Danskarna Thomas Bredsdorff och Lasse Horne Kjældgaard har skrivit en bok om tolerans: Tolerans Hur man lär sig leva med dem man hatar. Boken är från 2008 men har uppdaterats något. Boken är läsvärd och till största delen en genomgång av toleransens historia. Lite mera svävande blir författarnas framställning när man skall ta sig an de välkända problemen kring Rushdies Satansverserna och de danska karikatyrerna. Även rondellhunden analyseras. (en recension här, ett avsnitt ur boken här – om Rushdie och karikatyrerna).
Toleransens svaga punkt är att tolerans inte gäller för intolerans. Eller rättare sagt, när skall det i toleransens namn ingripas mot intolerans? En av bokens hållpunkter är Max Frischs roman från 1958 Biedermann och pyromanerna. Romanfiguren Biedermann är alltför blåögd när han låter en främmande flytta in i hans hus och inte gör någon notis om att huset fylls med bensindunkar. Det slutar naturligtvis illa och sensmoralen är given efter Europas nazisttid. I toleransen namn bör man alltså ingripa mot det som hotar den. Men frågan som kvarstår är när man skall göra det och vad som skall vara tillräckligt underlag. Författarnas ståndpunkt är att ”äkta tolerans” ”innebär avståndstagande, utan förkastelse, men med inlevelse och en insikt om att man kan ha fel.” Den definitionen blir aldrig tillfredsställande. Även om Frischs figur Biedermann hade tagit avstånd från sina hyresgästers suspekta förehavanden kunde han ju ändå ha tagit fel. Frågan återstår när det finns bevis nog. Det är ingen lätt sak och inte heller för domstolar som ofta får ta ställning till fall som bygger på indicier. Ett ytterligare krav på äkta tolerans anger författarna genom att toleransen skall komma från makthavaren till undersåten och inte tvärtom. Men även här kan det vara svårt att styra rätt. Om undersåten agerar med, framlägger eller sympatiserar med utomparlamentariska tillvägagångssätt är det inte okomplicerat.
Det hettar till när författarna kommer in på Jyllands-Postens karikatyrer från 2006. De båda skribenterna tillhör danska Politiken som är starkt kritisk till tryckningen av karikatyrerna. Hur man än vänder på detta alltför välkända ämne kan man inte komma till punkt. JP försvarar sig med att saken handlade om yttrandefriheten och var en uppföljning av den hotbild som drabbat en del danska tecknare. Författarna jämför med Salman Rushdie och kommer fram till den föga överraskande slutsatsen att Rushdies roman är en nyanserad och genomtänkt kritik medan detta inte är fallet med de danska teckningarna. Westergaards bild av mannen med turbanen, menar de, är inte entydig nog att bara rikta sig mot islamister. Man kan mycket väl tolka den som att alla muslimer är terrorister. Om detta kan man dividera hur länge som helst. Författarna försöker dessutom visa att JP har en intolerant historia i det att man fördömde Jens Jørgen Thorsens målning på Birkerøds stationshus (i närheten av Köpenhamn) av Jesus med erektion (Uwe Max Jensen har skrivit om händelsen). Detta skedde 1984 vilket i och för sig ger beviset en betydande svaghet. Men de skriver: ”Detta var ett exempel på yttrandefriheten i den profana demokratin och skulle kunna lära kristna människor att finna sig i att bli hånade, smädade och förlöjligade. Muhammed som bombman och Jesus som kåtbock är ju religionskritik på ungefär samma nivå.” Skillnaden är förstås att JP agerade utifrån en bestämd nyhet om situationen för danska tecknare, en nyhet som publicerades i en rad andra danska tidningar. Thorsen drev sin egen konstnärliga linje, något som författarna bifaller genom att citera ett motto om konstnärens roll från Ibsen: ”Jag frågar blott, mitt kall är ej att svara.” (Något att ihågkomma i den pågående diskussionen om konstens moral – mer om detta i morgon)
JP:s eventuella moraliska skuld i detta drama kan underbyggas med diverse indicier men ett slutgiltigt svar lär vi aldrig få. I varje fall kan man säga att JP efter händelsernas vidare utveckling skrämdes till tystnad.
Rondellhunden behandlas något vänligare i boken. I vanlig ordning ger man en släng åt det man anser sig vara bristande konstnärlig kvalitet på teckningen: ”Den ser ut som en distraherad krumelur av det slag som många av oss kan sitta och rita vid tråkiga möten eller under långa telefonsamtal /…/ Möjligen skull den kunna kränka någras uppfattning om konstnärlig kvalitet, om den ställdes ut.” Nåja, det är litteraturvetare som skriver men de kommer fram till att ”Provokationen är mycket mer precis än hos den danska teckningen, medan syftet är mera oklart.” Emellertid har författarna en ljus idé, det är ett ”pågående practical joke”. Något som man konkluderar: ”Det började som ett skämt – och dog ut igen som ett sådant”. Ja, vem vet. Möjligen får man tillägga att det tycks förekomma inslag av svart humor och att ”skämtet” har pågått i över fem år. Det senaste inslaget Konferensen tycks inte ha framkallat särskilt många skratt. Om författarna har rätt i sin tolkning av RH-projektet skulle detta bero på att den överväldigande delen av den svenska journalistkåren inte har förstått att det rör sig om ett practical joke.
