1610: Dispyt med Lars O Ericsson

Glädjande nog har intresset för konstteori inte helt försvunnet. Idag gjorde Lars O. Ericsson ett inlägg i SvD i vilket han ifrågasätter några uttalanden som har gjort. Jag kan naturligtvis inte avhålla mig från att gå i svaromål. Först har vi det här med huruvida konsten gör framsteg eller om den endast förändras. Ericsson säger det som konstvärldsmedlemmarna brukar säga, att konsten inte gör framsteg. Som ett bevis på detta nämner han egyptisk konst. Skulle den vara sämre än Robert Morris’ och Damien Hirsts bidrag? Jag skulle vilja mena att det är högst rimligt att just i detta uttalande se ett exempel på konstens framsteg. Genom konstbegreppets utveckling och konstens erövring av nya estetiska möjligheter blev det möjligt att inkludera den egyptiska konsten som en fullvärdig representant och inte, som rådde under en längre tid, enbart ett primitivt förstadium till den stora västerländska konstens verkliga höjdpunkter, den grekiska antiken och renässansen. Utvecklingen har gått ännu längre eftersom konsten efter hand har breddat sin uppfattning om vad som är bra nog. På 1950-talet var det t ex dags att definitivt acceptera senrenässansen som en fullvärdig epok. Och i våra dagar ger man på bred front företräde för konst från utomeuropeiska orter. Men det finns mer att säga. Vill man jämföra egyptiska skulpturer med Morris och Hirst kan man utan vidare säga att de senare lätt besegrar de förra om man med konstens kvalitet menar radikal och överskridande förnyelse. Ett sådant konstaterande är dock orättfärdigt eftersom egypterna inte ägde något konstbegrepp i vår mening, för dem, liksom för alla andra långt fram i tiden, betydde ”konst” inget annat än en form av teknik. Egyptisk konst blev konst mycket sent och då genom att det utnämndes som varande en del av det moderna konstbegreppet. Kant upprättade detta moderna konstbegreppet även om hans framställning visar en vinglig och tunn version. Den kom snabbt att utvecklas och göra vackra framsteg, både genom ivriga filosofer och minst lika ivriga tillämpare som snart insåg att konstens verkliga kvalitet handlade om att radikalt överskrida och i detta överskridande uttrycka konstnärsgeniets innersta. Men vi har ytterligare framsteg sedan dess. Lars O. Ericsson var själv med om att avveckla tron på konstens andliga uttryck tänkt att förmedlas med framför allt hetsig penselskrift vilken man antog direkt kunde avläsas (på avsevärt andligt djup) hos betraktaren. Detta slipper vi numera och det kan man väl kalla för framsteg.

 

Om man som Ericsson vill jämföra konst från olika tidsepoker kan man fråga sig vilka kriterier han utgår från. Väljer man det estetiska är det fullt möjligt att konstatera att det ena eller andra är tilltalande och vackert. Men det är ingen konstbedömning eftersom vi genom konstens framsteg har lärt oss att det estetiska varken är en nödvändig eller tillräcklig kvalitet.

 

Vidare tycks Ericsson irritera sig över att jag skulle vara ”fixerad vid konstvärldens elittrupper”. Jag tycker det är högst motiverat. Elittrupperna äger definitionsmakten och håller sin styrande hand över de ledande utställningarna etc. i världen. Vill man förstå hur konstens fungerar och vad som gäller får man följa med vad som rör sig där. Istället för att hymla om att konstens borde vara demokratisk och att elittrupperna minsann inte har någon rätt att bestämma.

 

Sedan skriver Ericsson något som är både underligt och intressant angående den institutionella teorin:

 

”Den institutionella teorin upphäver också skillnaden mellan vad som anses vara konst och vad som är konst. Vad skulle vi säga om en teori som upphävde skillnaden mellan vad som anses rätt och vad som är rätt? Det som anses rätt kan ju vara fel. Så varför skulle inte den konst som anses bra kunna visa sig vara dålig? Och varför skall vi fixera oss vid vad ”konstvärldens elittrupper” tycker? Den konst som konstvärlden hyllade vid förra sekelskiftet, är till stora delar bortglömd i dag. Eliten kan också ha fel.”

