Vilks.net

Minnesgoda bloggläsare kan måhända erinra sig det projekt som jag iscensatte 2009, Ladonia Biennial. Man skulle kunna tro att denna undersökning av biennalens och dess deltagares natur tillhörde historien. Innehållet rör sig om ett stort antal videopresentationer på YouTube av exakt samma konstnärer som deltog i Venedigbiennalen samma år. Hela saken kluckar i parodins gränsland. Igår fick jag veta av YouTube att Grazia Toderi (609) reagerat på det bidrag som tillskrivs henne. Hon åberopade upphovsrätten. Det ingår bilder från hennes produktion men jag har tagit mig mycket stora friheter att bygga om och kring. Förmodligen är hon ilsken över att framträda på ett sätt som den troskyldige kan tro är ett original. YouTubeklippet är inaktiverat. Man kan klaga hos YouTube men det hjälper inte eftersom de inte vill ta några som helst risker. Klippet finns på Vimeo för den som vill se.

Men det var inte det jag skulle göra någon större affär av. Boris Groys har skrivit en artikel i e-flux journal Under the Gaze of Theory. En uppslagsrik artikel som handlar om vad teori i konsten skall tjäna till. Groys, som verkligen brer ut sig i den samtida teoridiskussionen, har en förförisk stil. Han slår fast hur han menar saker ligger till. Varför man idag har ett så stort teoriintresse förklarar han med att konstnärerna måste förklara för sig själv vad de håller på med. Groys säger att idag kan allting vara konst överallt och de stackars konstnärerna är så förvirrade att de måste tillgripa teorin. Jag har svårt att svälja den förklaringen. Vad som är konst tar konstnärerna med en klackspark och drar om nödvändigt till med den institutionella teorin. Men det är skäligen ointressant. En konstnär blir snart klar över vad som gäller. Idag ägnar man sig helt och hållet åt den konstnärliga undersökningen vilken alltid kräver ett visst, ibland stort, teoretiserande. Så är det också för den del av konstvärlden som är aktiv inom det aktuella området. Groys skriver:

”Today’s public accepts contemporary art even when it does not always have a feeling that it ‘understands’ this art. The need for a theoretical explanation of art thus seems definitively passé.”

Jo, riktigt nog, den stora publik som konstvärldens spetsfunktion drömmer om, engagerar sig inte i detaljer. Groys skriver också: “Artists are looking for a greater audience, but the number of theoretically-informed spectators is rather small—in fact, even smaller than the audience for contemporary art. Thus, theoretical discourse reveals itself as a counterproductive form of advertisement: it narrows the audience instead of widening it.” Så är det. Men det förefaller som om Groys inte tänker på att just denna avancerade del av konstvärlden sätter agendan (och där han i egen hög person ingår). Det är där kvalitet och framgång bestäms. Sedan kan man tillsammans drömma om att nå ut i verkligheten. Den internationella samtidskonsten klarar sig ändå utmärkt genom att bedriva sin verksamhet för sig själv. Den betydligt större konsumtionsgruppen från den bildade medelklassen som inte fördjupar sig i teorin är en tillgång genom publiksiffror men det man verkligen vill nå, verklighetens folk, har visat sig vara en verklighetsfrånvänd dröm.

Artikeln är lång och som vanligt växlar Groys snabbt in på sitt gamla spår där han låter bild/fiktion bli liktydigt med konst. Som brukligt är i estetiska utläggningar av detta slag är han snart hemma hos Platon och drar genom filosofins och konstens historia. Men den sortens argumentation kan man bevisa i stort sett vad som helst. En annan typisk Groysglidning är den här:

”However, one question remains unresolved. If we live in a time when every activity has to begin with a theoretical explanation of what this activity is, then one can draw the conclusion that we live after the end of art, because art was traditionally opposed to reason, rationality, logic—covering, it was said, the domain of the irrational, emotional, theoretically unpredictable and unexplainable.”

