Vilks.net

Under gårdagen blev det ordentlig fart på konstprojektets utveckling. Så mycket att det är svårt att hänga med och kommentera. Dagen avslutades med att jag deltog i SvT Debatt där jag fick tillfälle att möta Kurdo Baksi som därmed blev en pulserande kompositionsdetalj i verket. Jag får säga att jag gillar honom men det är klart att han har sina åsikter. Den artikel som han skrev igår är milt sagt demagogisk (min replik skall publiceras idag). Det råder knappast någon tvekan om var makten finns. Antagligen föreställer sig Baksi och många andra att de just kritiserar makten medan de i själva verket representerar den. Maktspråket har också blivit enkelt, det är bara att drämma till med ”Du är rasist!” Att delta i SION:s konferens oavsett med vilka intentioner är tillräckligt för att inkluderas i det högerextrema lägret. Baksis slutkläm var att han hädanefter skall kalla mig för ”den rasistiske konstnären”. Det ligger något desperat i detta. Den alltmer uttunnade rasiststämpeln åstadkommer mest en gäspning, vi har liksom hört den förut (de komiska konsekvenserna har blivit globala som i det här exemplet). Problemet är ”Tertium non datur” (Ett tredje gives icke). Självfallet finns det all anledning att rikta kritik mot Islam som politisk ideologi och religionens påtagliga brist på modernisering. Men varje försök till seriös och balanserad granskning möts med att en sådan omedelbart skyfflas in i det extrema hörnet.

Baksis artikel vill hävda att jag kontinuerligt kränker muslimer medan jag i själva verket inte har gjort stort mycket mer än rondellhundsteckningen från 2007. Att jag har blivit inbjuden att på en del (och helt ”korrekta”) platser för att tala om mitt projekt kan inte betraktas som provokationer från min sida. Mitt inhopp i SION:s konferens är knappast något som kränker muslimer. Provokationen hamnar istället hos den stora skara av debattörer och andra som inte önskar någon kritisk nyansering.

Att det är ett konstprojekt komplicerar saken. Det blir besvärligt när jag hävdar konstens rätt att bedriva undersökningar var man önskar. Finns det inte en dold agenda som när det passar gömmer sig bakom konsten? Är det inte rasism och högerextremism? Helt klart är det ingen lätt resa och risken finns alltid att konsten övermannas av den politiska verkligheten. Men jag tror inte att det blir så. Att bibehålla konsten är att understryka det fiktiva. Konsten är aldrig ”på riktigt” utan alltid med reservationen ”som om”. Min idé är att konsekvent följa de spår som projektet själv drar upp. Att det blev indraget i SION är ett faktum och så här långt får jag ändå säga att det har utlöst händelser och debatt som i det stora hela är konstruktiva. Att fnysa bort SION med några svepande formuleringar om att det är några tokstollar som har fått för sig att det finns en världsomspännande islamistisk konspiration är att göra det enkelt för sig.

Dan Jönsson gör verkligen ett försök att nyansera diskussionen i DN. Han påpekar att så länge rondellhunden behandlas som rabiessmittad lär den inte kunna begravas. Ulrika Stahre är i Aftonbladet mest bekymrad över att Marianne Lindberg De Geer inte har fördömt SION och därmed begått det svåra felet att åtminstone indirekt ha stött mitt projekt. Att hon inte tycks ha något svar på att det går för sig att bjuda in terroristorganisationer till Berlinbiennalen kan möjligen balansera detta hennes bekymmer. Ett försök till en djupare filosofisk ingång i problematiken står Staffan Lundgren (som ingår i Index redaktion) för. I en förtvivlad passus kastar han fram: ”Hade vi nyttjat vårt omdöme, de spillror som finns kvar av vårt kritiska förnuft, hade vi också kunnat uppmärksamma de logiska tillkortakommandena och inkonsekvenserna i Lars Vilks projekt och hans förfäktande av det post-estetiska institutionella konstbegrepp som han menar legitimerar hans politiska övertramp.” Han undrar vidare vad som ger konsten en rätt att bedriva de undersökningar konstnärerna önskar göra. På detta kan man svara att den rätten har konsten erövrat som en del av sin identitet. Vad som helst kan bli föremål för att estetiseras genom konsten. Men detta sker inte utan kritik utan regleras av konstvärlden. Som vi kan ser blir konstvärlden en och annan gång provocerad och står inför djupt kontroversiella uppgörelser huruvida ett verk, enligt aktuella kriterier, är tillräckligt legitimt för att bli intressant, dvs. bekräftas som kvalitativt. När Lundgrens försök till fördjupad analys skall gå in för landning tycks känslorna ta över styrningen:

