1901: En ny repris, konsten och politiken

Det ofrånkomliga ämnet är konsten och politiken. En gång prisgiven åt denna (”ta ansvar, angelägna frågor, konsten som alternativ”) är det svårt att ta sig ur. Ingen lättvindighet heller, ämnet blir alltför allvarligt. Konsten och konstnärerna skall delta i den utvalda ”goda” politiken. Den som gäller för ”de anständiga”. Hittills har som sagt resultaten varit synnerligen magra. Som Nils Forsberg skriver (Expressen) angående Modernautställningen i Malmö, det blir lätt en övning i snabbinlärd teori.

Ett bra exempel på hur det blir när konstnärerna samlar sig till en direkt politisk manifestation kan man finna i utställningen We Hate in Order to Survive på IAC i Malmö (öppnar den 27 september). I vanlig ordning är konstens ambitioner överväldigande. Konstnärerna skall undersöka hatets natur men även dess underliggande orsaker: ”Vari ligger fasci¬nationen för en homogen nation; behovet av att avskaffa det pluralistiska samhället? Är det möjligt att förklara exkludering och fientlighet, och hur dessa fenomen ökar, ur ett konstnärligt perspektiv? Och är det möjligt att uppnå en handlingsplan, att faktiskt förändra världen genom konst? Hur tänker och arbetar konstnärer kring dessa frågor?”

Om man hade haft något större intresse för sakfrågan kunde man ha funderat något över vad en homogen nation är för något och i vilken utsträckning någon faktiskt önskar sig en sådan. Mångkultur och kulturers inflytande är ett faktum men frågan är snarare hur en politiskt styrd mångkultur skall fungera. Och vad är ett pluralistiskt samhälle? Ser man på vad som är mångkultur i Sverige kommer man inte mycket längre än till att problemet är Islam. Dansk, norsk eller för den delen kinesisk eller chilensk kultur leder knappast till några omfattande exkluderingar. Men det borde ju vara så att var och en väljer vad man finner intressant. Islam som i betydande utsträckning handlar om ett förmodernt tänkande kombinerat med ideologiska ståndpunkter kan knappast förväntas skapa någon större entusiasm. Skarpa ideologiska motsättningar skapar fientlighet och det är tämligen naturligt. Liberalism kontra socialism, t ex kan också beskrivas som ett kulturmöte.

Den ovan citerade texten kommer också med de välkända harangerna om ”det konstnärliga perspektivet” och om en förhoppning om en från detta perspektiv utgående handlingsplan som skall förändra världen. Perspektivets premisser är desamma som de flesta politiska partiernas och vad är då ”konstens tillägg”? I bästa fall, skulle jag vilja påstå, ”obegriplighetens exkludering” som faktiskt får ses som en positiv möjlighet för konsten. Så kommer man åtminstone ett stycke från den tröttsamma konvenansen. Skulle man till äventyrs vilja förändra världen får man välja det barskare perspektivet att förflytta sig från Yes-hen till No-hen.