Parksaken genererar en del intressanta konstteoretiska problem. Park har recenserats i Danmark av konstkritikern Lisbeth Bonde. Hon säger att ”verken är klumpiga. Det är inte något särskilt nytt i verken. Och de är inte utförda på någon särskilt hög konstnärlig nivå.”
Det lustiga är att man kan säga precis samma sak om Pussy Riot men där blev konstvärldens bedömning helt annorlunda. Det beror naturligtvis på att provokationen följde konstvärldens agenda. Innehållet spelar en överväldigande roll i samtidskonsten men den politiska udden måste alltså riktas enligt rekommendationer. Det är inget överraskande. Park får ändå vara nöjd även om han bara tilldelas en stjärna av sex möjliga. Han blev nämligen recenserad på hög nivå. Det är ytterst få konstnärer som blir recenserade och ännu färre av ansedda kritiker.
Men det som intresserar mig mest är Bondes uttalande, till synes så självklart: ”Efter att ha sett flera intervjuer med Dan Park, är det fortfarande oklart för mig vilken agenda han har. Provokationer kan visserligen vara konstnärligt intressanta, men provokationer för provokationens skull tillför sällan konsten ett intressant element.”
Provokationer för provokationens skull är synnerligen ovanliga i konsten om de alls förekommer. En provokation kan vara mindre lyckad men i sådana fall är det snarast fel på reaktionerna. Bonde vill veta vilken agenda konstnären har och irriteras över att inte konstnären inte klart anger sin ståndpunkt. Jag kommer att tänka på Andy Warhol, t ex hans soppburkar och Brillo Boxes. Var det en provokation för provokationens skull? Och vad ville Warhol förutom att väcka uppmärksamhet? En konstkritiker är minst av allt tillförlitlig när denne skall uttala sig om något som ännu inte är förankrat i historien samtidigt som det är en ömmande företeelse. Bonde gör också ett uttalande om, vilket har blivit allt vanligare, att konstnärer skall tänka sig för så att de inte blir missuppfattade. En fråga angående en sådan tendens är om det är något som är på väg in i konstens identitet och i så fall ifrågasätter hela tanken på konstens överskridande.
Av en händelse dök den här gamla artikeln upp. Det handlar om rondellhundens tämligen obetydliga äventyr i Sundsvall 2009. En kvinnlig konstnär målade över rondellhunden i Galleri Granen. Hon menade att konstnärernas uppgift är att lösa problem och inte skapa dem. Till detta kan man foga att det mesta av det som ses som kvalitet i konsthistorien har skapat problem och ilskna reaktioner. Nu fick den här konstnären för sig att måla över den besvärliga rondellhunden med fredens färger. Sundsvallstidningen skribent tyckte sig kunna se ett lyckligt slut skapat av de rättänkande kvinnorna:
”Och om man vill kan man se hela skeendet symboliskt. För Lars Vilks är rondellhundarna av allt att döma ett avslutat kapitel: första och sista visningen blev Galleri Granen i Sundsvall. Nu har fredens era tagit vid. Och det är kvinnorna som kommer med den.”
Vore det inte fantastiskt om Park kunde komma åt lite kvinnor? Kanske kan man påvisa någon form av orsak till det hat han blev fälld för? några judiska sufragetter i skuggorna, några svarta plastmammor i laggorna eller liknande? Park ska leva med en kvinna, i alla fall ett kort tag, även om hon har kuk och mustasch,.
Artikeln i Sundsvalls skrevs av en kvinna. Hon drämde till med; ”Nu har fredens era tagit vid. Och det är kvinnorna som kommer med den.” Vilken självbelåtenhet! Alla hör änglatrumpeterna. Eller var det en mistlur som varnar för dimman?
Gouillou lägger sig i Park-fallet:
http://www.expressen.se/kvallsposten/guillous-angrepp-pa-dansk-yttrandefrihet/
Gouillou har tappat stinget, Jesus våldtagen av Bush och Fogh Rasmussen …. Tamt! Kolla vår egen godkända Lindström http://www.bonton.se/ , speciellt under påsken, då får Jesus sina fiskar varma!
skrev följande inlägg på en annan blogg men tänkte det kunde passa in hyfsat här också:
Man kan ju fråga sig varför inte avkriminalisering (eget bruk) av narkotika diskuteras mer i Sverige när både WHO och det annars så omhuldade FN rekommenderar det. Min hypotes är att narkotikapolitiken är en av få återstående delar i det moderna projektet (folkhemsnationalismen). Vi känner alla till konsekvenserna av miljonprogram och elchocksbehandling av homosexuella. Folkhemmet handlade om att vara ”hel och ren” och var inkluderande för alla dem som passade mallen medan avvikare tvångssteriliserades. Folkhemmet grundades på en tro att man kunde dana medborgaren uppifrån. I en globaliserad värld, där folkhemmets ideal kommit på skam, försöker man således med alla medel försvara sin forna stolthet: man diskuterar inte narkotikapolitiken sakligt, man inför sexköpslagen och man spärrar in osmakliga konstnärer (Dan Park).
Heidegger; jag köper faktiskt ditt resonemang.
inspirerades av Vilks föredrag, så tanken är kanske inte helt min http://www.youtube.com/watch?v=FAkc9Gmojyg
En stjärna är väl ett bra betyg. Det betyder att han utmärker sig.
Påståendet att det är inte något särskilt nytt i verken får man ta med en nypa salt. Hur många av typ Dan Park finns det, ganska många eller ?
Hon säger väl det hon behöver säga men verkar egentligen ganska road av verken.
Det behövs inte mycket humor för att inse att dom är roliga, och jag undrar om inte dom intelligentaste i det självutnämda antirasistgänget egentligen förstår att humor och satir i långa loppet är bra för alla parter. Medan vissa, kanske inte lika intelligenta, vill tjäna pengar och få uppmärksamhet på att polisanmäla allt möjligt. När dom kan hitta på något att bli kränkta över.
Det börjar alltid med att man fängslar konstnärer…
http://henrikalexandersson.blogspot.se/2014/11/svensk-web-censur-uppsamlingsheat.html