Vilks.net

Man skall nog ha klart för sig att Berlinbiennalen är ett landmärke i den samtida konsthistorien. Under många år har socialkritiken varit den dominerande utgångspunkten. Med den praktiskt taget ”totala socialkritiken” har man avancerat så långt det är möjligt. Nils Forsberg (Expressen) menar att det är socialkritikens ”sista skrik” som Berlinbiennalen häver ur sig. Det ligger mycket i det. Framför allt blir det svårt att se något större värde i de ordinära socialkritiska biennalerna som inte brukar vara alltför radikalt utan alltid ge utrymme åt egenvärdet hos de enskilda konstnärerna eller curatorns intresse för att betona de estetiska faktorerna. Ta t ex den nu pågående Paristriennalen ”Intense proximité” curaterad av Okwui Enwezor. I vanlig ordning gör den upp med det koloniala förtrycket och i vanlig ordning kan konstkritikern lägga till någon förnumstig moralisering om att läsaren måtte lära att förbättra sig. Som Sinziana Ravini skriver i sin recension (DN): ”Vi får hoppas att utställningar av denna art, som etablerar skillnader i hopp om att transcendera dem, kommer få rummet mellan ‘vi och dem’ om inte försvinna, så åtminstone krympa.” Hoppas kan man alltid men tror hon verkligen att konstvärlden kommer att få någon uppenbarelse av sin strukturella rasism eller vad det nu skulle kunna kallas?

Nej, Berlinbiennalen kör över alla sådana futiliteter. Där kommer man säkert att minnas att det var den gången Occupyrörelsen fick äran att bli en konstnärlig installation. Häftigt värre. Vad värre dock att det inte blir mycket mer av konsten än den lydige tjänare till en enkelspårig politisk propaganda. Det är dags att se över vad konsten egentligen skall tjäna för ändamål och vilken identitet den står för.

Konstdebatten i Örebro konsthall fungerade väl. Genom de ofta motstridiga ståndpunkter som jag respektive Peter Ekström företrädde blev diskussionen livaktig och intressant. Många inlägg kom också från publiken.

Konstdebatt i Örebro

Samtidskonstens ljumma intresse för konstteori har vissa konsekvenser för den igår öppnade Berlinbiennalen. Biennalen med dess totala anspråk på politisk aktivism har hudflängts våldsamt i den tyska pressen och något annat var inte heller att förvänta sig. Occupyrörelsen fick ordet under pressvisningen och började med att läxa upp den talrika mediebevakningen för att de inte gjorde tillräckligt mycket för att organisera om världen till det bättre. Det beteendet blir mer än lovligt naivt i ett konstsammanhang. Och ännu en del av den kraftfulla provokation som biennalen utgör. Är det en bra provokation? Ja, egentligen är den det men knappast på det sätt som curator Artur Zmijewski har tänkt sig. Någon politisk effekt kommer den inte att få, däremot är den konstteoretiskt intressant. Blir hela den politiska representationen (det mesta av de välkända ”angelägna” frågorna är med) konst? Jadå, konstbegreppet och konstens identitet är starka saker i det läget och förvandlar, självfallet oönskat, hela spektaklet till ett kontemplationsobjekt. I vilken stil är den utförd? Bortsett från några få kända konstnärer som Zmijewski själv, Yael Bartana, Teresa Margolles, Pawel Althamer är den helt dominerande mängden av deltagare politiska aktivister. Nämnda konstnärer rör sig i de sedvanliga samtidskonstuttrycken medan resten kommer att visa fram sig som föga stilmedvetna ockupanter och demonstranter med handtextade plakat och diverse finurliga slagord. Om man så önskar kan man se helheten som en relationell tillställning på gränsen till det verkliga. Men bara på gränsen eftersom konstinstitutionen (Berlinbiennalen är en kraftfull institution) kommer att åstadkomma den konstnärliga distansen eller estetiseringen av tillställningen. I och för sig är denna konsekvens välkänd men den här Berlinbiennalen går längre än någon annan biennal i en blind tilltro till att nödvändighetens uppror skall öppna mediernas och besökarnas ögon vilket skall leda till att världen skulle kunna förändras genom konsten när den uppger att vara konst. Det alltför ogenomtänkta och återkommande uttrycket ”det spelar ingen roll vad man kallar det” kan med största sannolikhet visa sin begränsning i det här fallet. Det spelar all roll.