”Som jag tidigare hävdat: Det Lars Vilks ägnar sig åt är inte konst utan hets mot folkgrupp för vilket det finns ett klart definierat lagrum. Detta säger oss det omdöme Vilks saknar och som konstvärlden, med få undantag, inte nyttjar.”

Här glömmer han att skilja mellan god och dålig konst. Att mitt projekt är konst är inget man behöver betvivla. Det har fortlöpande bekräftats av konstvärlden. En annan sak är hur bra det är. Sedan åberopar han plötsligt ett lagrum utan att ta reda på att den saken redan har prövats och lagts ner.

Efter att debatten hade avslutats talade jag med en konstnärskollega som inte hade några problem med att se poängerna i detta komplexa processverk. Men frågan som ställdes var hur presentationsformen skall se ut. I brist på möjligheter att göra utställningar har jag hittills agerat genom att låta verkligheten vara den visuella bilden och det teatrala händelserummet – som magisk teater. Detta fungerar bra i det aktuella tidsförloppet men projektet har också en femårig historia som det finns anledning att gestalta.

”Så kan det gå”, sa landsantikvarie Zipsane till Kulturnytt. Dagens strida avhoppsström har lämnat Jamtli med blott spillror av ett storslaget utställningsprojekt för den 100-årsjubilerande konstföreningen. På sätt och vis blev det en vacker demonstration av att det faktiskt existerar en principiell kollegialitet i konstnärskåren. Sådant ser man inte ofta och konstföreningen kan passa på att ta åt sig äran. Inte minst mot bakgrunden av att den inte på något sätt har varit pådrivande i frågan om Vilks avhysning.

Det som blev fel var att Zipsane gjorde en egen bedömning och sålunda åsidosatte vad curatorn Bengt Adlers och konstföreningen hade kommit fram till. Zipsane borde ha förstått att inte underkänna sakkunskapens beslut om vilka som skulle delta, i varje fall inte när han redan hade godtagit det. Hans reaktion, som föranleddes mera av en uppblossande affekt än ett sakligt ställningstagande, kunde säkert ha hanterat på ett helt annat sätt om han hade undersökt saken lite närmare och exempelvis kontaktat mig för att diskutera problemen.

Zipsane har nu hamnat i en mindre fördelaktig position och utifrån denna visar han prov på en inte helt oäven kreativitet: ”Men det är inte så att jag ångrar mitt beslut för jag menar att det är korrekt. Vilks har ju nu, tycker jag, ett fantastiskt konceptuellt konstverk. Och det är ju spännande.” Eller som han säger i SvD:

”Vad händer nu?

– Det vet jag som sagt inte ännu, säger Henrik Zipsane, jag har pratat med medier hela dagen och inte hunnit kontakta någon av konstnärerna. Men det är ganska roligt också.

På vilket sätt?

– Det är den billigaste marknadsföring vi har fått någonsin. Alla talar om Jamtli nu. Fast egentligen är det en otrolig historia. Det borde finnas viktigare saker att uppmärksamma.”

Spännande och roligt tycker alltså landsantikvarien som enligt Kulturnyheterna idag säger att utställningen skall bli av. Tydligen med två konstnärer som man ännu inte har fått kontaktat och en tveksam. Någon censur är det enligt Zipsane inte fråga om enligt en intervju i Jämtlandsnytt.

Konstbråk som häftar vid känsliga politiska ämnen är något som kan skada de inblandades konstnärliga rykte och karriär. En mycket känd svensk konstnär vars namn jag av diskretionsskäl inte nämner (ehuru detta namn förekommer i åtskilliga av mediernas artiklar) har låtit meddela att det vore önskvärt om dennes namn borttogs från den lista jag tidigare publicerade. Om konstnären själv är inblandad eller det helt och hållet är dennes gallerists initiativ kan jag inte svara på. Men exemplet är lärorikt för den som vill placera sig i den internationella samtidskonstens framskjutna positioner. Givetvis har jag tillmötesgått detta önskemål.