En enklare väg som löser upp det här problemet är den motsatta: Konsten skapades genom att det utvecklades en teori om vad som är konst. Denna teori avvisade teorin som en del av konsten. Likafullt blir antiteorin inte något annat än en teori. Groys återvänder senare till sin publika fundering: “The discussion of art is open to everyone because by definition no one can be a specialist in art—only a dilettante.” Visst är alla formellt välkomna men vissa betyder något, anger vad som är konst och vad som gäller. Konstens öppenhet begränsas av dess närmast totalitära hierarki.

Ett inslag som träffar bättre finner man mot slutet av artikeln. Det handlar om estetiseringen av teori. Ämnet är centralt i den politiska aktivismens tidevarv. Groys påtalar några exempel på hur politiken estetiseras. Andre Bretons blandning av psykoanalys och marxism ledde till förslaget att gå ut på gatan och avfyra en revolver rakt in i folkmassan, Joseph Beuys ändlösa utläggningar saknade, liksom hos dadaisterna, argumentation. De kunde avbrytas och påbörjas i all oändlighet utan att detta betydde något. I denna klarsyn kan man tänka sig en lösning på det som kan kallas för den socialkritiska krisen.

Med jämna mellanrum framlägger Kulturnyheterna sin klagan över den bristande mångfalden bland eleverna på konsthögskolorna. Tidigare har det främst handlat om brist på företrädare från de lägre socialgrupperna men bekymret med arbetarklassens dåliga representation är inte längre politiskt intressant. Nå, det är som det är, konsten rekryteras från den bildade medelklassen och att ta sig in i detta komplexa system är inte lätt. Man kan också fråga sig varför man skall locka utomstående till ett yrke med sämsta tänkbara framtidsutsikter. Om det ändå är en oemotståndlig önskan skall man nog inte sikta på eleverna utan istället på att skapa förutsättningar för att invandrare blir en del av den bildade medelklassen.

Rektorn för Kungliga Konsthögskolan Måns Wrange svarar diplomatiskt på kritiken men nämner en intressant sak, nämligen att skolan vill nå så många talanger som möjligt. Frågan är hur man skall idag skall uppfatta en konstnärlig talang. Jag föreställer mig att en sådan talang skall innefatta en smula påhittighet. Denna påhittighet skall samordnas med den gällande agendan i konstvärlden. Men betydligt väsentligare är förmågan att bygga nätverk, tala för sin sak och att ha satt sig ordentligt in i vad som gäller. Sådana presumtiva talanger kan man återfinna lite överallt. Att locka in dem i den konkursmässiga konstbranschen är förmodligen svårare.

I Kulturnyheterna recenserade Dennis Dahlqvist utställningen Self#Governing som Marina Naprushkina har på Kalmar Konstmuseum. Intressant nog gav Dahlqvist ett svar på frågan om vilken konstens uppgift är. Konstens uppgift är att förbättra världen. Om man justerar uttalandet till att ”konstens uppgift är att förbättra konstvärlden” kommer man lite närmare verkligheten. Att Naprushkina, som hängivet bekämpar diktaturen i Vitryssland, drar ett strå till den politiska världen, är ett specialfall. Hon låter konsten påta sig uppgiften att fungera som politiskt propaganda. När kritisk journalistik och annan opinionsbildning är förbjuden kan konsten ibland ge ett handtag. Men den riskerar samtidigt sin identitet. Att Naprushkina (6732) klarar sig hyggligt i konstvärlden beror på att hon passar in i den aktuella strömningen om konsten som politisk aktivism.

En gång, och inte för så länge sedan, var konstens ordning i all sin enkelhet samlad kring målaren. Och målaren målade landskap på sommaren, modell och stilleben under vintern. Med den systematiken löste man konstens formella innehåll. Formen var på den tiden saken och utgjorde dessutom dess egentliga innehåll.

År 2012 är den modellen helt oanvändbar, åtminstone i tongivande kretsar. En enkel översättning av den äldre modellen skulle ge följande resultat: Landskap = Miljöpolitik, Stilleben = Kapitalistisk Konsumtion, Modell = Genusproblematik.