Om hela tillställningen hade varit sinnrikt arrangerad som ett metaverk av Zmijewski skulle man bara kunna buga sig: En dynamisk teater, allkonstverk med sina levande och pulserande enheter som ett upphöjt verk fjärran från politiska resultat. Men sådant är dock främmande för curatorn som vill lite för mycket.

I morgon är det inte bara konstdebatt i Örebro utan även öppningsdag för Berlinbiennnalen. Denna biennal är det all anledning att uppmärksamma eftersom den utgör den mest framskjutna position konst-som-aktivism har intagit i ett större utställningssammanhang. Curatorn och konstnären Arturo Zmijewski styr föreställningen med fast hand och har inte varit främmande för att lägga sig i de inbjudna konstnärernas arbeten. Av alla hårdkokta curatorer förefaller det som om Zmijewski kommer att ta priset. Det har inte hjälpt att konstnärerna har klagat. Ej heller är han rädd för att ta strid. I presstexten (som med all sannolikhet får ses som utställningskatalogen) på 36 sidor inleder han med att försvara Martin Zets projekt som startade för ett tag sedan och som ledde till stark kritik från medierna. Han samlar in Thilo Sarrazins bok Deutschland schafft sich ab och har tänkt sig 60 000 exemplar. Vilket öde dessa skulle gå till mötes är inte alldeles kristallklart men på något sätt skulle de elimineras. Hittills har det inte inkommit mer än ett par stycken. Zmijewski passar på att slå tillbaka mot medierna: “Perhaps those attacking Zet’s project just wanted to divert people’s attention from the contemporary vocabulary of racism”. En del av konstens politiska problem kan ligga här. Skall konsten gå i spetsen för kampen mot rasism och andra angelägna politiska frågor? Zmijeski tänker sig konkreta mål och skall t ex sätta fart på Palestinafrågan med hjälp av en kampanj. Dessutom kommer konsthallen KW att fortlöpande att ockuperas av medlemmar av ockupationsrörelser. I alldeles vanlig ordning, men kanske mer än någonsin, har Berlinbiennalen drabbats av organisatoriska svårigheter och besvärligt budgetläge. Det senare förklarar Zmijewski: “we worked with an institution, and in a climate of a fear of art that effectively criticizes the way democracy is being practiced.”

När Zmijeski får frågan om skillnaden mellan journalistisk och konst svarar han att han inte är intresserad av definitioner och skillnader. Han vill blanda alla tänkbara verksamheter. Frågan är förstås vad konstens deltagande innebär. För hur han än blandar är det ett centralt konstevenemang som äger rum. Hittills har konstens inverkan medfört en estetisering av inlånade deltagare och därmed gjort det tillgängligt för en djupreflektion kring konstens väsen och uttryck. Naturligtvis på akademisk nivå. Men siktet är inställt på det som samtidskonsten ständigt har önskat sig och som Zmijewski formulerar: ”Whatever happens, we should not lose sight of our main goal: to open access to performative and effective politics that would equip we ordinary citizens with the tools of action and change. Art is one of these tools.”

Mest av allt formar sig dock Berlinbiennalen att bli Zmijewskis eget storslagna konstverk.

Förhoppningsfullt: Vi har kraften.

Jag vill inte undanhålla mina läsare den performance som Tamy Ben-Tor gör av den undersökande konceptkonstnären, allvarlig, diskursfylld, resande och stipendiebenägen.

Den visas på hennes utställning på Zach Feuer i New York. Vill man se fler: LÄNK

På torsdag blir det sålunda debatt i Örebro konsthall mellan mig och Peter Ekström på temat ”Vad är konst?” Sådana debatter är numera tämligen ovanliga vilket kan förklaras med den internationella konstvärldens inriktning på produktion. Ny konst måste fram och den beledsagas av en sociopolitisk diskurs vars akademiska omfattning har kommit att utgöra samtidens konstteori. Tills vidare, vill jag tillägga, för förändringar i konsten kommer förmodligen att kunna ske under förutsättning att man vet vad man talar om. Idag härjar en ohämmad tilltro på konstens möjligheter att påverka och förändra världens tillstånd och kvantitet har blivit en ersättning för kvalitet – överallt och hela tiden visas ständigt nya kvalitetsprojekt. För att närma sig frågan om vad konsten förmår och vad den består av har man anledning att fundera kring den institutionella konstteorin som har fått oförtjänt dåligt rykte. Det är inte bara Johan Lundberg som fnyser åt den ”med utgångspunkt i den institutionella konstteorin” (Axess). Konstvärlden är inte heller förtjust och är ovillig att erkänna sitt beroende av den. Sant nog att George Dickies försök bara blev ett utkast men som jag menar att jag har visat kan man göra mycket med den, till och med alltför mycket.