Idag något om konst och kvalitet. Artfacts har gjort en förändring av sin kvalitetsbedömning genom justera en faktor i deras poängsystem. De gör bedömningen att det är motiverat att bereda mer plats åt aktuella konstnärer. Därför sker en avräkning på äldre utställningar så att den poängsumma som en konstnär fått vid ett visst tillfälle blir mindre med tiden. Sålunda genomför man ett framhållande av aktuella konstnärer, ”emerging artists”. Förändringen är motiverad, konstvärlden håller mer på nyvunna meriter än äldre och därför kommer artfacts mer i takt med den bedömningsgrund som faktiskt gäller. Jag har varit medveten om detta och därför på egen följt just uppdykande konstnärer som tidigare har fått vänta länge på att klättra upp i rullorna trots stora framgångar under relativt kort tid. De uppdykande får dock inte någon fördel på sikt, fortsätter man inte sina framgångar kommer de gamla naturligtvis att skrivas ner. För våra svenska konstnärers del är det inga våldsamma omkastningar men ändå klart märkbara. Det ger oss för första gången en verklig svensk stjärna i Nathalie Djurberg som med den nya metoden klättrar nästan 200 placeringar. De verkliga älgkliven gör Klara Lidén, Nina Canell, Fia Backstrom, Jacob Dahlgren, Runo Lagomarsino. Det är alltså logiskt eftersom alla dessa har färska framgångar att luta sig mot. Som ni själva kan se går däremot de äldre konstnärerna kraftigt bakåt då de förlorar en del av sina äldre utställningspoäng.

Den andra siffran är alltså föregående placering om jag sedan föregående omgång har någon sådan.

1.1. Nathalie Djurberg 325 507

2.2. Johanna Billing 508 641

3.5. Klara Lidén 590 926

4.3. Henrik Håkansson 820 681

5.9. Karl Holmqvist 830 1134

6.6. Annika Larsson 949 980

7. Nina Canell 1111 1989

8.4. Ann-Sofie Sidén 1143 788

9.7. Annika von Hausswolff 1244 1011

10.8. Carl Michael von Hausswolff 1423 1106

11.10. Matts Leiderstam 1430 1157

12.13. Jonas Dahlberg 1503 1645

13. Fia Backstrom 1579 2214

14.11. Miriam Bäckström 1702 1296

15.19. Annika Ström 1794 1854

16. Jacob Dahlgren 1815

17. Felix Gmelin 1883 2109

18. 12. Cecilia Edefalk 1896 1588

19. 14. Clay Ketter 1934 1699

20. Runo Lagomarsino 1977 3129

Denna dagsfärska bild har ingenting med texten att göra utan visar skribenten tillsammans med Aftonbladets fruktade kritiker Martin Aagård.

Landsantikvarie Zipsanes konstperformance rullar vidare. Karin Mamma Andersson och Jockum Nordström hoppar också av. Ingen av dem är särdeles förtjusta i Vilks men inser att det får finnas någon form av principiell solidaritet bland utställande konstnärer. Bengt Adlers, som alltså har gjort urvalet av konstnärer uttalar sig i Östersundsposten. Han intygar att jag aldrig har ställt med några som helst problem när han har samarbetat med mig. Han vet också att jag inte på något sätt är främlingsfientlig och att mitt deltagande i SION sker av konstnärliga skäl.

För att något förtydliga det som föranlett reaktioner och hutlösa påståenden om rasism. Fazlhashemis bok Vems Islam? recenserades i GP och här är en sammanfattning av det som jag menar är enkla fakta angående Islams moderniseringsproblem:

”Vad Fazlhashemi gör är att han söker sig tillbaka till den av grekisk och romersk filosofi påverkade mutazilitiska traditionen inom islam. Deras starka tro på förnuftets möjligheter motarbetades dessvärre bara alltför väl av de krafter inom islam som menade att gudsorden i Koranen absolut inte tillåter några tolkningar. Så såg konflikten ut för mer än tusen år sedan – så ser den ut än i dag.

Författaren när en förhoppning att dagens arvtagare till mutaziliterna skall vinna gehör i den muslimska världen. Tanken är vacker, men har nog tyvärr inte mycket som talar för sig just nu. De reformivrare som efterlyses brukar nämligen bli kortlivade i sina hemländer. Och snart nog befinner de sig i exil i väst.

