Vilks.net

Ett känslomässigt lidande, som ej helt och hållet kan nonchaleras, för den framgångsrike konstnären framkom (Artforum Diary) när The Center for Curatorial Studies firade sin 20-årsdag i New York. Liam Gillick (97) fick frågan om han hade besökt Documenta. Även denna till synes oskyldiga fråga måste ha tagit emot eftersom han svarade: “It’s hard for an artist to go to Documenta if you’re not in it,” he replied. “Because people keep asking you where your work is, and that feels terrible.”

Man skulle kanske kunna få för sig att Gillick, som är känd för sin ingående kritik av den neoliberala kapitalismen och konst som politisk aktivism, skulle vara ointresserad av sin kursnotering i konstvärlden. Men alltså inte. Måhända är det något som man skall ta vederbörlig hänsyn till, det konstnärliga lidandet av att inte få vara med där man tycker att man borde ha blivit vald.

I bordssamtalen framkommer också några tidstypiska fraser: Hur långt kan den konstnärliga radikalismen gå? ”Anti-Establishment is post–institutional critique”, sagt av curatorn Joanna Burton som dessutom oroade sig för att hennes show hade ”too much pleasure”.

Adventstormen förra året slog Nimis yttersta torn, Wotan 2, fullständigt i spillror. Det hade då stått i 11 år. Efter ett halvt års hårt arbete är Wotan 3 relativt ansenligt. Dess pondus av motstånd (här också bokstavligt) består inte minst av en mycket omfattande stenkärna.

Stenarna i Wotan 3

Wotan 3 med besökare

Systematisk hatträning för att få igång klasskampen. Ja, dessa förslag som främst kommer från Aftonbladets redaktion är inte så dumma. Det behövs lite känslor i politiken, visst behövs det lite myshat. Men frågan är om Petter Larssons övningsförslag för socialdemokraterna kommer att få något genomslag. Även om han själv föregår som ett kanske alltför gott exempel.

Sinziana Ravini recenserar Manifesta 9 i DN. Hon är kritisk och ser utställningen som alltför politiskt korrekt. Temat i de belgiska kolorterna är – ja – kol. En läsvärd recension där hon också luftar sina egna utställningsönskningar. Hon skulle vilja ha lite mera ”fokusering” (som fortfarande en del kritiker skriver) på biokapitalismen. För de konstnärer som söker en plats i samtidens standard är detta ett uppslag att ta ad notam. För den som vill lite mer skall man sky som pesten det kritiker och curatorer tänker sig. Gång efter annan vill dessa ”lyfta frågor” med hjälp av konstnärerna. Härvid skulle konstnärerna kunna lära sig lite av Aftonbladets hatkampanj. Kritikern och curatorn är konstnärens naturliga fiende och då relationen alltmer blivit vänlig och tolerant är det hög tid att sätta fart på hatet för att bedriva konstens egen klasskamp.

Inom konstnärskåren finns det förstås också klasskamp. En sådan figur som Jeff Koons kan inte placeras någon annanstans än i konstnärernas överklass. Just nu ställer han ut i Frankfurt. Sarah Thornton fick tillfälle till en kort intervju (sådana får beställas i god tid och är starkt tidsbegränsade) och passade på att fråga om det är möjligt att vara estetiskt radikal och samtidigt politiskt konservativ. Koons svarade att han var öppen och tolerant i alla riktningar vilket gör att man kan se honom som konservativt liberal. Ett visst pris får han betala för detta. Han är inte längre någon intressant konstnär i den internationella samtidseliten. Men han är stor nog att inte vara beroende av den.

För att slippa det alltmer tröttsamma fråglyftet om angelägna problem och standardmässigt politiskt motstånd kan man på egen hand och med begränsad radie pröva helt andra saker. Mitt bidrag idag knyter an till det pågående fotbollsintresset. Min lilla video som ger en inblick i Grounds är ett fullt möjligt konstprojekt även om det så här långt är ett utkast. Jag är en av grundarna av Grounds och har spelat sedan 1979. Då jag hade en tillfällig indisposition för några dagar sedan passade jag på tillfället att filma en av turneringarna. Varje spel skall uppnå 6 mål och vinnarna tilldelas 1 cup vilket bokförs. Spelets regler är lite speciella, man får t ex inte röra bollen mer än två gånger vid varje tillfälle. Spelet är händelse- och målrikt och ni kan se några av höjdpunkterna i videon.