När vi i konstvärlden emotser Manifesta och Documenta kan det vara värt att något fundera över förutsättningarna. Knappast någon förväntar sig att möta något annat än det som redan förekommit på åtskilliga menyer. Variationerna kan dock göras hur många som helst. Jag tror inte att Manifesta kommer att lägga till särskilt mycket. Documenta kommer dock sannolikt att spegla konstens tillstånd med stor undersökningstäckning av de flesta aktuella konflikter och samtidsproblematik. Säkert också med överväldigande visuell gestaltning. Det kommer inte heller att saknas planteringar, meteorer, koklockor, parkomgestaltningar, interaktiv teatergrotta, Volkswagenfärger osv.

Carolyn Christov-Bakargiev har visat något av sina hårda nypor när hon reagerade med ilska över den katolska kyrkans installation av den välkände Stephan Balkenhol. Den fick hon inte stopp på vilket hon däremot lyckades med när den evangeliska kyrkan gjorde ett försök med en installation av Gregor Schneider. Ett mera taktiskt drag är att hon har tagit med Julietta Aranda och Anton Vidokle från e-flux Journals redaktion. Dessa tongivande konstaktivister deltar med ett antikapitalistisk projekt och så är det hålet täckt.

Förutom att avnjuta denna stora show a la Eurovision Song Contest (vilka verk kommer att bli publikfavoriterna?), vad skall man se efter om man vill ha något mer? Kanske bärs Documenta fram av sitt aviserade tema som aktivism mot konsumtionssamhället men jämfört med Berlinbiennalen kommer man nog inte ifrån att det politiska serveras i lagom och väl inpackade doseringar. Den ovannämnda äldre modellen kunde luta sig mot det enkla trosfaktum att formestetiken var bärande. Men den bär inte längre. Och när det gäller den politiska aktivismen skall det mycket övertygelse till för att tro att den har någon verklig betydelse.

Manifestationen för den iranske rapparen kom främst att hävda kritiken mot den iranska regimen. Olika grupperingar av exiliranier uttryckte sin lätt förklarliga motvilja mot det islamistiska styret. Ett litet skådespel om gripandet och stenandet av några individer som inte till punkt och pricka uppfyllde föreskrifterna uppfördes. Föreställningen var delvis mycket realistisk vilket medförde att polisstyrkan plötsligt ryckte ut innan den fick klart för sig att det rörde sig om ett skådespel. Detaljerna var svåra att följa eftersom handlingen försiggick på persiska utan någon översättning.

Exiliranierna vinner inte mycket gehör för sina synpunkter. De utgör en främmande kulturgrupp som inte kan angripas politiskt men samtidigt hyser de ”fel” åsikter. Hade de inte varit iranier hade de betraktats som främlingsfientliga. Inte minst hyser de den mindre populära åsikten att Vilks är en hjälte.

Flaggorna för det kommunistiska arbetarpartiet i Iran vajade på Mynttorget men något stöd av den svenska vänstern kan de inte räkna med.

Sålunda skall det manifesteras på Mynttorget i morgon. Hur hela saken utfaller är ännu oklart men förhoppningsvis skall jag kunna framträda. Rapparen Shahin Najafi har fått 100 000 dollar som pris på sitt huvud. En av hans låtar påstås kränka en ayatollah. Ämnet, ehuru politiskt, är naturligtvis inget för konstvärlden. Info om morgondagen här.

På lördag skall det hållas en manifestation för den iranske rapparen Shahin Najafi som drabbades av en fatwa för ett par veckor sedan (DN). Manifestationen sker på ett antal platser vilket man kan se på Facebook. En av dessa platser är Mynttorget i Stockholm vilket går att utläsa insprängt i den persiska texten. Tanken är att jag skall medverka och säga några väl valda ord. Om det överhuvudtaget är möjligt. Vi får se hur det utvecklas: Yttrandefrihet ist lustig.

I det senaste numret av Artforum skriver David Rimanelli om Whitneybiennalen: ”This Biennial does all the right things. Everyone says so. So why am I depressed?”