Bokens kanske viktigaste poäng är Mohammad Fazlhashemis maning till muslimerna att sluta vältra sig i självömkan och ständigt gnäll över västs oförrätter. Detta har påpekats många gånger tidigare, men då reptilsnabbt avfärdats som orientalistisk islamofobi. En sådan reaktion lär utebli den här gången.”

Masoud Kamalis kommentar i radion hänvisade jag till i förrgår. Men det kan vara värt att understryka den än en gång. Det estetiska uttrycket kommer bäst fram när man lyssnar. Han lyckas samla vad man kan kalla för en onyanserad smörja, fullständigt ovärdig en källkritiskt medveten professor:

”Hans budskap är systematisk diskriminering, systematiska rasistiska påhopp … Jag tycker inte att ideologin som Lars Vilks förmedlar skiljer sig i grunden från vad Breivik hade exempelvis och det är så farligt och de måste vi reagera … Ideologiskt är det samma om man läser om ser på vad konsekvenserna av dessa propaganda och ogenomtänkta s a s förmedling av budskap har så är det samma.”

Men rasismen är lös som en häxjakt och vargarna yla och många med dem. Ras är numera borttaget från rasism eftersom det råder enighet om att det bara finns en ras. Därmed öppnas rasistanklagelser för ideologisk samhörighet som tillräcklig grund och religionskritik, ehuru legalt, drabbas av att i praktiken utmålas som rasism.

En tid har min bevakning av konstscenen fått vika för en del händelser på hemmaplan. Nu när höstsejouren börjar rulla igång kan det vara på sin plats att notera ett par händelser. Den 7 september öppnar Gwangjubiennalen i Sydkorea. Om den kan man fatta sig kort, ja det enklast är att citera det de sex curatorerna deklarerar som ett ambitiöst försök att göra en lite annorlunda biennal:

“Gwangju redefines the biennale as a series of mutable possibilities

Amidst the incessant march of an ever-growing number of international biennales and the archetypal behemoth, multi-sensory biennale-as-ultimate-cultural-maker-cum-social-event, it takes a certain degree of self-assured conviction to present a non-monumental series of narratives around such open-ended principles as non-hierarchical mutuality and dialogue. Yet this is exactly what ROUNDTABLE: The 9th Gwangju Biennale seeks to do.”

Det är samma curatoriska ramsor som länge har plågat samtidskonsten, alltid innehållande begreppet “icke-hierarkiskt”. Å andra sidan är Gwangjubiennalen i första hand en pedagogisk biennal som gör det möjligt för sydkoreaner att få ta del av den internationella samtidskonsten. Och det med en imponerande budget. Något radikalt lär man få leta länge efter, bortsett från att de sex curatorerna faktiskt alla är kvinnor.

Samma dag, den 7 september öppnar São Paulobiennalen. Den är lite mer filosofisk med titeln ”The Imminence of Poetics”. Inte så lätt översatt men det handlar om de nära förestående hot som världen står inför och hur konstnärerna reagerar inför detta. Om någon orkar kan man läsa genom den här fördjupningen:

“The artists participating in the 30th Bienal have been selected for their distinct voices, because they speak, or do not speak, of one thing or few things, not of everything or everyone. The artists participating in the 30th are not experts, they are artists: they appear, keep silent or speak from the same dark echo in which the doubts and gray certainties of existence resonate: the archipelagic density of life: their place and their non-place; their in-between. The artists have been selected because of their attention to things that is different to the reign of the image. In their works, in addition to acknowledging the distance between things and words, images exist as spheres of questioning – including in the documental evidence – of the impossible identity between images and the world. The artists bear testimony, in their works, to life or to living memory: they believe in shadows, in traces, and in the body as a unique archive for survival, alterform, drift and voice. The artists in The Imminence of Poetics are all contemporary: the imminence of poetics is nothing other than this: there, in their niche, becoming contemporary: greeting the dawn with shadows in the flight of light, with the word on the tip of one’s tongue with sound or silence, and all their potential.”