Tyvärr fungerar inte YouTubefunktionen så jag kan bara erbjuda er länkadressen (den måste kopieras och klistras in i fönstret ovan):

http://www.youtube.com/watch?v=JsqC-RPVgUI&feature=youtu.be

På Moderna pågår utställningen Explosion! Måleri som handling. Frans Josef Petersson har recenserat den (Aftonbladet) och ställer några intressanta frågor. Bakgrunden är välkänd och etablerad. Den amerikanska abstrakta expressionismen, främst genom Jackson Pollock, gjorde det möjligt att se måleriet som handling. Men, vid den tidpunkten, lika mycket som produkt. Allan Kaprow såg dessa två aspekter i en text han skrev 1958. En väg var alltså handlingen vilken kom till stånd som happeningen. Detta är den gängse vägen i historieskrivningen. Petersson är tvivlande och menar att man skulle beakta den europeiska traditionen och att man inte behöver ta ”omvägen över amerikansk action painting”. Han frågar sig också: ”Innebär efterkrigstiden verkligen en utvidgning av konstbegreppet”? Birnbaum uppmärksammade den japanska Gutaigruppen på hans Venedigbiennal 2009. Onekligen är de tidigare ute än Kaprow med måleriet som handling och installation. Och det finns fler. Georges Mathieu (som lär han inspirerat Gutaigruppen) utförde sina bataljmålningar (bland annat Slaget vid Brunkeberg 1958). Han betraktas som något för spektakulär och är inte heller med i utställningen. Yves Klein (med i utställningen) inte att förglömma. Kleins besatthet av ande och mystik gör honom till en mindre angelägenhet än spelarna på den amerikanska scenen. Och det är svårt, åtminstone för mig, att föreställa mig än mera omfattande förändring av konsthistorieskrivningen än några tillägg. Den andra frågan, om konstbegreppets utvidgning, kan man hänvisa till allt det som gjorts tidigare av dadaister, surrealister och Duchamp. Emellertid var dessa insatser fortfarande marginella under tiden efter andra världskrigets slut. Den konstbegreppsliga expansionen bestod i att, under ett inledande motstånd, vägen mot Allt-kan-vara-konst kunde öppnas.

Petersson drar också fram CIA:s stöd till den amerikanska konsten, ett led i kampen mot kommunismen. Paris fick därigenom se många utställningar med abstrakt expressionism från USA men det är ändå inte många som tror att det hade någon större betydelse. Försöker man matcha det franska måleriet mot det amerikanska är det svårt att se att fransmännen är tillräckligt intressanta. Det mest fängslande med CIA:s kulturella ambitioner (vid en tid då det officiella USA avskydde Pollock och de andra expressionisterna) riktade sig till de vänsterradikala. Ett tämligen svagt alibi för den politiska häxjakten under McCarthy-eran.

De amerikanska riktmärkena Pollock, de Kooning och Barnett Newman kunde i ett första skede framstå som lyckade modernister. De fick alla till något som kan kallas för signifikant form. Pollock ledde vidare till den konstnärliga handlingen, Newman till minimalismen. Som sagt tror jag inte nämnvärt på att ändra den historieskrivningen. USA och New York hade sin stora tid från 1950 till ett stycke in på 1990-talet.

André Fougeron (49.004): Den atlantiska civilisationen, 1953.

Konstnärligt motstånd i Frankrike gentemot den amerikanska kulturen.