Orsaken till Rimanellis nedstämdhet är att den nya fasen av kapitalismen har lärt sig att exploatera konstens politiska kraft. Problemet har blivit välkänt i den internationella samtidskonsten och har bemötts på lite olika sätt. Ett svar är att det måste gå och så kör man på med kraftfulla politiska konstinstallationer i förhoppning om ett genombrott. Documentachefen Carolyn Christov-Bakargiev, som satsar på en Documenta med politisk aktivism menar dock (On Curating 04): ”An art exhibition can not change the fact that we use fossil fuel. But I think that it can change the singular individual visitor, in terms of the way that he or she experiences time or space, or the way in which that person moves from one chair to another.”

En modest, och säkert för många alltför modest målsättning. Men faktum kvarstår, vad konstnärer och curatorer än företar sig blir det häftig underhållning för de finansierande neoliberalisterna. En möjlighet att trots allt se något nytt är att upptäcka något gammalt på ett nytt sätt. I samband med utställningen på Malmögalleriet Signal visas Charlemagne Palestines film Island Song från 1976. Fredrik Svensk är lyrisk på Kunstkritikk och vill gärna se ett föregripande postkolonialt inlägg. Helt orimligt är det inte eftersom videon är inspelad på St. Pierre en sista rest av Frankrikes koloniala välde i Amerika. Men det intressanta är närmast det svårbestämda som finns i Island Song. Palestine är främst musiker och performer och tillhör samma generation som Philip Glass, Steve Reich och La Monte Young. Årtalet pekar ut något: Fluxus, minimalism, den enkla händelsen. Kanske är det främst ett sångnummer. Se själv här.

Idag återtog jag titeln som senast fälld konstnär (Helsingborgs Dagblad). Anna Odell innehade titeln. Jag är också innehavare av det svenska rekordet för flest gånger fälld, tre fällningar. Försåvitt inte åklagaren är missnöjd och överklagar har hotet om företagsbot blivit undanröjt.

Då jag trots allt har belastats med böter får jag göra ett tappert försök att dra samman beloppet på 2.100 kr. För den som vill ge en hjälpande hand finns möjligheten att inköpa skulpturen Trädfällningsfallet för nämnda summa. Denna skulptur är en förnyad sågning av den redan sågade torrgranen. Möjligen ett nytt brott: Att fälla en stubbe kan säkert vara förbjudet.

Skulptur (tre delar som kan sättas samman) Trädfällningsfallet. Levereras signerad och med titel.

Om någon tycker att det i konstens namn är alltför trivialt att läsa om rättsrötan kan jag meddela att konstnärslistan till Documenta 13, den så hemliga, har, som man kunde ana, slunkit ut. Kommentar kommer, se den HÄR.

Ett helt osannolikt genombrott utlovas på söndag av Maria Lind på Tensta konsthall. Det konstverk som vi har väntat på är en performance, T 451, av Dominique Gonzalez-Foerster och Ari Benjamin Meyers. Den utgår från Ray Bradburys Fahrenheit 451. Vad vi då garanteras vara med om är att ”konstverket blir en mångdimensionell föreställning där musik och visuella intryck tillsammans med den redan existerade omgivningen gör verket till en upplevelse som uppenbarar konstens potential att skapa en imaginär, såväl som en reell, förändring.”

Ja, torde man kunna säga, det skall nog till en uppenbarelse för att konsten skall nå hela vägen. Och tydligen är Groys religiösa funderingar (se i förrgår) inte helt isolerade. Dock, om man skulle vara något skeptisk kan man ana att reklamen, såsom oftast sker, inte kan hålla vad den lovar. Problemet ligger i att konsten är ett alltför avancerat språk för att kunna förstås utanför konstvärlden. Förenklas språket blir konsten utarmad och förlorar sin kvalitet. Möjligen kan det vara så att det fattas några ord i slutet av meningen ovan som sålunda kunde lyda: ”uppenbarar konstens potential att skapa en imaginär, såväl som en reell, förändring i konstvärlden”. Då befinner man sig på betydligt säkrare mark.

Vanligtvis är det så att i de fall där konsten spelar en politisk roll utanför konstvärlden opererar den inte längre som konst. Något har stigit ur sin kontext och försetts med en helt annan och brutalare. Förvisso kan konstnären låta en sådan händelse bli det huvudsakliga konstprojektet som en social process men då måste verket tillbaka i konstvärlden för att läsas av på rätt nivå och bekräftas.