Nå, det här är egentligen inga nyheter, biennaler annonserar sina idéer många månader i förväg. Man kan alltid hoppas på att något oväntat skall inträffa men det var länge sedan något sådant skedde. Vi kan emellertid vara helt säkra på att det kommer att visas många enskilda och intressanta konstprojekt.

Som illustration till konstvärldens bemödande har jag valt denna teckning av den syriske tecknaren Ali Ferzat som för sina frispråkiga teckningars skulle fick armarna brutna.

Vad landsantikvarie Henrik Zipsane sade eller inte sade har blivit en debattfråga. Han menar att han är helt felciterad. Det rör sig om meningen jag citerade igår:

”Lars Vilks är endast ute efter att marknadsföra sig själv och han är också en kärring som allt sedan rondellhunden vill packas in i bomull och på så sätt visar han tydligt att han inte törs stå för det han säger!”

Meningen är översatt från danska och det danska ”tösedreng” har översatts med ”kärring”.

De båda herrarna Zipsane och Hans Erling Jensen (som är islamkritisk skribent) konverserade på danska, de är båda danskar. Jensen, som har hört av sig till mig, berättade att Zipsane inte var klar över hans position. Jensen har skrivit detta till Zipsane:

”At du havde opfattelsen af, at jeg repræsenterede noget helt andet, er jo ikke min opgave at rette til, i det jeg præsenterede mig med navn og det medie, jeg rettede min henvendelse fra. Du havde faktisk tre timer til at kontrollere – søge på google med videre, da ville du have fundet mit navn let som en plet eftersom jeg gennem de sidste 7 år har været en kendt debattør på den islamkritiske arena. At du fejlagtigt antager, at jeg har samme opfattelse som dig i sagen, er altså ikke mit problem.

At du nu ikke står ved dine ord kan jeg egentlig godt forstå, på papiret må det se grimt ud, selv for en overbevist multikulturalist med ’de rigtige meninger’. Men du er selvfølgelig velkommen til at kommentere på de medier, hvor debatartiklen ligger.”

Det som talar för att Jensen citat är riktigt är att Zipsanes framförda åsikter inte behöver ses som alltför graverande. Att Zipsane har uppfattningen att jag endast håller på med att marknadsföra mig är säkert riktigt. Det är en mycket vanlig åsikt som man inte behöver sticka under stol med. Den andra delen av meningen uppfattar Jensen som att Zipsane menar att jag ”får skylla mig själv”, vilket kan förstås som om jag får klara mig bäst jag kan mot våldsbenägna angripare. Men Zipsane kan ha menat att mina provokationer, enligt honom, är entydigt muslimfientliga men att jag hela tiden slinker undan och alltså inte står för de åsikter som han tycker sig se. Det är inte heller någon ovanlig synpunkt, mina kritiker tillskriver mig många åsikter som man sedan inte kan belägga. Islamkritiker, som brukar försvara mig, påpekar ständigt att jag aldrig tar ställning.

”Tösedreng”/”Kärring” är förstås olämpligt ordval i en politiskt korrekt tid men trots allt är det ett spritt talesätt. Men till syvende og sidst står ord mot ord.

Man skall också komma ihåg att Zipsane inte har varit inblandad i valet av konstnärer. Det ansvaret har fallit på Bengt Adlers, curator på Dunkers kulturhus i Helsingborg. Sedan har det varit konstföreningens sak att förbereda utställningen på Östersunds konsthall Jamtli där Zipsane är chef. Man kan utgå ifrån att han inte har varit förtjust i Vilks deltagande men har i det läget inte haft någon anledning att protestera. Men när ett för honom tillräckligt tillfälle dök upp var han snabb att agera. Konstföreningen är inte nöjd med den utvecklingen men har accepterat beslutet. De styr inte över konsthallen.

Det är inte lätt allraminst för mina stackars medutställare varav åtskilliga är starkt kritiska mot mig. Det svåra val de ställs inför är att följa en principsak till priset av ekonomiska uppoffringar och att göra detta för den utkastade som i mångas ögon framstår som suspekt.

Se också Ulrika Stahre i Aftonbladet.

Landsantikvarie Zipsane har en del åsikter. Den som han yppade i en intervju av Hans Erling Jensen hade man nog inte förväntat sig. Är det den populistiska raggen som skymtar?:

”Lars Vilks är endast ute efter att marknadsföra sig själv och han är också en kärring som allt sedan rondellhunden vill packas in i bomull och på så sätt visar han tydligt att han inte törs stå för det han säger!”

