1511: En fråga om rätt omdöme

Är Rondellhundsprojektet inne i ett kritiskt skede? Läser man de många kommentarerna får man intrycket av att det nästan var bra tidigare men att det nu är djupt problematiskt och har blivit svårt att försvara. Thomas Millroth i SDS manar till besinning medan Nils Forsberg i Expressen drar till med ”idiotiskt”. Dåligt omdöme är också ett återkommande inslag. I konsten är honnörsorden ”risktagande” och ”överskridande” och jag tycker nog att jag fyller dessa, vanligen helt retoriska uttalanden, med bokstavligt innehåll. Så kan man fråga sig varför det skulle vara så märkligt att göra SION till en del av ett konstprojekt. Det är det inte heller eftersom det redan har skett med råge utan att jag har behövt anstränga mig. Liksom brukligt skapar åskådarna verket samtidigt som man tillskriver konstnären diverse motiv. Ett sådant motiv är det psykologiska vilket både Forsberg och Millroth. Pressad av mordhot och kritik har den stackars konstnären sökt sig ut på den extrema högerflygeln. Dessutom cirkulerar påfundet att jag skulle ha dragit fram dunkla åsikter om muslimer (vilket jag behandlade i gårdagens inlägg).

Angående frågan om SION får någon legitimering genom rondellhundens medverkan kan man säga att det i så fall redan har skett genom alla skriverier. Förknippningen är ett faktum och hur har det utfallit? Jag har svårt att tro att SION har erhållit något annat än att organisationen har blivit välbekant i Sverige. Spelar det någon större roll om jag verkligen medverkar eller ej? Skulle jag dra mig tillbaka kommer säkert en följdverkan i det att man kan säga att konstnären tvingades dra sig tillbaka på grund av det massiva fördömandet. Att han inte vågade därför att associationen är alltför drabbande oavsett vilka avsikter som finns med i spelet.

Forsberg skriver också detta:

”Nästan alla muslimer är inte terrorister och tycker inte att konstnärer ska tystas för att de gör något som strider mot deras religiösa föreställningar. Den minoritet som tycker det är motbjudande, precis som organisationer som SION är det.”

Det skulle vara intressant att veta vilken källa Forsberg åberopar när han menar att nästan alla muslimer inte tycker att konstnärer skall tystas. Förmodligen är det så att de flesta inte känner till något om den här saken eller att de inte aktivt bryr sig. Men mina erfarenheter ger ändå en annan bild. En lång rad företrädare för muslimska organisationer som på intet sätt är terroristiska har uttalat sig för bojkott och krav på censur. Så var det t ex i Karlstad och tidigare i Jönköping. Aktörerna i Uppsala kan inte heller beskrivas som terrorister. Och i ändlösa debatter har muslimska debattörer framhållit att nidbilder av profeten är detsamma som att förhåna Förintelsen. Vilka representanter för merparten av muslimer som har en helt annan uppfattning återstår nog att visa.

Ulrika Stahres kommentar har lite mera utrymme. Så skall det låta (Aftonbladet).

Naturligtvis är ledaren i DN en praktpjäs. Här skrivs bland annat: ”Men både Lars Vilks och Jyllands-Postens islamkritiska teckningar publicerades i sekulära länder där muslimer är i stark minoritet och islamister i stark minoritet bland muslimerna.”

Ja, vill man inte råka riktigt illa ut får man nog hålla sig till sekulära länder. Det var ju det där med moderniseringen.