Vi kan backa på dessa tankar med ett uttalande från den ryska konstnärsgruppen Woina. De fick av Frankfurter Allgemeine frågan ”Måste konst vara politisk?” och svaret blev: ”Konst kan idag endast vara politisk eller inte alls. Allt, som inte är politik är inte konst, utan bara en död fågelskrämma fylld med skräp och reflektion.”

Ser man till hur definitionsmakten utövas i konstens spetsfunktion är Woina på rätt spår. Den internationella samtidskonsten definieras genomgående politiskt vilket var och en lätt kan förvissa sig om genom att läsa några ”curator’s statement” i samband med en adekvat biennal eller liknande. Det är på intet sätt begränsat till curatorerna, den samtida konstvärlden intar denna hållning. All konst som är värd att inrangeras i den internationella samtidskonsten är politisk. Att all konst är politisk är ingen ny tanke. Den är i praktiken oundviklig. Konsten, vars ambitioner och status är så kolossala att de åtminstone når yttre rymden, kan inte undvika världens orättvisor. Tidigare fanns det en utväg. T ex kunde en konstnär lägga in hela sin medvetenhet om den politiska situationen i en komposition med lila trianglar. ”Man ser det inte, men det finns där, helt säkert”. Lite mer än så kunde krävas ibland. Picassos Guernica är lättare att läsa som en protestmålning men den bibehåller sin identitet i sin formestetik och i sin mångtydighet. I dagens videodominerade bildvärld krävs det mer klarhet som inte minst kan tillfogas varje konstprojekt genom en omfattande och politiskt vinklad diskurs.

Just nu är det högkonjunktur för raka och angelägna frågor men det kan säkert bli så att oklarheten i längden blir en intressantare möjlighet än att försöka konkurrera med journalister och politiska intressegrupper.

Den svenska kulturdebatten kan någon gång producera artiklar och inlägg med avsevärd humoreffekt. Parodier som inte på något sätt är avsedda att vara det. Läsaren bör inte missa Patricia Lorenzonis artikel i Feministiskt Perspektiv. Här lyckas hon på ett överflödande sätt vända Uppdrags Gransknings program om de fatala imamerna till en kritik av den svenskhet som programmet ger uttryck för. Edda Manga ger en påbackning skönt befriad från intellektuella ambitioner.

En helt annan sak dök upp i gårdagens kommentarer. Signaturen Jan skriver:

”Konstens storhet ligger i att kunna på ett lekfullt och fantasifullt sätt visa på möjligheten av andra sätt att se på världen, bortom dagens ’verklighet’ och självklart bortom ’kritik av kapitalismen’ och dagens ’konstvärld’ och bortom Vilks nihilism.”

En sådan definition är sålunda stipulativ och i det här fallet bärs den helt och hållet upp av skribentens personliga konstuppfattning. Skribenten önskar en snäll och menlös konst som inte skall beröra sociala och politiska problem. Inte ens Picassos Guernica platsar eftersom det knappast är möjligt att säga: ”Picasso utförde en lekfull målning av terrorbombningen av Guernica”. Han förordar en konst som befinner sig bortom allting och som tydligen endast kan återfinnas i hans hjärta som inhalerat alltför stora mängder romantisk konstuppfattning.

Kommentatorn ”Believe the Hype” undrar vad jag anser om de berlinska konststudenterna Iman Rezai and Rouven Materne. Dessa båda herrar har genomfört ett projekt ”Giljotinen”. En omsorgsfullt tillverkad och färgdesignad giljotin skulle användas till att eventuellt avrätta ett får. Om det skulle bli någon avrättning avgjordes genom en demokratisk omröstning på nätet. 2,5 miljoner röster var emot avrättning, 1,7 för. Uppmärksamheten har det inte varit något fel på. Så använde man sig också idén om att skada ett djur. För att få full uppmärksamhet för ett konstprojekt rekommenderade jag och Martin Schibli i vår bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” att man väljer sex, våld eller skadade djur. Säkra vinnare för medieintresse men med osäker kvalitetssäkerhet.