Thorsen målar i Birkerød 1984
Intressant text, intressanta frågeställningar. Några reflexioner: Bokens titel ”…Hur man lär sig leva med dem man hatar” – man måste faktiskt acceptera att leva med dem man hatar, med saker och ting man hatar, så länge som dessa människor och dessa saker och ting inte hotar ens frihet som människa.
Historien är kanske det enda facit vi har vidrörande när det är berättigat och rätt tidspunkt att ingripa mot pyromanerna. Vi kan lära av historien men historien är inte en blåkopia av sig själv. Om någon dödat Hitler 1944 hade attentatsmannen av historien blivit sedd som hjälte – då denne ingrep i grevens tid mot pyromanen. Men hur hade historiens dom över attentatsmannen sett ut om dödandet skett 1935?
Jag tolererar intolerans. Men inte om intoleransen sätter munkavle och handboja på den fria människan, eller använder sig av hot. Då är jag beredd att agera mot pyromanerna. Hoppas jag.
Biedermann är en spännande sak att reflektera över. Det tjänar Vilks till ära att göra detta. Egentligt handlar det om feghet! Att inte torda säga i från, även när farligheten bliver övertydlig! I Tyskland, där man har en lag (20:4) som säger, att varje tysk är berättigad att sätta sig till motvärn mot dem som vill omstörta konstitutionen, vägrar staten att denna lagen kan användas, när det gäller islam!
Jomen det kan man ju fatta! Lagen är ju riktat mot nazister!!!!!!!
H.E.J.
Det finns skillnader i debatten.
http://www.newsmill.se/node/47615
…och en del har fått nog.
http://www.snaphanen.dk/2012/11/04/rapport-fran-gransen/#more-136299
http://www.avpixlat.info/2012/11/05/geert-wilders-tal-i-malmo/
”Vi befinner oss vid en gräns. Vi är på flykt från ett land som inte längre finns.” Det är nog en evig sanning gällande tillvaron…?
Din första länk är väl lite mer sansad. : -)
CeDe,
Jo, det gör det. Men hur många tror verkligen på, att de kristna långsamt, men nådeslöst jagas ut av dessa gamla kristna områderna? Jag har en känsla av, att folk flest menar att Biederman gjorde rätt – i alla fall så länge det gick!
Lösningen synes vara att inte hata…
Min ärevördige herre, frimodige V. Al-S., lämnade, mig, hans enkle betjänt, en handskriven lista att översätta och läsa när Vilks blogg, som befarat, snart upplevt en snabbt mörknande, kylig, skymning över kommentarsfältet, medan han själv av nödvändiga skäl måste befinna sig på annan ort (just nu letande efter lämpliga boulebanor i Kurdistan):
”När andefattigheten efter ett par dagar ånyo får frosten att bita i jordkällarens potatis i bloggen vid Vilks stuga, där han ensamt kurar, Brah, min trogne vän, klicka på linken
http://en.wikipedia.org/wiki/Vienna_Declaration_and_Programme_of_Action
Ja, det är wikipedia, så ta ett par droppar ur flaskan med sanningserum (den lilla färglösa) för säkerhets skull (rör inte foilehatten).
Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien 1993; Del 1, paragraf 17, …Utövandet av terrorism i alla dess former är aktiviteter inriktade på förgörandet av mänskliga rättigheter, fundamental frihet och demokrati./…det internationella samfundet borde ta nödvändiga steg för att förbättra samarbetet av förebyggande och bekämpande av terrorism.
Del 2, paragraf 20, …Alla stater borde omgående ta nödvändiga steg och utveckla starka hållningar för att bekämpa alla former av rasism, xenofobi (främlingsfientlighet) eller besläktad intolerans, vid behov med införande av lämplig lagstiftning, inklusive straffrätt…”
Ack, de styrande har det inte lätt; Följande av en paragraf verkar utesluta den andra.
Då, som genom ett gudomligt ingripande, bröt den gode mohammads kommentar just genom det taggiga molntäcket, som en silverstråle av månens eviga ljus.
Sans för en del, osans för andra.
Respekt bör väl ändå visas alla människors känslor och upplevelser.
Brah at ha med,
Visst är det bra med lite flum i kommentarsfält, och jag tror att du med råge tillfredsställer bloggens behov av den kategorin.
Tack, ärade CeDe; om du med ”flum” menar antingen den skotska varianten av ”flam”, ett trumslag bestående av två noter i snabb följd, med betoningen på den andra, eller bara som i ”Future Land Use Map” – på svenska detaljplan (men då är vi på samhällsbyggnadsnivå), är det nog smickrande för en enkel betjänt som jag.
Det hela är en smula suddigt och luddigt, men mjuka värden är väl just det vi behöver i dagens hårda tillvaro.
För övrigt tror jag nog att det finns en kategori även för dig som du med råge tillfredsställer bloggens behov av.
CeDe,
TACK CeDe för denna länk! Jag kände inte till snaphanen.
Lisen,
Jag rekommenderar även Julia Caesars böcker, t.ex.
Världsmästarna – När Sverige blev mångkulturellt.
En ögonöppnare och en kioskvältare (om någon kiosk hade vågat sälja den…).
Julia Caesar levererar kalla fakta och har kontrollerbara källor på allt. Hon/han/hen är en fyrbåk i den rådande intellektuella samhällsmörkläggningen.
Tack Johanna! Låt mig då tipsa om välpresenterad statistik, något man aldrig annars får: http://affes.wordpress.com/ Inkl comic relief…