Väsentligt är att komma ihåg att den institutionella teorin inte stödjer det ena eller det andra utan är skapad som en traditionell konstteori, dvs. att besvara frågan om vad som alla konstverk har gemensamt. Och svaret är att alla konstverk har bekräftats eller kommer att bekräftas av konstvärlden. Detta är emellertid bara början för vad betyder en sådan egenskap? Å den andra sidan finns den spekulativa estetiken som vill se egenskaper i konsten som inte är beroende av konstvärlden. Trots ett par århundraden av försök har det projektet inte lett till någon övertygande framgång. Mer om detta i Örebro.

En kommande konferens (7 – 8 maj) förtjänar att uppmärksammas; Do we really need yet another piece of public art? – Towards a new approach on art in public spaces”. Ett samarbete mellan Kalmar Konstmuseum och Ölands Folkhögskola. Här kan man bland mycket annat lyssna på ”Professor Varg: Nimis, a Public Project With a Large Audience”.

Något försenad anlände Stefan Jonsson till tårtkalaset (DN). Inte oväntat drar han igång sin politiska retorik på högsta varv, djupt indignerad över den strukturella rasismen som gör de flesta svenskar till rasister. Man kan lugnt säga att Jonsson i sin skummande vrede finner vad han önskar:

”Den svarta kvinnan är fejkad och hennes lidande fejkat. Men de flabbande vita ansiktena är äkta. Äkta är kamerornas iver att dokumentera alltsammans, liksom ministerns råa njutning när hon sätter kniven i den svarta massan.

Detta var alltså förvandlingen som ägde rum, när Lena Adelsohn-Liljeroth och hennes krets blev ryckta ur sina vanliga sammanhang och flyttade till en plats nära mörkrets hjärta.”

Kulturministern är alltså i grund och botten en sadistisk rasist som bara har väntat på sitt tillfälle. För att komma undan det uppenbara problemet med att händelsen rycktes ur sitt sammanhang genomför Jonsson två operationer. USA förklarar bort belastande bilder med att säga att de visas utan att sammanhanget förklaras. Samma sak med kulturministern och konstnären. Den andra är konstteoretisk: ”Men vad är ett museum, om inte bilder ryckta ur sina sammanhang? Vad är en av konstens poänger, om inte att riva sönder sammanhang och ställa ihop nya?”

Ett museum visar bilder som ingår i en välkänd konstkontext och som i regel är gjorda som konst. Undantag finns. Äldre målningar kan t ex ha haft religiösa uppgifter. Men idag är det helt okontroversiellt att påstå att de egentligen alltid och främst har varit konstbilder. Jonsson fortsätter – och här går det undan med konklusionerna:

”’Det är konstens uppgift att visa att en sten är en sten’, sade en gång den ryske kritikern Viktor Sklovskij – och ryckte upp stenen ur sitt sammanhang så att vi såg att det var en sten.

Nu har alltså Linde visat att en vit kvinna som skär i en svart kvinna är en vit kvinna som skär i en svart kvinna. Och då ser vi plötsligt: den vita skär i den svarta. Samt att vår kulturminister deltar och att detta är en del av ordningen, en naturlig del av ordningen, att vita människor skrattande skär sönder en attrapp av en svart kvinnokropp.

Vilket i sin tur betyder att rasismen är en del av ordningen. Men vi har upphört att märka den.”

Via citatet berör Jonsson en av konstens djupa dimensioner, att visa det existentiella. Vad är något? Eller i den vanligare tappningen, den slitna frasen som de flesta konstnärer brukar dra till med om konstens uppgift: Hur det är att vara människa. I praktiken har det visat sig störst omöjligt för konsten att visa att en sten är en sten. Den blir obevekligt ett konstobjekt. Hur sedan en sådan sten skall tolkas och uppfattas beror på den rådande diskursen. Idag är det sålunda läge för att en sten blir en del av socialkritiken. Den genomgående effekten när något blir konst är, om det är oväntat, att det kan bli konst. Den föreliggande tårtan är naturligtvis inget problem i det hänseendet. En utbildad konstnär som har valts av KRO och sanktionerats av Moderna ger en självklar konstatus och dessutom en kvalitetsbekräftelse.

