Det blir en ny rondellhundsutställning i Stockholm. Den äger rum 7 – 15 december på Galleri Movitz/Galleri 40 på Hornsgatan arrangerad av Rönnquist & Rönnquist. Jag räknar med att visa ett 20-tal nya målningar med konsthistoriska motiv.
Tillbaka till den konstteoretiska diskussionen jag har fört med signaturen ”anon”. Denne var inte nöjd med mitt föregående svar utan menar:
”Nu väljer du att svara med ett enkelt ’du har fel’ och samtidigt helt undvika frågan. Vilket viktigt konstnärskap har kommit till ur ’den institutionella konstteorin’ som den primära erfarenheten/utgångspunkten.”
Onekligen finns det något i detta, åtminstone ger det mig anledning att komplettera det jag tidigare har sagt. Generella konstteorier brukar inte användas som motiv till specifika konstuttryck. T ex är Kants konstteorier inte det som föranleder skapandet av kubismen eller neoplasticismen även om den är en förutsättning. Den institutionella konstteorin har dock en lite annorlunda historia. Stora delar av konceptkonsten på 1960- och 70-talen skapades genom att man prövade ett institutionellt förhållningssätt. Man kan t ex nämna Joseph Kosuth och Art & Language. Det postmoderna genombrottet på 1980-talet var möjligt genom att en rad konstnärer förhöll sig till den institutionella konstteorin. Genomslaget, som alltså skapade den internationella samtidskonsten, bygger på att konsten inte är beroende av essentialistiska konstteorier utan att allting kan bli konst genom utnämning. På så sätt kunde man motivera förskjutningen från form till innehåll. På samma sätt skapades referensramar genom att litteratur, ämnesval och tekniker kunde sammanföras till en gemensam bas. Använder man sig av den institutionella konstteorin med avseende på kvalitet kan man bestämma vad som är relevanta utgångspunkter för skapandet av kvalitet. Själva innehållet, alltså valet av vilken social kritik (som dominerar) man vill belysa eller just vilken teknik man väljer, får man naturligtvis inte från teorin. Något får konstnärerna bidra med på egen hand.
Den institutionella konstteorin är också verksam när det gäller den för alla konstnärer viktiga frågan om vad konsten är bra för. Eftersom teorin avvisar konstens essens får konstvärlden själv upprätta sina kriterier.
Fair enough. I denna fragmentariska väv av relationer lägger vi väl vikt vid olika saker. Angående Kosuth var väl varken Lucy Lippard eller Seth Siegelaub besatta av den institutiobella teorin över Kantiansk teori. Besattheten verkar alltjämt vara politisk i första hand, så även för Kosuth (han är dock inte min favorit). Framför allt skulle ingen av dem vilja verka inom ett ramverk som är så hermetriskt som den institutionella teorin. Tex skulle ju inte Deleuse&Guattari eller Judith Butler eller Spivak kunna vara samtalspartner med den institutionella teorin. Här sluter sig tanken. Och du kan alltid avsluta med ett ”jag har rätt” vilket är ett illavarslande kännetecken på ett cirkelresonemang.
Smart drag. Fint galleri, det gäller ju också att smida medan järnet är varmt. Enda smolket i bägaren blir väl deklarationen.
Och kanske är yttrandefriheten inte så fri på södermalm som i Malmö. En del protester är nog att vänta.
anon,
”Besattheten verkar alltjämt vara politisk i första hand,” Kan nog gälla även dig, amon.
Grattis till utställningen!