Oundvikligt måste det nämnas när en konstkritiker skall befästa sin position som samtida, medveten och ansvarstagande. I sin recension av Vera Nilssons utställning på Liljevalchs, ehuru retrospektivt, skrivs den populära markören av Frans Josef Petersson: ”Nilssons starka antifascism och engagemang i den postkoloniala frihetskampen skär rakt igenom våra dagars mest laddade diskussioner och utmaningar. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de bilder hon gjorde i Senegal och Martinique upprepar rasistiska stereotyper.
Men problemet är inte att hon som ”vit kvinna avbildar svarta män” – med Mikaela Lundahls ord i katalogen – utan att dessa porträtt (också av kvinnor) bekräftar fördomsfulla idéer om de som avbildas.” Vera Nilsson borde ha tänkt lite framåt för att förstå den tid när den slutgilitiga lösningen tycks ha uppenbarat sig.
Dan Park blev först inbjuden att delta i SvT Debatt men inbjudningen drogs tillbaka. SvT förklarar:
”Vi bedömde att vi skulle riskera att bryta mot Radio- och TV-lagen om vi låtit Dan Park få säga det han säger i sin konst. Han är ju som bekant bla dömd för hets mot folkgrupp. Ett brott som vi bedömde skulle riskeras att upprepas i direktsändningen.”
Hur detta skulle gå till kan man undra över. När Park talar om sina konstverk har han förklarat varför de inte är hets mot folkgrupp.
Från Danmark framhåller en debattör (borsen.dk) att Park inte bör debatteras ”fordi hverken denne produktion eller denne person leverer indhold, som er værd at beskæftige sig med.”
Den kommentaren står dock för en smaksak. Vissa tycker hans innehåll är värt att diskutera, andra inte. En intressantare fråga är om man diskuterar det estetiska framförandet. Sådana diskussioner är svåra att genomföra eftersom dagens konst tillåter att framförandet även inkluderar innehåll och reaktioner. Man kan som exempel ta Pussy Riot vars framträdande inte har så mycket att bjuda på – om det nu inte var för val av plats, reaktioner och konsekvenser. Huvudregeln säger dock att ett konstverk försvagas väsentligt om det har en instrumentell funktion, men även den regeln har sådana undantag som just Pussy Riot eftersom verket ledde till uppseendeväckande omständigheter.
Igår deltog jag i en konferens om yttrandefrihet på Christiansborg i Köpenhamn. Fyra av deltagarna i panelen kom med livvakter vilket blev en internationell samling. Jag fick också, efter många år, tillfälle att träffa Kurt Westergaard som har återhämtat sig efter en längre tids sjukdom.
Kurt och jag
Trykkefrihedsselskabet…(LOL)…ursäkta folks, men sällskapet förtjänar att bli utskrattade.
Bildat av ett gäng välutbildade extrema islamofober med marxisten Lars Hedegaard som initiativtagare.
Av Anledning att Hedegaard nekades tillträde till danska PEN på grund av hens rasistiska kritik av islam och muslimer.
(Det är skönt med en egen kupé)
Härtill David Gress, katolik och anhängare av dödsstraff genom hängning.
Sören Krarup, kyrkoherde och teologie magister, jämför islam med pesten och den muslimska huvudduken med det nazistiska hakkorset, agiterar för kroppsstraff.
Jesper Langballe, präst och kyrkoherde och en kyrkans talesman för Dansk Folkeparti, dömd enligt danska rasismlagstiftningen 2010.
Kai Sörlander, argumenterar för kristendomens viktiga roll i utvecklingen av sekulära demokratier och mänskliga rättigheter i västvärlden.
Platsar verkligen våran svenske Lasse bland dessa danskdjävlar…?
Säga vad man vill om Tryckfrihetssällskapet men dom står upp för det de tror på – i egen person. Och för detta behöver de livvakter.
De har m.a.o. en poäng med det de gör.
Tack för att ni vågar göra detta, medlemmar i Tryckfrihetssällskapet.
PEN är ett av många huvuden på hydran GLOBALISMEN.
Massinvandringen av muslimer till Västvärlden är fientlig armé mot den vita, kristna civilisationen.
Det finns många antirasistparanoida i vårt land. När dom inte kan se bakom sin pk-grumliga blick. Här är exempel på den snedvridning p g a av detta:
”Låt oss leka med tanken att en polisman hade slagit ner en ensam berusad kvinna med sin batong. Eller låt oss tänka tanken att mannen som blev nedslagen hade varit mörkhyad. Det hade med all sannolikhet betytt ett helt annat domslut, än annars. Det är så den feministiska, intersektionella identitetspolitiken ser ut i praktiken. Det är inte gärningen i sig som bedöms utan vilket kön och hudfärg som de inblandade har som blir avgörande. Om inte annat för att från rättsväsendets sida undvika allt för stora protester från de välorganiserade, avlönade och högljudda grupperingar som ser till sin grupps intressen (och som har fri tillgång till media).