Sedan luften gått ur Occupy-rörelsen och sedan den arabiska våren har kommit på avvägar i det ointressanta Syrien söker sig den svenska upprorspolitiken till klassamhällets återkomst. Inte så att det vid något tillfälle skulle ha upphört. Det handlar istället om att få fart på den gamla politiska medvetenheten om underklassens medvetenhet om befintliga orättvisor. Därför har ett pärlband av debattartiklar ägnat sig åt att på olika sätt försöka framställa den alarmerande situationen. Och hatet: Nuförtiden kommer klasshatet inte naturligt genom det stora partiets program. Det måste läras genom övning. Postmodernt och fint: Hata dem! Underhållningsvärdet i dessa utspel är inte alldeles oävet. Inte minst svårigheten att få igång hatet inom själva ”arbetarklassen” som, hur man än vänder och vrider på det, inte är vad den en gång var. Åsa Linderborgs senaste artikel i ämnet är ett exempel på att även den radikala politiken har hamnat i nöjesbranschen.

Egentligen behöver man inte bry sig om dessa debatter eftersom det inte är annat än västerländska utspel. Enligt senaste numret av tidskriften Kaleidoscope får vi veta: “In a time when the once-dominant western model is collapsing, the impressive growth of Africa’s economies looks likely to continue and its cultural offer is growing more and more vibrant, exposing the international audience to an incredible offering of art, music, architecture, film, and design.”

Afrika går tydligen strålande även med reservationen att tidskriften ifråga har sitt säte i Milano. Hur man än predikar att den västerländska modellen kollapsar tycks den västerländska kulturdebatten mirakulöst leva vidare.

Om inte annat så motstånd. I en intervju i Tageszeitung kommer ett tidstypiskt yttrande av Carolyn Christov-Bakargiev. Att inte ha något distinkt tema är en modell för ”motstånd”. Ty ”motstånd” är nog vad som återstår. Politiskt aktivism kom antagligen av sig redan innan man lämnade startgroparna och då återstår oppositionen ”motstånd”. Ett generellt motstånd mot konsumtions- och kapitalistsamhället. Ungefär som att vara mot allt ont. Christov-Bakargiev lägger till att det finns något feministiskt i icke-konceptet. Det riktar sig mot den intellektuella traditionen som mestadels är en manlig tradition.

Man kan göra det trassligt för sig. Definitionsmässigt är det intellektuella en manlig egenskap, ställd emot den känslomässiga kvinnliga. Men lite mer än så är det. Konsten är helt beroende av sin teoretiska grund eftersom den föds fram ur filosofin. Samtidigt vinner konsten egenskapen att kunna estetisera det filosofiska och diskursiva. Men det hjälper inte eftersom den oundvikliga frågan återstår: Vad innebär estetiseringen av det teoretiska? I ett rent praktiskt förhållningssätt kan man förstå det på ett annat sätt. Konstens intellektualiseringen i form av den instrumentalierade undersökningen har kommit till en punkt där den teoretiska begreppsbildningen blir styrande. Jag vill inte påstå att det är konstnärernas fel även om det finns otaliga medlöpare. Det är inramningen. Christov-Bakargiev må hävda att hennes Documenta inte har något uttalat tema men likafullt är handlingsplanen nog så entydig: Mot konsumtion och kapitalism, för ett ekologiskt-utopiskt samhälle. Det är samtidigt den officiella konstens ståndpunkt. Och den har så rätt att den blir komplett fel.

Att bjuda motstånd är främst en uppgift som handlar om att bjuda motstånd mot den officiella standardkonsten. Ett sådant motstånd är inte lätt att hävda.

För inte så många år sedan bestod detta motstånd av att kräva en intellektualisering av konsten. Idag är den intressanta möjligheten att ta sig ur en alltför teoretiskt kringränd situation – utan att hänfalla till antiintellektualism.

För ett par dagar sedan skrev Jan Guillou en artikel i Aftonbladet och läsvärdet är främst dess meningslöshet. Han ger sig alltså på Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar”. Men det var ju ett tag sedan det var aktuell. Guillou tycks inte längre ha något att säga, han har inte ens tagit reda på att begreppet är vanligt och att det används på samtliga politiska kanter. Rätt använt är det dessutom mer än korrekt. När det meddelades att gärningsmannen på Utøya var ”etnisk norsk” kom det ingen storm av protester. Guillou tycks inte längre ha något att säga som inte han och andra har sagt otaliga gånger. Jag har haft en del erfarenheter av honom. Rondellhundshistorien har fängslat honom och jag lärde mig snabbt att han inte är intresserad av annat än att använda ett tillfälle som ett politiskt tillhygge. Kanske får man säga att det är sorgligt att han inte kan annat än att måla ut ett kommande politiskt förfall intill undergång. Eller så är det ett omedvetet självporträtt: ”en mardröm där allt går åt helvete”.