 

Lägg märke till den första meningen. Vad som framkommer är att Ericsson tydligen anser att det finns något som är konst även om det inte anses vara det. Med all sannolikhet är Ericsson (och han är långt ifrån ensam om det) är (trots sin pionjärgärning som dekonstruerande postmodernist) essentialist. Han menar, såvitt jag kan förstå, att det finns konst utanför konstbegreppet och konstvärlden. Jodå, vi har hört den många gånger, det uppstår i mänsklighetens gryning, spontant och överallt, liksom styrt av en eller annan gen. Om man nu inte sväljer denna gamla goding kan man säga att något blir konst när det bekräftas av konstvärlden. Konstvärlden kan ständigt komplettera och ändra sin uppfattning vilket det finns otaliga exempel på. När något bekräftas som konst blir det konst och när något bekräftas som kvalitetskonst blir det kvalitetskonst. Men innan detta sker är det inte konst resp. kvalitet. Man skall observera att den institutionella konstteorin alltid gäller i nuet: Det är som det är just nu, i morgon kan det ha införts en annan uppfattning. Men det brukar gå långsamt.

 

 

Det här inlägget postades i debatt, konstteori. Bokmärk permalänken.

9 svar på 1610: Dispyt med Lars O Ericsson

  1. hoipolloi skriver:

    Angående Vilks sista stycke kan man fråga sig vilken RH:s ställning i konstvärlden är. Konst, tycks det. Men av vilken kvalitet? Fullt så binära verkar inte omdömena inom konstvärlden vara att man entydigt kan dela in verk i kvalitet och icke-kvalitet. Det är inte minst RH ett exempel på.

  2. Lars Vilks skriver:

    hoipolloi,

    hoipolloi, nej så polärt är det inte. Vi har artfacts som visar exakt hur det står till längs hela skalan.

  3. Cecilia skriver:

    hoipolloi:
    Angående Vilks sista stycke kan man fråga sig vilken RH:s ställning i konstvärlden är. Konst, tycks det. Men av vilken kvalitet? Fullt så binära verkar inte omdömena inom konstvärlden vara att man entydigt kan dela in verk i kvalitet och icke-kvalitet. Det är inte minst RH ett exempel på.

    Det ger sig nog med tiden. Under ”den” tiden så pratar man. Helt gängse, har jag för mig.

  4. Johan den 1:e skriver:

    ”huruvida konsten gör framsteg eller om den endast förändras.”

    Jag tror det måste bli hopp som bryter det gamla helt. En helt ny väg måste banas. Och där är du helt rätt ute Lars. Kvanthopp i en ny tid.

    Om den bara förändras, beror på avsaknad av mod, att bryta helt med det varande. Och det handlar om tanken i grunden.

    ”varför skall vi fixera oss vid vad ”konstvärldens elittrupper” tycker?”

    -DAGENS PK-värld-
    Den förlegade världen.

    ”Det är som det är just nu, i morgon kan det ha införts en annan uppfattning. Men det brukar gå långsamt.”

    Precis. Och där tillhör du förtrupperna Lars. Till den nya världen 🙂
     

  5. danpark skriver:

    egyptien och grekland vid tusentalet är hantverk, inte konst. Konsten kom i slutet av 1700-talet med romantikerna och vidare.

  6. Lars Vilks skriver:

    danpark. Dock blev egyptisk och grekiskt material konst genom att utnämnas (eller snarare ”uppfattas”) som sådan av konstvärlden enligt det nyupprättade konstbegreppet.

  7. CeDe skriver:

    Johan den 1:e: varför skall vi fixera oss vid vad ”konstvärldens elittrupper” tycker?”

    -DAGENS PK-värld-

    Är det inte det som Vilks just menar att man bör lita till ”konstvärldens elittrupper” som den enda auktoritet att tillgå.

  8. Johan den 1:e skriver:

    Det beror väl på vad man menar med ”konstvärldens elittrupper”. Menar man de kvalitativt kunniga, som jag tror Lars menar, då är jag med på det. Men är det det politska PK-etablissemanget, då är jag inte med. Jag gjorde den troligen felaktiga tolkningen, för att det var intressant.

    Hur är det med dig förresten CeDe? Du verkar lite vacklande ibland. Inte just nu precis menar jag, så du inte tror så. Jag menar bara rent allmänt. Hoppas du mår bra. Sköt om dig, för jag gillar dig. 🙂

  9. Yngve skriver:

    Hej Lars!

    Ericsson uttrycker det lite otydligt (kanske är han ovan vid argumentationen, han har ju nyligen bytt fot) men han har rätt. För att kunna fälla ett omdöme i konstsammanhang måste man upprätthålla distinktionen mellan vara och anses vara. Utan en sådan skillnad finns ingen anledning att fälla egna omdömen och heller ingen möjlighet för ny konst att uppstå.

    Även i din modell vilar den konstnärliga kvaliteten ytterst på enskilda omdömen, nämligen de som det råder konsensus runt. Men dessa har ursprungligen formulerats i opposition mot konsensus. Konsten utvecklas i växelspelet mellan konsensus och oenighet. Och oenighet kan inte uppstå utan en tro på det personliga omdömet/samvetet. Distinktionen är en trosfråga som är essentiell för konstsystemet.

    /Yngve

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.