Zipsane får, inte helt oväntat, stöd av Masoud Kamali (som nog är mer demagog än forskare). Han förvånas över att jag får stöd av mina kollegor. På något sätt skall detta hänga samman med att ”Det har att göra med en global, kulturell demonisering av muslimer som grupp”. Ännu intressantare är hans påstående att ”Forskning visar att vill man bli känd, komma i riksdagen och göra karriär då ska man angripa muslimer i dag, efter den 11 september.” Han nämner ingenting om partifärg så tydligen är alla skyldiga vilket faller väl in hans teori om den strukturella rasismen som utan undantag skuldsätter hela befolkningen. Men tydligen är det så att våra riksdagspolitiker är några särskilt skyldiga. Kanske är denna forskning ett eko av hans tirader mot Nyamko Sabuni. Emellertid överträffar han det mesta med dagens kommentar. Han gör en grovskuren Breivikare i P4.

På nyhetstapeten ser vi också att Ulrika Stahre (Aftonbladet) har tagit till orda i ett intensivt försvar för Zipsanes beslut. Marianne Lindberg de Geer som har jämfört mitt fall med Pussy Riot, vilket föranleder följande kommentar:

”Det gemensamma är att de arbetar mot religiös fundamentalism. Att Pussy riot gör det på hemmaplan, mot en kyrka som är lierad med den absoluta makten medan Vilks bekämpar islamism från en helt annan position bekymrar inte De Geer. Kampen sägs vara densamma – en nivellering som döljer mer än den tydliggör.”

Marianne Lindberg de Geer kommer enligt förljudande att förtydliga sig imorgon i Expressen. Jag menar att det finns skäl för jämförelse. Pussy Riot är en bekväm resa både för konstvärlden och för opinionen. Vad vi har att ta ställning till är en provokation mot makten i vad man kan kalla ett närmast förmodernt samhälle. I Sverige skulle en sådan aktion inte leda till några omfattande konsekvenser. Vi har andra förbudsgränser och andra bestraffningsmetoder. Det är t ex praktiskt taget omöjligt att kritisera Islam som politisk ideologi. Den som gör detta riskerar att beskyllas för att ha en dold agenda eller att associeras med främlingsfientliga krafter. Man skulle kunna få för sig att det i denna känsliga fråga vore en fördel att nyansera diskussionen och undersöka den närmare men det är en svårnavigerad historia. Att jag skall delta i en antiislamistisk (och inte antimuslimsk som Stahre skriver, vi får försöka hålla oss till nyanserna) konferens betyder inte att jag är där för att jag delar organisationens åsikter. Att utföra detta som en del av en omfattande konstnärlig undersökning borde vara lika problemfritt som att Berlinbiennalen anordnar en konferens för inbjudna terroristorgansiationer. Stahre recenserade den biennalen men förfasade sig inte över att biennalen och dess deltagare kunde associeras med terrorism (hon nämnde det överhuvudtaget inte). Det borde vara självklart att låta konsten granska den politiska arenan utan några undantag. Att jag skulle föra med mig seriösa associationer till ett växande muslimhat får väl ända tillskrivas den livliga fantasins utflykter.

Lite famlande blir Stahres motivering ”Det är knappast någon rättighet att ställa ut på ett museum.” Förvisso inte, men det här handlade om en konstnär som blev inbjuden till en utställning och dessutom i den särskilda kategorin ”provokatör”. Det förefaller som om en formulering som ”En konstnär som har inbjudits till att ställa ut på ett museum bör ha rättigheten att ställa ut där” låter något rimligare. Något kontroversiellt konstverk fanns överhuvudtaget inte att ta ställning till. Zipsane nöjde sig med associationer. Stahre gör sedan en liten knorr av att Lindberg de Geers reaktion, den ”blir hennes aktion del av både Vilks och hennes eget konstverk, bara en sån sak”. Jovars, men det blir även Stahres reaktion. Man skulle kunna säga att kompositionen i detta avsnitt av verket blir väl balanserad. Krapplack mot kromoxidgrönt.

För ett par dagar sedan vände konstmarknaden uppåt igen efter en längre tid av brutal nedgång. Men det var inte det jag skulle skriva om.