Jonsson vill gärna se den strukturella rasismen ständigt bekräftad och frågar sig inte om ministern och publiken skulle ha reagerat på samma sätt om tårtan t ex hade föreställt en vit man eller kvinna. I efterhand kan man säga att omgivningen borde ha förstått att Lindes performance var mer allvarlig än komisk. Men snarast är det så att kulturministern och den skrattande omgivningen inte tänkte på att i alla lägen agera politiskt korrekt. Om kulturministern inte hade skurit i tårtan hade hon ändå kunnat anklagas för strukturell rasism genom att vägra befatta sig med en afrosvensk konstnärs verk.

Även Jonsson kräver kulturministerns avgång. Ett hovsamt krav. Eftersom större delen av svenska folket är strukturella rasister borde han kräva inte bara samtliga ministrars avgång utan även folkets.

I dessa dagar citeras då och då Chantal Mouffe, professor i statsvetenskap, om hur politiken centreras. Som hon säger i en intervju: ”I remember that during the French presidential campaign in 2002 I joked with my students about the fact that the difference between the programme of Lionel Jospin – who had declared that he was not defending the socialist project – and that of Jacques Chirac was the same as the difference between Coca-Cola and Pepsi-Cola.”

För att bryta detta behövs mer passion, menar Mouffe, och avser att det är nödvändigt att kunna urskilja sina politiska fiender. Men samtidigt skall man erkänna de gemensamma spelreglerna. Ingen lätt uppgift även om det i den svenska politiken finns alternativ. Men alltsedan partierna i någon mån kom överens om att inte lägga fram orealistiska förslag har det politiska utbudet blivit magert. Några partier bryr sig inte om finansieringsproblematiken men har inte heller någon stor framgång. Högerpopulistiska partier kan sägas vara ett alternativ men deras begränsade framgångar används främst till att skapa identitetspolitik i de traditionella blocken: Sådana är inte vi, sådana är ni.

Vad kan en politiker göra när alla måsten är uppfyllda? Inte så mycket, dock har det lyckats för socialdemokraterna och partiordförande Stefan Löfven att skapa något som kan kallas för minimalistisk politik eller minimalistisk poetik. Genom att inte lägga fram några politiska förslag till förändringar låter man betraktarna skapa verket. Och hittills har detta fungerat över förväntan.

I konstvärlden är det på ett liknande sätt samling kring mitten. Visserligen går det att tala om tre alternativ i samtidskonsten maktkorridorer: De Radikala som förespråkar politiskt aktivism, Undersökarna som vill se konsten som publikovänlig forskning samt De Moderata som utan vidare tar sig an måttliga doser av de två förstnämnda men som dessutom lägger till lite halvtraditionell estetik eller – som en obetydlig varierad diet – det poetiska. Det sistnämnda ingår i temat för höstens biennal i São Paulo: ”The Imminence of Poetics”, curaterad av Luis Pérz-Oramas. Poesin i det som är på väg. Som brukligt är späs temat ut till den vanliga generella soppan: ”Poetics is understood as the instrumental repertoire that enables an individual or group, discipline or tradition, to establish – intuitively, intentionally or unconsciously – the discursive strategies or platforms that enable expressive acts of artistic

nature.” Och Imminence: “what is on the verge of happening, the word on the tip of one’s tongue, the expected silence that precedes the decision whether or not to speak, art as a discursive strategy and poetics in its plurality and multiplicity”.

Ja, det var väl den biennalen det. Återstår att se vad de 110 konstnärerna kan prestera. Brasilien har ett 20-tal representanter medan Sverige kan glädjas åt att se två så vitt skilda konstnärer som Andreas Eriksson och den allestädes närvarande Runo Lagomarsino, båda med uppseglande karriärer.