Djurvännerna har naturligtvis dragit sina strån till stacken liksom polisen som har varit och letat efter får hos konstnärerna. I den video som konstnärsduon har producerat ser man visserligen ett tamt och trevligt får men de hade aldrig för avsikt att genomföra någon avrättning. Det var liksom onödigt, betraktarnas fantasi utförde allt som behövdes.

Och hur är det då med kvaliteten? Det förefaller inte som konstvärlden har mött upp med något större intresse. Man kan nog slå fast att det är lite för enkelt, lite för sensationellt och framför allt rör det inte vid frågor som ligger rätt i den rådande agendan. Projektet innebär dock möjligheter för konstnärerna att fortsätta den inslagna banan med något mer genomarbetade projekt. Mycket mer än så kan man inte säga.

I sin senaste bok, Introduction to Antiphilosophy, prövar Boris Groys att ta sig förbi den institutionella konstteorin. Istället för institutionens bekräftelse menar han att konsten, som readymade, är en trosfråga. Inför Duchamps pissoar får vi ta beslutet att tro på den som konst, alltså på samma sätt som inför en religion. Groys inriktar sig inte bara på konsten utan menar att filosofin fungerar på samma sätt. Litteraturkritikern David Winters sammanfattar Groys ståndpunkt:

“If Duchamp said of his readymades that they were a way of ‘denying the possibility of defining art,’ then antiphilosophy, too, denies philosophy its definition. Just as found objects flaunt their lack of ‘intrinsic’ aesthetic value, antiphilosophy deflates the notion that truth is an ‘inner quality’ of philosophical discourse, recasting it as commonplace and contingent. Hence Groys reads Heidegger, McLuhan and others as ‘readymade philosophers, by analogy with readymade artists.’”

Jag ger inte mycket för den här historien. Groys har på sistone ägnat mycket tid åt religionen och säkerligen har detta engagemang fött dessa idéer om konsten. Problemet med att konsten som readymade framstår som visuellt osynlig är äldre än så. Även i de fall när man hävdar att konsten skulle vara visuellt synlig är man på samma fiktionsbana. Alla konstverk är visuellt otillgängliga. Brukligt har varit att peka på det estetiska uttrycket och hur det ser ut som form, komposition och ”uttrycksfulla” linjer. Men eftersom dessa inte skiljer sig nämnvärt från andra bilduttryck, dekoration, design etc., kommer man att falla tillbaka på att tro på att det finns något särskilt ”estetiskt”. I så måtto är det plausibelt att tala om konsten som en form för religiös övertygelse. Så var också den romantiska och modernistiska konsten uppbyggd med konstnären som den store andlige förmedlaren. Med readymadens inträde fick man i viss mån bukt med dessa yvigheter vilket gör det möjligt att se konsten som ett spel med fasta regler dock med tillägget att regelverket kan överskridas. Överskridandet av regelverket utövas emellertid med stor återhållsamhet och det enda man kan notera efter Duchamp är följande två moment: Först att Duchamps readymade blir godtagen och införd som norm. Och för det andra att innehållet (i form av socialkritik) ges en styrande funktion i konstprojektet. Detta är alltså möjligt och dessutom reglerande för den internationella samtidskonsten men det äldre systemet är fortfarande tillämpbart. Det äldre systemet genererar inte den mest framskjutna konsten undantaget icke-västerländskt visuellt material som framhålls som konst genom ett återupplivande av den särskilda estetiken. Ett politiskt motiverat undantag.

Strängt taget är konstens visuella osynlighet inte märkligare än att en schackpjäs inte visuellt avslöjar på vilket sätt den kan flyttas. Konsten har naturligtvis inte lika fasta regler men kompletteras av texter och förklaringar vilka ofta ingår i verken.

Skall man tala om det religiösa i dagens konst är det snarare så att vi där kan finna en tro på att konsten kan både det ena och det andra. Idéer om en ny kunskap, en annorlunda och avgörande erfarenhet som kan förändra världen.