Vänstern har svårt att skapa några intressanta synpunkter. Förvisso är det inte lätt. Världen förefaller inte fungera som den skall, det konsumeras för mycket och kapitalismen härjar. Fast så har det varit väldigt länge. Knappast var det bättre förr. Problemet i nuet är att det inte är så lätt att finna den skyldige. Aftonbladets debattörer väljer i detta läge att gå ner sig i rasistträsket utan att ställa frågan vems fel det är. Ja, vem har skulden till främlingsfientligheten? Antagligen folket men eftersom det inte går att göra något åt den saken får debattörerna skylla på varandra och om och om igen granska samma saker. Guillou försöker med att göra Reinfeldt till den skyldige men han är redan utpekad som motsatsen. Petter Larsson gör (Aftonbladet) en stor sak av att Herman Lindqvist svarat på frågor som ställts av den rasistiska sajten nationell.nu. Inte särskilt smart av Lindqvist men en bjudning som tas emot med tacksamhet: En ond till utpekad. Frågan är vad man vinner på att jaga misstänkta rasister och att försöka få hela den konservativa sidan att framstå som en enda stor främlingsfientlig härd. Det har blivit en rituell tvagning.

Nå, det finns även bra artiklar i Aftonbladets kultursektion. Natalia Kazmierska skriver om biennalen i Kiev, Arsenale 2012. Biennalen är en helt korrekt sådan, curaterad av David Elliot. I det här sammanhanget har konsten en uppgift, att visa landets öppenhet för radikala samtidsuttryck. En mera välvillig recension kan man se här.

O gåves det en trolldom,

Som dränkte all vår nakna verklighet

Så djupt i drömbildvärdens ocean,

Att ingen brygga nåddes från vår jord

Till diktens evigt sommargröna ö

Inledningen till Lycksalighetens ö av Atterbom kan vara en tänkbar ingång i den internationella samtidskonstens febrilt pulserande maskineri. I den är frågan om ”bryggan från vår jord” en het önskan. En direkt förbindelse mellan konsten och världens ve har samtidigt skapat en viss oro för att konstens egenart kan äventyras. Och var står vi 2012 i konstsommaren? Documenta 13 har gått av stapeln och Roberta Smith (NYT) noterar “It is not clear how many more times we need to be reminded that anything can be considered art, but there you are. The larger point seems to be that Ms. Christov-Bakargiev is more interested in creativity in general than in art in particular.” Jo, det är vanligt att försöka komma undan konsten i den ljuva tron att det inte spelar någon roll vad man kallar det. Smith summerar: “But its incomprehensible, viewer-defying vastness perpetuates an old model, the curator as all-seeing-god, on a disheartening scale. In this way, it seems as much a dying breed as a new start.” Tänkvärt, men det är inte heller lätt att finna något alternativ. Stora biennaler är samlingsplatser och signaltorn. Konstvärlden längtar dit. Även Manifesta 9 i Belgien följer det socialkritiska biennalmönstret. Med utgångspunkt från det belgiska kolet samlar man sig till en kritik av Europa. Manifesta har fått en del vänligt bemötande men frågan är om dess politiska ansvarstagande har något större värde. Magdalena Kröner (Artnet) är inte tagen. Nils Forsberg skriver uppskattande (Expressen) men så hoppar han också över de politiska ambitionerna. Kanske skall man börja göra det.