Dror Feiler oroar sig över yttrandefriheten i dagens Aftonbladet. Hans oro gäller inte rasistdömda tårtor eller rondellhundar utan Günter Grass dikt där han kritiserar Israel och blir beskylld för antisemitism. Feilers plötsliga försvar av yttrandefriheten har naturligtvis politiska orsaker. Han ser Israel som ett större hot mot världsfreden än Iran. Bortsett från detta finns det all anledning att försvara Grass rätt att uttala sig genom sin dikt. Det olösligt problematiska är vilket utrymme han kan kräva. Grass är en litterär storhet av allra största format och det skapar självklart goda förutsättningar för att få sina alster publicerade på väl synliga platser. Hans dikt publicerades samtidigt i april i Süddeutsche Zeitung, la Repubblica och El Pais. Kritiken har emellertid varit hård och många har menat att publiceringen var olämplig.

Kritik mot USA och andra västländer är i regel oproblematisk och kan, med rätt skribent, beredas utrymme i medierna. Även diktaturer kan kritiseras. Israel får också utstå mycket kritik men det har blivit svårare eftersom antisemitismen inte längre kan räknas bort. Det finns en systematik i det här, kan något missförstås och uppfattas som kränkande av någon tillräckligt utsatt grupp bör det undvikas. Skall någon utnyttja yttrandefriheten är det inte rekommendabelt att ge uttryck åt något som av någon kan tolkas som rasism, islamofobi eller antisemitism.

”Var går gränsen för vad som får sägas nästa gång?”, skriver Feiler. Om jag tillåter mig en mindre justering av slutklämmen i hans artikel kommer sakfrågan att framstå något tydligare:

(”)Han är inte islamofob, han uttrycker åsikter som många människor har. Istället för att anklaga honom bör vi fundera över vad vi gjorde som ledde honom att uttrycka det.

Så det är ännu inte för sent att bryta tigandet och ställa upp för det fria ordet till försvar för yttrandefriheten och Lars Vilks, och till och med teckna eller tillverka (ännu bättre) rondellhundar av profeten och skicka till de muslimska ambassaderna och vänta och se vad som händer.(”)

Feilers mening är mycket användbar och ni kan själva pröva med att sätta in ”rasister” och lägga till de detaljer som behövs för att ge plats åt Makode Lindes tårta. Och det är sannerligen av nöden. En av dagens höjdpunkter i tårtdramat är Elisabeth Ohlson Wallin (SvT)som drabbats av en omfattande sinnesförvirring och som därför dragit tillbaka sin donation av foton till Moderna: ”Moderna Museet har bidragit till att sprida ett rasistiskt budskap. En institution måste ha kontroll över sina konstverk.”

Hoppsan, var det inte tvärtom? Makode Lindes projekt är ett antirasistiskt budskap och ett sådant bör väl få plats på Moderna? Vidare talade Ohlson Wallin: ”Den vita medelklassen dricker champagne och fnittrar. Moderna Museet borde ha bjudit in svarta människor också.” Man kan utgå ifrån att alla intresserade var välkomna att delta i konferensen och att anmäla sig till tårtkalaset. Svart som vit, arbetare som medelklass. Men det går inte att blunda för att konstintresset är koncentrerat till den bildade medelklassen. Och om det vore så att KRO tillsammans med Moderna i bästa PK-anda skulle ha bjudit in svarta, tvingas man av självklara skäl att också bjuda in gula, röda, blåaktiga och albino men även samer och romer. Om möjligt så också ett par neandertalare, denna av homo sapiens utträngda ras. För att inte tala om problemen med att få en bred och rättvis representation av det moderna könstänkandet, likaledes företrädare för samtliga stora och små religioner och en politisk viktning som ger företräde åt antikapitalistiska åsikter. Jag tror inte att ens Ohlson Wallin kan mena att allt kan klaras på en enda World Art Day så djurens rätt får nog invänta ett kommande år då vi kanske kan glädjas åt såväl diverse däggdjur som reptiler, ej att förglömma våra ofta förtryckta insekter.

Ett ytterligare intressant tårttillskott och exempel på tårtans utmarsch ur varje rationell kontextorientering är European Network Against Racism som kräver (Expressen) en svensk ursäkt.

Nu vet vi i varje fall så mycket som att de värsta rasisterna återfinns i konst- och kulturvärlden.

