:
Vill du eller inte att jag
kommenterar på din blogg?
Tallskog
Lämna oss inte!
Denna blogg är intet utan variationen och dynamiken!
Tallskog, jag håller med Graven.
L.V. och Dan Park är väl snarast exempel på konstnärer som visar på politikens fördumning.
”According to encyclopaedias and dictionaries, satire has the intention to shame into improvement; its purpose is constructive social criticism, ridiculing stupidity or vices, showing the weaknesses or bad qualities of a person, government, society, etc.”
Kommentera på!
Det kan man lugnt säga.
Tack!
Hoppas att även Doktorn är välkommen.
Hej Lars !
Hur är det med det juridiska ansvaret för innehållet på Vilks.net ?
Kommer du att drabbas om någon börjar skriva hetsande eller grovt kränkande inlägg ?
Fronten
tycks handla om konstnärlig skenfätning i utbombat igenmansland. Kanske dags att introducera den triveliga personen Nesta Webster?
Ur företalet till hennes ’Secret Societies and Subversive Movements’:
http://www.gutenberg.org/files/19104/19104-h/19104-h.htm
//: The French Revolution did not arise merely out of conditions or ideas peculiar to the eighteenth century, nor the Bolshevist Revolution out of political and social conditions in Russia or the teaching of Karl Marx. Both these explosions were produced by forces which, making use of popular suffering and discontent, had long been gathering strength for an onslaught not only on Christianity, but on all social and moral order.
It is of immense significance to notice with what resentment this point of view is met in certain quarters. When I first began to write on revolution a well-known London publisher said to me, ”Remember that if you take an anti-revolutionary line you will have the whole literary world against you.”
This appeared to me extraordinary. Why should the literary world sympathize with a movement which from the French Revolution onwards has always been directed against literature, art, and science, and has openly proclaimed its aim to exalt the manual workers over the intelligentsia?
”Writers must be proscribed as the most dangerous enemies of the people,” said Robespierre. ://
Darra månde alla konspirationsteoretiker!
För övrigt verkar herr Park fått slut på idéer… Eller är det ”samhället”som har fått slut på idéer?
Tänkte på det här med distinktionen mellan postmodernism och politik: pratade inte redan Walter Benjamin att konstens fält sammanfaller politikens; är inte ”Den Internationella Samtidskonsten” postmodern i det att den reducerats till ren politik?
Lindström fortsätter gissla. Dags för polisanmälan? http://www.bonton.se/?d=2015-01-27 Se även gårdagen som är en gammal goding.
Benjamin, som sedan länge ligger bra till i konstvärlden, tillhörde det politiska lägret och det är inte förvånande att han drog på det hållet. Om det sedan är postmodernt med konst som ren politik kan man fråga sig. Men allt går för sig i den avdelningen så varför inte det också?
@Ateisten Lindström är härlig! @Rurik Jo angiverisamhället är på god väg att tysta det fria ordet…
Sions protokoll, den var hon beredd att svälja…
Tillbaka till fronten alltså . . självklart måste också politiken överskridas om det skall vara någon djupare mening med alla dessa över skridanden.
Hur det ska gå till ?
– Genom att definiera politiken så att den låter sig överskridas !
Den efterlysta brännpunkten där rykande färsk konst kan alstras förutspås vara aktuell vänsterpolitik (med PK och hela ’ kittet’), men det gäller att överskrida denna brännpunkt för att skapa framtidens konst. Hur gå tillväga? Varför inte trotsa det ständiga kravet på ständig förnyelse och fortsätta med rondellhundar? Alternativt kan jag rek. Processwork Psychology (Arnold Mindell) med det eviga nuets Tao. Du kan få ref. imorgon ur min PC.
Måste säga att detta inlägg är en elegant essä om det nuvarande.
Slutstrofen har allt att säga.
Hur kommer man i framtiden beskriva vår hysteriska svenska samtid? kommer det bli värre eller kommer man skratta, som vi gör idag åt 70-talets Maoslillarödaviftande?
Jag växte upp på 80-talet, jag tror barnprogrammen försett en hel generation med helt orealistiska (godhets-)förväntningar, Bamse, Pippi mm.
Heidegger ! Man borde inte skratta åt 70-talets ”Maoslillarödaviftande” utan hellre kraftfullt fördömma det.
Då lades grunden till 80-talets manipulativa barnprogram och vår egen ”hysteriska samtid”.
@Rurik Det är sant! Mina föräldrar studerade på Karolinska på 70-talet; de som var de ivrigaste viftarna och sov på mattor bor idag i Djursholm och tycker det är lite pikant att de var maoister på 70-talet..