När ivern är stor och den politiska korrekthetens vindar blåser i seglen kan det skapas nyheter – även i konsten. Fallet Hilma af Klint är ett bra exempel. Med appeller som ”vi skriver om konsthistorien” och texter som såväl är okritiska som rent lögnaktiga försöker ivrarna få till det eftertraktade: kvinnor som nyupptäckta superstjärnor i konsthistorien.
Ett nytt objekt har seglat upp i år. Det bygger på att Marcel Duchamps famösa Fountain (1917) inte skulle vara hans verk (verket lämnades till Independentutställningen där Duchamp satt i utställningskommittén; det fanns ingen jury, alla verk som lämnades in skulle accepteras om avgiften var betald). Istället utpekas baronessan Elsa von Freytag-Loringhoven (en mycket intressant avantgardkonstnär) av de båda författarna Julian Spalding och Glyn Thompson. Svenska Dagbladet kulturredaktion har naturligtvis okritiskt huggit på den kroken. Man passar också på att komma med nedsättande synpunkter om Duchamp; hans karriär var nästan slut (alltså han ville bli berömd) och han får epitetet ”gubbstrutt”. De kräver omedelbar ändring i Moderna Museets Duchampsamling.
När man läser Thompson slås man av hennes fientliga inställning till Duchamp. Hon söker envetet efter sådant som skall bekräfta hennes synpunkter och när det inte räcker till tar hon fantasin till hjälp. Onekligen skapar hon en fängslande historia och hennes kreativitet när det gäller dolda betydelser i språket är det inget fel på. Men påståendet att hon har lyckats visa att baronessan ”bortom allt tvivel” är upphovskvinnan är mest önsketänkande.
Det är känt sedan länge att det kan ha varit någon annan som skapade Fountain (fast den hade inte det namnet från början). Duchamp har skrivit i ett brev till sin syster att en kvinnlig vän hade lämnat in en urinoar till Independentutställningen. Hur man skall förstå det är fortfarande en öppen fråga.
Den teori som Thompson för fram är att baronessan Elsa skulle ha lämnat urinoaren som en protest mot att USA gick med i första världskriget. Signaturen R. Mutt skulle anspela på det tyska ”Armut” och visa futtigheten i den amerikanska konsten. Det förefaller dock vara en väl fantasirik tolkning att baronessan skulle leverera en dunkel tysk ordvits till en amerikansk utställningskommitté. Det enda man faktiskt kan peka på är att baronessan har skapat diverse konstobjekt. Ett av dem kan anses ha viss likhet med Fountain (se nedan).
Förmodligen är den nya teorin inte mycket mer än ett bidrag till de många irrgångar som omger Fountain. Men även om den skulle vara korrekt ändrar detta knappast något. Duchamp gör sin point: Att skapa ett antikonstverk. Det första i sitt slag som så påtagligt åsidosätter konstens estetiska identitet. Om han skulle ha stulit verket placerar han det i en ny kontext och därmed blir det ett nytt verk. Och vi minns för övrigt (men när det gäller kvinnor i konsten glömmer man helst det) Picassos uttalande om att ”bra konstnärer kopierar, de bästa stjäl”.
Här är en verkligt bra kritik av Thompson teori.
Elsa von Freytag-Loringhoven: Gud, 1917
Utifrån den postmoderna ontologin (det finns ingen metafysik!) så är väl historieförfalskning legio? Feminismen härleder ju ständigt ÄR från BÖR, så lite smålögner om Duchamp är väl ’sanna’ om de främjar det ’goda’ (dvs nivellering av den vita medelålders mannen)
I slutet av artikelni artbouillon, som är länkad på sista raden, finns en bild på en man i kvinnokläder. Är inte detta en form av blackface. Istället för att en vit man målar sitt ansikte svart målar han sitt ansikte kvinnligt.
Är transvestiter i själva verket en form av rasister. Inte just då mot svarta utan mot kvinnor.
Idag har kamrat Vilks serverat en underbar anrättning ägnad näpsning av PK-feminism!
Till att börja genom Hilma af Klint, vars talang möjliggjorde en gedigen utbildning på konstfack till porträttmålare – men dessvärre icke kunde tämja de hemska männen. För en riktig kvinna torde den manliga miljön på konstfack omedelbart omvandlats till en samling porten-öppnande trånande kavaljerer – men icke för stackars Hilma – som istället låg åt andra hållet. Hon tydde sig till spiritistiska seanser och Rudolf Steiners antropiosofi samt började måla utav andar inspirerad ’UFO-konst’ beståensde av illuminatisymboler, stjärnformade amöbor och allmänna mandalan – troligtvis strövtåg mot hennes inre tidlösa jag – Jungs ’Das Selbst’.
På samma sätt kan hävdas att kamrat Vilks livslånga projekt Nimis & Arx är symboler för ’Das Selbst’ i honom – vilket tillför verket proportioner av katedralbygge. Alla människor över 40 har börjat förnimma ’Das Selbst’ i sitt själsliv.
Elsa von Freitag-Loringhoven tycks däremot ha varit en kringirrande mansslukerska från gamla, numera etniskt rensade Preussen med congenital syfilis och teatraliskt temperament, som brände sitt ljus i alla ändar och slutligen gjorde sig omöjlig med genom att vid besök på myndigheter bära t.ex. födelsdagstårta med tända ljus på huvudet, halsband av torra fikon, mm. e&. och dog utblottad när Dada gått ur ropet. Hon kan mycket väl ha tänkt ut utställningsföremålet ’pissoar’, men var samtigt passionerat förälskad i ”gubbstrutten” Duchamp, vilken tillsamnns med Man Ray gjorde en kortfilm om henne. Genom köttet kan ’verket’ ha erövrats – och case closed.
Thompson är en man, inte en kvinna. Tro det eller ej, Vilks!
Tack LH, ibland är det komplicerat att navigera.
EN KONST-MOTHYPOTES!
Vägen till helvetet kantas av goda föresatser.
Systerson Edward Barnays skrev ’Propaganda’ 1928 om hur massmänniskan lämpligen undfägnas kultiverade ideal:
”We are governed, our mindes are moulded, our tastes formed, our ideas suggested, largely by men we have never heard of. These invisible governors are a heroic elite, who coolly keep it all together, thereby organizing chaos, as God did in the Beginning. It is they who pull the wires which control the public mind, who harness old social forces and cotrive new ways to bind and guide the world.”
Detta ledarskap utgör idag en dignande PK-börda ställd på alla världens folk – MEN!
Bortsett spekulationer om syftet (Intet sker oplanerat – om något sker – sker det därför att det planerats ske; enl. FD Roosevelt, socialist och frimurare) låt oss istället gå vidare till konstens predikament.
Barnays elit skapar massornas alldeles ’egna, privata’ idéer.
Konstnärer verkar sällan vara bildade utöver den allmänna medelst media tillskapade nivån.
ALLTSÅ… verkar hela kittet lika hopplöst som MFF’s Europaäventyr.
På tal om gårkvällens debakel på Swedbank Stadion torde Chapions League Hymnen i överjordiskt religiösa tongångar inte heller varit slumpmässigt ihopkokt – utan hypnotiskt ledsaga ’elitens’ noggranna satsning på lämplig försteröelse åt massorna.