Åter till konstens egenart och romantiken. Om konstens egenart kan man nog känna sig säker på att den inte befinner sig i någon riskzon för upplösning. Jag skulle vilja gå ännu längre och påstå att Atterboms dröm ständigt och automatiskt blir uppfylld. Till trots för alla politiska och korrekta ambitioner håller konstens värld sig effektivt utanför världens stoj. Den lever sitt eget liv. Påtagligt när det är dags för konstmässan: Carol Vogel inflikar (NYT): “The economic crisis may have left the average American family with a shrinking bank account — and most Europeans in an even more precarious financial position — but in the tiny Never-Never Land that is the international art world, there is a conspicuous display of disposable income.” En annan värld befriad från ekonomiska kriser och annat otyg. Men ännu starkare är konsten oåtkomliga egenart nämligen att sväva i ett filosofiskt moln buret av obegriplighetens lätta vindar och den absoluta ambitionens upphöjdhet. Man kan vara säker på att den mekanismen, omöjlig som den är, kommer att fortsätta att garantera konstens egen värld. Självklart skulle något sådant på det bestämdaste förnekas av konstvärldens många agenter men i samma andetag kommer de att bekänna sig till en tro på konstens förmåga att göra något för världen det inget annat kan. Dessutom är detta konstens mest avancerade läge oåtkomligt för världen utanför konsten. Visserligen är den även oåtkomlig för konstvärlden men i motsats till världen tror konstvärlden på detta komplexa mirakel som avger alla dessa imponerande och svårgenomträngliga diskurser.

Signaturen Humanist undrar om det något sparsamma utbudet av mina bloggposter skulle betyda att jag har något särskilt för mig. Nej, inte mer än vanligt. Sedan jag hade varit på resa under en vecka ansamlas en del göromål. För övrigt är min verksamhetsplan omfattande. Men det skall nog bli flitigare skrivningar framöver.

Aftonbladet är nog den tidning som bjuder på de mest fascinerande artiklarna. Här finns ingen nedre gräns för hur den ideologiska identiteten skall söka sina uttryck. Natalia Kazmierska ger ifrån sig en tirad mot Folkpartiets förslag om större krav på arbetslösa invandrarfruar. Folkpartiet har nämligen inte tänkt på att landslagets hemmafruar inte möter samma krav. Numerärt sett är denna frugrupp tämligen liten men alltså tillräcklig för att bli föremål för orättvis främlingsfientlighet. Kazmierska lyckas här slå två flugor i en smäll. Redaktionen önskar säkert artiklar med fotbollsanknytning.

En annan artikel behandlar frågan om varför rättegången mot Peter Mangs inte väcker något större medialt intresse utanför Malmö. Gellert Tamas tror att det kan bero på uppmärksamheten kring Breivikrättegången men också att ”Offren i Malmö är inte ’etniska svenskar mitt i livet’”. Rakel Chukri skyller på Sverigedemokraterna.

Säkert ligger det något i att medierna värderar Breivik som intressantare än Mangs. Breivik är dessutom mera användbar som politiskt instrument för att framhålla de ständigt tilltagande rasismens vindar i Europa. Mangs som har svåra kontaktproblem kan inte placeras som någon drivande extremist. Han förblir ett psykiskt fall.

Vad man kunde tillägga här är varför terroristrättegången i Köpenhamn inte fick någon större uppmärksamhet i medierna.

Den traditionella konstnärslistan för Documenta är ersatt med en förteckning av samtliga deltagare. Det är ingen dålig uppställning av betydande spelare i den internationella eliten. Ett inte oävet taktikdrag av Carolyn Christov-Bakargiev. Inte bara den förment demokratiska framtoningen spelar en roll utan också den solidaritet som är svår att undvika för alla dem som ser sig stå med som fullvärdiga medverkande, alltså på lika fot som konstnärerna – och en fördelning av ansvaret; ”Vi gör den tillsammans”-mentaliteten. Man kan naturligtvis anmärka på att några betyder betydligt mer än andra men listan som sådan har inga markeringar i den riktningen.

Säkert finns det mycket att grunna på i hur väljandet har gått till. Varför har t ex Norge en så stark representation medan svenskarna lyser med sin frånvaro? Det troliga svaret är att Marta Kuzma ingår i curatorteamet. Kuzma är direktör för norska Office for Contemporary Art Norway (OCA). Organisationen har fått utstå mycket kritik på hemmaplan men här kan den visa att det finns utdelning.

Norske Matias Faldbakkens bidrag till Documenta är hans installation med utrivna böcker, tidigare utförd i Oslo 2008.