Marianne Lindberg de Geer gav idag sitt rakryggade besked i Expressen.

Låt mig något flytta fram positionerna i det pågående konstprojektet. Landsantikvarie Zipsane fick ett utbrott vid det osannolika mötet mellan Jamtli och SION i det norrskensrika Östersund. Utställningen Udda & Jämt är ett tämligen ambitiöst projekt som vill visa något av den svenska samtidsscenen. Det mera udda inslaget är att närsluta två kvalitetssäkrade provokatörer för sig. Ett sådant konstpaket är naturligtvis provokationen i institutionell förpackning. Anna Odells berömda Okänd, kvinna 2009-349701, är numera en säker produkt som inte ställer till någon förtret. Men vill man ha med provokationen är väl det bästa om man får en autentisk sådan. Och så blev det. Vilks deltar med en helt äkta provokation, en performance som har blivit synnerligen märkbar. Landsantikvarie Zipsane behöver inte spela provocerad (som när man säger om några lagom intressanta verk att ”här är konstnären provocerande”) utan han har fått erfara en äkta konstupplevelsen genom att bli provocerad – och att ge eftertryckligt uttryck åt detta. Därmed fick man strängt taget vad man eftersträvade och dessutom till en mycket låg produktionskostnad. Utvecklingen av föreställningen blev Du-får-inte-vara-med-attityden som inte är ovanlig i konsthistorien. Stör konstnären utställningskonceptet kan det gå så. Duchamp fick känna av detta 1912. Då handlade det om en opassande målning. Idag handlar de estetiska stilfrågorna om politiskt innehåll.

Till provokatörernas skara kan man inte undgå att räkna in Pamela Geller, SION:s grundare. Vad man än tycker råder det ingen tvekan om att hon gång på gång lyckas väcka uppmärksamhet med synnerligen kontroversiella utspel. Dessutom har hon klarat av att hålla sig flytande i medievärlden, hal som en ål. Och hon är ständigt opinionsskapare. Hur hanterar man och hur placerar man ett sådant fenomen? Om man ser vad hon har uppnått är det självklart att man måste ta det på allvar. Och att ha i minne att den provocerades svar på provokationen sällan blir särskilt lyckat. Att göra en konstinstallation av detta är minst lika besvärligt som när Duchamp utnämnde sin Fountain 1917.

På SvD diskuteras Marianne Lindeberg de Geers manifestering livligt.

I Sydsvenskan roar sig Mats Skogkär med några lättsamma funderingar.

Som sagt, mitt uttalande om Islams problem med moderniseringen av sin idévärld borde inte vara något som helst sensationellt uttalande. Men som det går igen i diverse medier har man gjort det till att jag skall ha en alldeles egen agenda i ämnet. När jag säger att Islams värderingar är olämpliga i modernt samhälle menar jag naturligtvis inte alla värderingar. Men det finns några välbekanta huvudlinjer. En sak är föreningen av politik och religion där all politik måste finna stöd är erkända heliga skrifter. Skräckexempel på hur sådana samhällsbildningar ter sig är t ex Saudiarabien och Iran. Men problemet är, även om det inte behöver leda till sådana konsekvenser som i de nämnda länderna, generellt. Alla muslimer är inte med på detta men de är, som sagt, ännu en svag röst. En följd av den teokratiska uppfattningen är att profeten är okränkbar, tilldelas en suverän ställning och därför skall skyddas för blasfemi. Man kan konstatera att just detta har slagit genom i Sverige genom självcensur. Inget anständigt medium publicerar blasfemiska bilder av profeten. Jag tror emellertid inte att detta blir bestående. Även här föreställer jag mig att moderniteten så småningom kommer att slå genom.