En vit polisman mot en vit berusad man = sannolikt dömd polisman. En vit poliskvinna mot en vit berusad man = friad poliskvinna (fastställt). En vit polisman mot en vit berusad kvinna = omedelbart dömd polisman. En vit poliskvinna mot en vit berusad kvinna = sannolikt dömd poliskvinna. En vit polisman mot en mörkhyad berusad kvinna = omedelbart dömd polisman med efterföljande omedelbar uppsägning. En vit poliskvinna mot en mörkhyad berusad kvinna = dömd poliskvinna. En mörkhyad polisman mot en mörkhyad berusad kvinna = omedelbart dömd polisman. En mörkhyad polisman mot en vit berusad kvinna = sannolikt dömd polisman. En mörkhyad poliskvinna mot en mörkhyad berusad kvinna = sannolikt dömd poliskvinna. En mörkhyad poliskvinna mot en vit berusad man = friad poliskvinna. En mörkhyad polisman mot en vit berusad man = sannolikt friad polisman. Och så vidare.”
Ur J H Lundells blogg.
@Nemesis
Janice FIamengo: What’s Wrong With Women’s Studies?
http://www.youtube.com/watch?v=5I6aYl4XDpA
”Låt oss leka med tanken…”
Förvisso, men trovärdigheten ville givetvis bli större om Lundell kunde hänvisa konkreta rättsfall att backa upp sin story.
Leka kan vi ju alla göra….
”Igår friades den polis som på film ertappades med att oprovocerat ha slagit ner en ensam berusad man med ett tiotal batongslag (och bussat sin hund på honom), i centrala Stockholm. Hovrätten menade att man inte kunde veta om kvinnan (som ser ut att vara storväxt och kraftig) faktiskt kände sig provocerad. Jag noterade att man i rapporteringen (och även i domslutet så vitt jag förstår), använde uttrycket ”poliskvinnan” istället för ”polisen”. Och att både polisen och mannen som slogs ner på filmen ser ut att vara ”vita”.
Låt oss leka med tanken att en polisman hade slagit ner en ensam berusad kvinna med sin batong. Eller låt oss tänka tanken att mannen som blev nedslagen hade varit mörkhyad…”
Låt oss leka med tanken att du blir medveten om dina fantasier…
”Hovrätten anser precis som tingsrätten att polismannen rent faktiskt inte har varit utsatt för sådant våld eller hot om våld som skulle ha gett henne rätt att agera så kraftfullt som hon gjorde. Hovrätten anser dock att bl.a. personens aggressiva och labila beteende innebär att polismannens påstående att hon trodde att hon skulle angripas med våld ska godtas eftersom åklagaren inte motbevisat påståendet”.
/Pressmeddelande Svea hovrätt…
För övrigt har Dror Feiler nu visat var han står i frågan om Dan Park, större hycklare får man leta efter.
https://www.facebook.com/dror.feiler/posts/10152329621305807
https://www.facebook.com/dror.feiler/posts/10152331247785807
https://www.youtube.com/watch?v=Hird8LiEzU0
Så länge satellitlänken ligger lull; ännu en gudrunsk godbit i form av en allegorisk anmodan angående yttrandefriheten:
Har du fått ben att gå med,
varför ge sparkar?
Lär dig att dansa.
@Gudrun. Yttrandefriheten handlar om rätten att kränka
Heidegger, det var tråkigt att höra att du tycker det.
God natt!
Jag instämmer Gurun, jag menar hur skulle det se ut.
Då sitter jag hellre under lukteken…
Till Gurun Gudrun:
”Ja, jag har fått ben att gå med. Men inte ens det kan jag. Än mindre dansa, fast jag kan, då jag lärde mig, för att det var det jag ville. Men jag kan inte, då jag är fjättrad av PK-makten. Så det enda jag kan göra är att sparka, för att få ut nåt av det som är jag.”
Fiktivt uttalande från Dan Park.
@ Nemesis
Så sant som det var sagt!
Kära nån, det känns lite krystat att kommentera ett fiktivt uttalande av tredje person, gällande någon stackare som ovetande är ”fjättrad av PK-makten”, vilket i sin tur verifieras av fjärde person…
Det kanske handlar om egna erfarenheter som projiceras?
Hur som helst, skyller man sin oregerlighet på en påstådd högre makt och är samtidigt nutida svensk medborgare, är jag orolig för att de enda kompisarna man till slut har kvar är de på ett rehabiliteringscenter av något slag djupt inne i skogen.
Själv ser jag för mitt inre öga (orakel som jag är) att Park och Vilks en mörk och blåsig höstkväll smyger in på en kvällskurs i balett någonstans i ett övergivet kapell på Skåneslätten; de har ju redan de luggslitna trikåerna på sig i taxin.
Och det är en fröjd att skåda.
När människor kvävs föds våldsamheter. Dan Park uttrycker sin frustration i konsten. Så har det alltid varit. Att konstnärerna går främst i kampen mot förtrycket. Hur ska dom kunna dansa, när dansen kvävs i sin linda. Och en flanör slås ner, såväl bildligt som konkret.
Du måste förstå allegori Gurun Gudrun. Tallskog förstår. 🙂
Raka puckar är att föredra sa domaren…