Sanna Lundell skriver i Aftonbladet om förflyttningen av Pussy Riot-medlemmen Nadezjda Tolonnikova till ett sibiriskt fångläger. Det finns all anledning att fortsätta att uppmärksamma saken. Den är ytterst besvärande för Ryssland och man bör inte skurkstaten komma undan genom att historien faller i glömska.
Emellertid tycks Lundells huvudsyfte vara ett annat nämligen att utdela en tackling till det älskade hatobjektet SD. Hon skriver: ”Det får mig att inte helt osökt tänka på att Sverigedemokraterna vill avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera och i stället centralstyra för att stärka det ’svenska’ kultur¬arvet och främja positiv och samhällsnyttig kultur.”
Jo, SD:s konstpolitik är en vinglig, inkonsekvent och populistisk manöver. Men det är inte den saken som intresserar mig utan tanken att staten skall understödja provocerande kultur. Är det överhuvudtaget möjligt och ens lämpligt att kulturlivet skall fägnas med statligt godkända provokationer? Det måste i så fall röra sig om antingen pseudoprovokationer eller provokationer som uppstått då man inte har följt riktlinjerna. Om man ser på några av vår tids markanta provokationer, NUG:s graffitiexperiment, Anna Odells psykvårdsinstallation eller Makode Lindes tårta, är det ens tänkbart att dessa skulle erhålla statliga medel för sitt genomförande? Statligt stöd kan i praktiken bara ges till (pseudo)provokationer som staten finner politiskt lämpliga, alltså sådan som följer den politiska korrektheten. Och det skall man vara tacksam för, den dag vi får kvalitetssäkrade provokationer genomförda med statliga medel för maximal effekt på rätt sätt, är det inte mycket kvar av konsten som en obekväm faktor.
Ja, dessutom döljer Lundell sin egentliga avsikt dåligt då det bara är SD hon nämner i rubriken trots att Pussy Riot får 3/4 av utrymmet i texten.
Lars,
Det är fascinerande hur du kan teckna så precist och oprecist på samma gång. Precision i det negativa, i att skapa utrymme, och inexakthet i det positiva, i konstruktionen.
Kanske är du bara skoptisk i din komparation: Gustafsson, Odell, Tolokonnikova, men som Cicero påpekade finns en avgörande skillnad mellan cavillatio och dicacitas. Att blanda patos och ironi är som att såga av grenen man sitter på i Vindarnas torn.
NUG, Odell och Linde är alla statliga konstnärer. Tolokonnikova är något helt annat. Tre veckor var hon försvunnen i den ryska statens krypta, för att sedan återuppstå i Sibirien tack vare alla västliga böner.
Om man ser på några av vår tids markanta provokationer, NUG:s graffitiexperiment, Anna Odells psykvårdsinstallation eller Makode Lindes tårta, är det ens tänkbart att dessa skulle erhålla statliga medel för sitt genomförande?
Jag menar att statliga medel var en förutsättning för psykinstallationen.
Jag tror Lars vrickade hjärnan i morse. Det är klart att NUG AO och Makode är konstnärer som överlever på statliga subventioner och projektstöd. Sverige har dock en stolt tradition av ”armlängds avstånd” mellan stat och kulturutövare.
Jag kunde ha varit mer precis i min framställning. De uppräknade konstnärerna kan naturligtvis inte räkna med något statligt stöd om de presenterade sina, i flera fall olagliga projekt, och begärde statligt stöd. Och säkert minns ni vilken omgång Konstfack fick av staten efter Odell/NUG. På en annan nivå blir konstnärerna ändå statliga eftersom de har avsevärda möjligheter att få bidrag till andra projekt. Det är därför inte heller så enkelt att definiera en statliga konstnär. Å ena sidan den kulturella elitens uppfattning å den andra den politiska.
David,
Om du tänker dig att jag sätter samman de svenske med Tolikonnikova har du förstått det fel. Det råder helt andra omständigheter i Ryssland och just därigenom är T. intressant. I Sverige skulle Pussy Riot inte ha sprängt några intressanta gränser.
Det finns minst två komponenter i diskussionen, värd att beakta. Konst? Gäller det all konst? dvs verk av bildkonst, musikkonst, teater/dramakonst, poesi m.m? En andra fråga är: mot vem riktas provokationen och har det betydelse för hur konsten bedöms av samhället? Finns provokationer som av samhället måste kriminaliseras eller utrotas. Vilka är dessa mål. Pussy- Riot riktade sin provokation mot kyrkan (?), Odell riktade sin mot polis och mentalsjukvård, om jag förstått rätt. Finns mål för provokationer, oavsett konstart, som inte accepteras av samhället? Går dessa mål att definieras? Eller ska konstnären ”begripa” att så kan man inte göra?
Jag tycker att Lars borde erkänna att ”armlängds avstånd” fungerar överraskande väl i landet sverige. Ingen förhandsgranskning görs. Och framtiden är inte förstörd för den aktuelle provokatören. Se bara på Anna O. Det blev liksom David Eberhard som fick stå där med svansen mellan benen.
Att sedan nätpöbel och vilsna kulturministrar hoppar på konstfack är ju väntad respons.
Läsvärt.
http://www.svd.se/kultur/understrecket/svd-valjer-understreckare_8448316.svd?sidan=10
anon,
Jodå, mot armslängden har jag inget att erinra. Men det är en helt annan sak om statsmakten skall tilldela medel till projekt som kommer i klammeri med lagen. Eller i sådana fall där statsmakt och kulturkretsarna har samma uppfattning om olämplighet. Granskningen av konstfack var inte enbart en sak för vilsna. Att ta reda på vad för slags verksamhet som konstfack skall bedriva är väl rimligt. Och det blev en uppryckning.
Psykaktionen hade knappast genomförts utan någon form av ekonomiskt underhåll. Någon anställning riskerades inte. Därtill var utbildningen finansierad. Det statliga långfilmstödet på tre miljoner var dessutom en konsekvens av detta. Skulle något av detta vara möjligt i ett annat land? Nej naturligtvis inte.
Jag tycker förstås att staten ska definiera vad som är provokativ konst och sedan ge pengar till såna konstnärer som provocerar makten. Majakovskij kom sedemera att skjuta sig i hjärtat.
Kenneth Karlsson,
Finns nog bara ett fåtal som skulle skänka pengar till någon för att sen be om att få bli nerslagen.
CeDe,
Du har tydligen inte kommit till kapitlet om sado-masochism i relationen till den suveräne. 🙂 Detta är liksom grundkurs.
Linde, Odell och NUG gick i samma klass på konstfack, en statlig skola. Så det är delvis tack vare staten som de har utvecklat sin konst.
SR, SFI och SVT är statliga de med. Om personerna i fråga inte arbetade utan fick bidrag var dessa ”statliga”. Dvs allt finansieras av ”de andra”. Intäkterna däremot blir privata.
Ryggrad,
Ja just att intäkterna blir privata, är vad som balanserar systemet.