Jag kan nämna ett par ytterligare exempel från den nyutkomna boken Islamologi Studiet av en religion (Otterbeck & Stenbeck, red.). I en av artiklarna skriver docent Jonas Svensson om Koranundervisning i Kenya för Secondary School. I ett modernt perspektiv är könsfrågorna besvärliga. När man talade om polygami fick läraren svårigheter och angav som argument mannens ”hypersexualitet”, den första hustruns sjukdom och överskott av änkor. En annan fråga handlade om arvsrätten, att syster ärver hälften mot bror. Svensson nämner att en av de kvinnliga eleverna opponerade sig. Läraren försvarade ingående ordningen och avslutade med ”Har jag övertygat dig nu om Koranens visdom när det gäller arv?” Svaret blev då: ”Nej, jag tycker fortfarande att det är orättvist, men jag får väl acceptera det ändå.” En annan diskussion uppstod kring Koranens uppfattning att en kvinna inte kan leda män. För att rättfärdiga denna ståndpunkt sade läraren: ”Kvinnor har en mycket viktig roll i samhället. De är de som föder och fostrar barnen, Bland dem som göds och fostras finns framtidens ledare. Det är därför hon har en viktig roll. … Ni ska inte tro att Koranen kan bli omodern. Alla verser finns där, och de fungerar väl. De behöver inte förändras för att passa med tiden.”

Dessa exempel är säkert inte något ovanligt. Men man kan notera att det existerar en viss opposition. Men självklart är de uppfattningar som läraren försöker övertyga sina studenter med mindre lyckade i ett modernt samhälle. Och i Sverige har vi t ex det resultat som för en tid sedan kom fram genom Uppdrag Gransknings besök hos rådgivande imamer i en rad moskéer. Även i mer officiella sammanhang framträder uppfattningar som starkt kan ifrågasättas i ett modernt samhälle, t ex Organisation of Islamic Cooperations verksamhet.

Att se kritiskt på dessa företeelser kan knappast kallas för någon personlig eller aggressiv uppfattning (som det antyds i SvD).

Nåväl, det blev ju så att en antydan om dessa problem var nog för att jag skulle avvisas från utställningen i Östersund. Det lämnar problemet för övriga medverkande att ta ställning till vem de skall solidarisera sig med: Landsantikvarie Henrik Zipsane som menar att jag inte får göra konst av SION och att det jag diskuterat ovan visar skulle vara ”svepande uttalanden” eller för en på alla sätt obekväm kollega.

För konstnärerna är det inte bara en konstideologisk situation utan även en fråga om ekonomi. Åtskilliga av deltagarna har dessutom investerat avsevärda summor i sina konstprojekt vilka de mister om de skulle bestämma sig för att avstå.

Konstprojektet rullar vidare. Idag deklarerade konstföreningen Jamtli i Östersund att jag inte får delta i deras utställning ”Udda & Jämt”. På Sveriges Radio anger man skälen:

”Anledningen till avbokningen är Vilks planerade deltagande i en antimuslimsk konferens i New York, arrangerad av den internationella alliansen SION (Stop Islamization Of Nations), samt Vilks uttalande i svensk media om islam och den islamiska världen – som han inte senare har tagit avstånd ifrån.”

Här är frågan vad jag skall ta avstånd från. Allt jag sade i intervjun i SR Kulturnytt var att Islam inte har moderniserats och att den del av Islam som förordar modernisering är en svag röst. Detta var ett citat från professor Mohammad Fazlhashemi som får sägas vara en av landets ledande experter i ämnet. Får se om Jamtli går vidare och kräver att även Fazlhashemi skall göra avbön.

Landsantikvarie Henrik Zipsane fyller på: ”Jag vill inte att Jamtli på något vis förknippas med antimuslimsk propaganda, vi har många muslimska länsbor och alla ska känna sig trygga och välkomna till Jamtli.” Och lägger till de sedvanliga flosklerna att ”Jamtli försvarar både yttrandefriheten och den konstnärliga friheten, men att det inte är samma sak som rättighet att få ställa ut sin konst på museet.”

Inbjudan till den här utställningen kom för mer än ett år sedan. De medverkande konstnärerna är följande:

Zandra Ahl

Karin Mamma Andersson

Claes Eklundh

Mikael Ericsson

Linn Fernström

Marianne Lindberg de Geer

Anne-Marie Nordin

Jockum Nordström

Anna Odell

Andreas Poppelier

Viktor Rosdahl

Per B Sundberg

David Svensson

Lars Vilks

Magnus Wallin

Ola Åstrand

Utställningen skall äga rum i november samt i december då det var tänkt att jag skulle visa video tillsammans med Anna Odell. Det jag hade tänkt mig var en bearbetning som jag har gjort av Debussys Pelléas och Mélisande.

Men nu grep alltså censuren in. Se även Östersundsposten.