Sedan i går har Makode Lindes tårta ytterligare dekorerats och garnerats. Den har även varit föremål för åtskillig pajkastning. Det påminner en del om Ulla Karttunens kritiska projekt om pedofili vilket slutade med att konstnären dömdes för pedofili. Så illa har det inte gått för Linde som istället har fått igång ett intressant processverk. En av konstens givna uppgifter är att granska makten och tårtan har lyckats väl med den saken. Huvudaktör är Afrosvenska riksförbundet vars makt och inflytande man inte har någon anledning att betvivla. Med rasiststämpeln kan man t o m jaga ministrar; kulturministern får finna sig i att strö ursäkter kring sig. Å andra sidan är förbundets jakt på rasister inte särskilt framgångsrik; dock har konstvärlden visat sig vara en ypperlig jaktmark: Dan Park, Lena Adelsohn Liljeroth, Moderna Museet och inte minst konstvärldspubliken på Moderna har hittills fångats i jakten på den strukturella rasismen. Konstnären Linde, som inte kan fångas, får en rejäl åthutning av ordförande Mariam Osman Sherifay på Newsmill. Han är mer problematisk än kulturministern hävdar hon. Liksom ett brev på posten kommer den vanliga ramsan: han vill säkert spekulera.

Konstvärlden ställer sig avvaktande. Läget är besvärligt eftersom konstnären automatiskt har mandat att agera i dessa känsliga ämnen. Mårten Arndtzén (SR) menar dock att Lindes tårta kan ses som en listigt gillrad fälla eftersom den gav upphov till glada skratt bland borgarna från konstvärlden. Han hötter istället åt kulturministern och påtalar att hon måste tänka sig för. Han anför två exempel på problematiska situationer för ministern. Vad hade hon gjort om hon hade varit närvarande när Marina Abramovic utlämnade sig själv åt publiken för en del år sedan. Antagligen hade hon inte gjort något alls (utom att möjligen åberopa kniv- och pistolag), att några besökare våldförde sig på konstnären låg i själva idén med verket – det är därför det har blivit så berömt (tårtor och nakna kvinnor i en kontroversiell installation prövade hon i fjor). Det andra exemplet kommer från Arndtzéns kreativa sida: Om hon ombads rasta en rondellhund utklädd till profeten Mohammed. Ja, det skulle kunna ha blivit en kontrovers om vi antar att konstnären kom från ett lämpligt land och hade drabbats av könsstympning.

Onekligen är det någon sällsynt gång besvärligt i denna tid då samtidskonstens färskaste utskott omedelbart visas på statliga institutioner. Man kan utgå ifrån att en sådan plats som Moderna tänker sig för. Säkert tänkte de sig för i mångfaldsanda när de anlitade Linde och hur skulle de sedan kunna ingripa i verket som uppstod ur deras rättänkande?

”Osmakligt” är en gångbar kommentar under dessa tårtdagar. Så skall det också låta när konsten visar något utanför sina standardupplagor. I socialkritisk andra görs otaliga korrekta projekt om och mot rasism och kolonialism. Lyckas man med det som konstnärer och arrangörer brukar säga: Vi vill starta en diskussion. Nej, det blir inga diskussioner om inte osmakligheten gör sig påmind.

World Art Day gick av stapeln i söndags med ett evenemang om konstens frihet och censur på Moderna Museet. Tania Bruguera, konstnär från Kuba, Niilofur Farrukh, redaktör för konsttidskriften NuktaArt i Pakistan och Marina Naprushkina, konstnär från Vitryssland var gäster på seminariet. Något intresse från medievärlden? Nej. Men så var det konstnärernas tårtor varav en tämligen snabbt blev berömd, Makode Aj Lindes. En socialkritisk tårta som enligt konstnärens intention ställde västerländska föreställningar om Afrika i kontrast till den verkliga bilden av slaveri och förtryck. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth fick äran att skära i tårtan medan konstnären skrek. Dock var Afrosvenskarnas riksförbund snara att rycka ut med rasiststämpeln och krav på kulturministerns avgång. Förbundets intresse för konst har på senare tid ökat markant. En rävsax för kulturministern. Hade hon inte skurit hade hon kunnat anklagas för diskriminering av den afrosvenske konstnären och när hon skar blev hon rasist. Det är inte lätt att styra rätt i de kränktas kör.

Dan Jönsson kommenterar saken i DN. Marianne Lindberg de Geer, konstnärlig deltagare, rapporterade från ringside (Expressen).

Summa summarum kom World Art Day att intensivt belysa frågan om konstens frihet och censur. Det kan vi tacka afrosvenskarna för. Både som producenter och konsumenter.

Tårtan skulle kunna vara ett exempel på konst som politiskt aktivism. Men den saknar akademisk diskurs och är inte tillräckligt moraliskt entydig.